Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En epok för de viga och starka

Det var ingen större uppståndelse i månadsskiftet september-oktober 1982 när de sista stockarna nådde skiljestället i Sandslån.

Varken tidningar eller radio, eller några representanter för skogsbolagen eller kommunerna fanns på plats när en nära 240 år lång epok i Ådalen avslutades.

Flottningsepoken får i alla fall en senkommen hyllning med boken "I flottarnas fotspår" av Sven-Åke Henriksson. Han är lärare i Sollefteå men son till en flottare, sonson till en flottare och har också egna erfarenheter från ungdomen.

Flottningen är nästan unik för Sverige. I stort sett bara i Norge och Finland har det bedrivits flottning på samma sätt som i Sverige (en del flottning förekom även i Ryssland och Kanada).

Det var redan på 1600-talet som någon eller några kom på att de större svenska älvarna lämpade sig utmärkt väl för flottning. Älvarna, inte minst Ångermanälven, hade lagom lutning och god vattentillgång.

Norrland, Dalarna och Värmland blev de stora flottningsområdena. Många vattensågar byggdes i nedre delarna av biflöden till älvarna. Både timmar och sågad plank flottades. Så småningom blev det enbart flottning av löstimmer, framför allt sådant timmer som skulle bli massaved.

Timmerflottaren var en yrkesman i sig. Det var ett hårt arbete som behövdes för ekonomins skull, men det sågs också nästan som en semester från vinterns skogsarbete. I Romanen om Olof skriver Eyvind Johnson om den sommaren han arbetade som flottningsarbetare att "det var det tyngsta men vackraste han upplevt".

Flottningsarbetaren var vig, stark och modig. Äldre flottare som tappat vighet och styrka fick lättare sysslor på land. Men de fanns också flottare som åldern inte verkade bita på. I boken finns ett fantastiskt fotografi som författaren Sven-Åke Henriksson själv tog av flottaren Bernhard Isaksson från Skansholm, Vilhelmina. Han står på huvudet i båten och balanserar. Denne flottare var då 64 år gammal. Det var efter den allra sista flottningen i Faxälven-Ångermanälven.

Författaren och fotografen Hans Östbom gjorde då filmen "Sista rumpan" som visades på SVT.

Ångermanälven blev den största och viktigaste timmerleden i Sverige. Sorteringsverket i Sandslån har en stor plats i historien om timmerflottningen.

Från början sköttes flottningen på ett enkelt sätt och det timmar som kom fram till Nylandsfjärden samlades ihop av bolag och privatpersoner med hjälp av roddbåtar och spelflottar och drogs till sågarna. Ett bombolag bildades i Nyland. Det flyttade till Sandslån 1872 och då bildades Ångermanelfvens Flottningsbolag. Mycket timmar flottades också på åar och bäckar. I stort sett varenda by hade en hemmabäck att flotta.

Det finns otaliga historier om mod och tragedier under flottning. Några återberättas av författaren. Bland annat den om hur ett antal flottare, bland annat författaren Nicke Sjödins farbror Hilmer, blev strandsatta på en häll vid Nämforsen. En kollega lyckades ro ut till hällen, skickligt balanserande båten så att den inte drogs ner i en våldsam fors, och lyckades också ro tillbaka med sina kamrater. Andra flottare drunknade i olyckor. Den värsta skedde i Dorotea 1936. Fjorton unga män drunknade när en båt vattenfylldes och sjönk.

Efter att flottningen avvecklades och skiljet i Sandslån försvann (det monterades ner och såldes till Kemi, Finland) har virket fraktats på lastbil (och i mindre mån på järnväg). Författaren går inte i polemik med den samhällsekonomiska uträkningen att flottningen inte var lönsam.

Läsaren kan dock inte låta bli att fundera över den miljömässiga ekvationen.

I flottarnas fotspår

Sven-Åke Henriksson

Historia

Eget förlag (sven-ake.henriksson@telia.com)