Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fenomenet Guillou granskas i ny bok

Annons

Jan Guillou har varit en del av den svenska offentligheten länge och har skrivit fler än 40 böcker. Nu har journalisten Paul Frigyes skrivit en bok om fenomenet Guillou.

Han har dompterat medierna under snart ett halvt sekel, säger Frigyes till TT.

När Paul Frigyes började fundera på att skriva en bok om den orädde Jan Guillou som aldrig tvekat att gå sin egen väg, var det fenomenet som intresserade honom mest och då kom personen och yrkesmannen med på köpet.

Personen är det som har det största allmänintresset. För mig var det spännande att se hur han dompterat medierna under snart ett halvt sekel, säger Paul Frigyes.

2005 skrev han en bok om svenska löpsedlar och under arbetets gång blev det väldigt tydligt att Jan Guillou figurerade mycket ofta. Ursprungstanken var därför att utifrån löpsedlarna skriva en bok där kapitel för kapitel, skulle beta av hans karriär. På så sätt skulle Paul Frigyes också kunna spegla mediesamhället.

Tillmötesgående

När huvudpersonen tillfrågades om sin medverkan, om att bli intervjuad, tackade han ja, men poängterade att han höll på med att skriva sina egna memoarer.

Jan Guillou har varit exemplariskt tillmötesgående, formell och professionell. Ambitionen med boken har vuxit efterhand och har blivit mer djup, från en lite mer charmig exposé till mer granskande, menar Paul Frigyes som tycker att urgranskaren Guillou har hanterat situationen där han själv blivit granskad, väl.

I "Höjd över varje misstanke" spelar IB- och KGB-affärerna viktiga roller. Men också det politiska 1970-talet där han bland annat var medlem i SKP, ett parti som såg Kinas kommunism som ett föredöme, liksom det storstilade tv-genombrottet på 1980-talet.

Men i boken berättar Paul Frigyes om ett redan från början väl utvecklat rättvisepatos.

Samtidigt ges också en bild av en temperamentsfull och målmedveten ensamvarg som kunde vara väldigt brutal om han ville.

Fantasi och sanning

Under några år i skolan i Saltsjöbaden var Jan Guillou som då hette Jan Hansén, bästis med Jonas Hallberg som även han senare skulle bli rikskänd. I boken citeras Hallberg: "När han bestämde sig för att bli bäst på något, då blev han ofta det. Men han hade också en sida där fantasi och sanning flöt ihop. Han kunde bestämma sig för att det var på ett visst sätt, och sedan höll han fast vid det för att han ville att det skulle vara så".

När jag träffade många av hans gamla klasskamrater, då förstod jag allt på ett annat sätt. De kommer inte att bli så överraskade av den här boken. Det blir tydligt hur han redan från början är bra på att ta kontroll över sin historia. Men det är klart att det är en problematisk del av hans yrkesmetodik, säger Paul Frigyes och syftar på det mönster han hittat i Guillous liv och i hans stridsfrågor.

Mönstret sammanfattas i slutet av boken: "Det kan ändå tyckas märkligt att en man med ett så fritt förhållande till sanningen har blivit till själva symbolen för kampen för sanningen i Sverige".

Sparken?

När Paul Frigyes konstaterar "att Jan Guillou visar sig ha fel i sak - men rätt i princip", handlar det om att denne påstått saker som inte är helt sanna, men som heller inte är helt fel. Som att hans reportage skulle ha stängt internatskolan Solbacka eller att han fått sparken från ett antal tidningar.

TT har förgäves sökt Jan Guillou som just nu är på semester i Sydafrika. Men i ett mail från Guillou som TT har fått från hans förlag bemöter han påståendena:

"Jag har aldrig påstått att mitt reportage i FiB/aktuellt 1966 stängde Solbacka, däremot att det bidrog till skolans undergång, liksom i hög grad artiklar i Expressen gjorde. Jag har fått sparken från två tidningar i mitt liv, FiB/aktuellt därför att jag misstänktes vara kommunist, och senare Folket i Bild/Kulturfront, därför att jag misstänktes inte vara kommunist. Frigyes påståenden är därvidlag obegripliga och osanna."

I Frigyes bok beskrivs Jan Guillou, som alltid haft nationen Sverige och försvaret som några av sina hjärtefrågor, som en god, om än vidlyftig historieberättare som samtidigt dras till konflikter och inte är särskilt lojal.

Han berör, han väcker känslor och han går direkt till magen med sina utspel. Genom att vara sådär storslagen och lite burlesk. Han går alltid ut knallhårt, som när han fördömer offentliga personer. Som när han säger att Lars Vilks inte kan teckna. Det är underhållande, säger Paul Frigyes.

Mer läsning

Annons