Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En frossa i ord och färg

Teaterrecension
Julfrossa
Teater Västernorrland
Regi: Gisela Nilsson
Scenografi och kostym: Ann Jerbo
Mask: Marie-Louise Hellberg
Musiker: Patrik Norman, Tomas Östman och Lars-Peter Jansson
Skådespelare: Anna Brixter, Marie-Thérèse Sarrazin, Martin Eliasson, Gisela Nilsson
Sveateatern

Annons

Det är när man klär av makten som det syns hur dåligt klädd den var. Det gör årets Julfrossa, precis som teater ska göra. Men det är inte bara politiker och företag som får kängor utan minst lika mycket fenomen i tiden som vi själva villigt skänker vår dyrkan. Vanliga människor är inte oskyldiga till att världen blir som den blir.

Träningshysterin med tillhörande skryt får den kanske hårdaste skrapan för kvällen i en obetalbar text av Therese Söderberg, till skadeglädje för alla som ser hur den börjar växa till ett verktyg för att sålla bort människor. IT-ålderns rappakalja avslöjas skoningslöst i de träffsäkra ramsor Anna Brixter levererar.

Att vara kränkt är modernt: här ser vi mitt i humorn egoismens dubbla ansikte i det Totala Offret och den Totala Hänsynslösheten, båda lika kränkta. Barnen som helt drar sig undan det verkliga livet in i sin spelvärld är också alltför välbekanta; även här sätter sketchen fingret på något djupt allvarligt.

Men mycket bottnar också i julfirandets vedermödor, lokalpolitiska absurditeter och snäll kufhumor. Satiren över Ernst och hans märkliga gäster är jätterolig. Man möter en anarkofeministisk lucia som inte vill vara blott ett förband till tomtepatriarkatet, och en glesbygdspolis som själv får fylla alla roller i samhället - ett av de inslag där man undrar hur författaren lyckats få ihop allt. Ordglädjen och ordbehandlingen är över lag rik och skarpsinnig; rollfigurerna mustiga - inte minst när Gisela Nilsson till och med lyckas bli trovärdiga män i ett par av de mest lyckade kufrollerna.

I år tycks julafton redan har infunnit sig för scenograf, kostymör, maskör och kostymateljé. De har släppt loss alla fördämningar i färg, mönster, glitter och prylar - en galenskap som blir rolig i sin protest vår tids stränga minimalism. Vissa av kostymerna skulle man själv vilja gå på julkalas i.

Slutordet har ängeln Gabriella, också spelad av Gisela Nilsson, som har sänts till jorden som en Indras dotter eller Guds son för att besiktiga mänskligheten. Hon konstaterar att det nog inte längre räcker med att dra in veckopengen för att få oss att städa efter oss, dela med oss och hålla sams. Längre har vi inte kommit sedan vi fick skäll på dagis; det har bara blivit storskaligare.

Det som denna frossa tycks vilja säga är att var och en av oss bär en skuld i världens tillstånd, men det förtar inte på något vis det färgrika, smakrika, oförblommerade, godhjärtade med julen. Det är absurt, men det är människan också.

Läs mer om Julfrossan