Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elsie-Britt – en riktig eldsjäl inom hantverk

"Du har anlag för det textila", fick Elsie-Britt Sondell Wärnersson höra under skoltiden och redan som barn hade hon svårt att hålla sig borta från moderns symaskin och vävstol. Drömmen var ett jobb som slöjdlärare eller hemslöjdskonsulent. Men ödet ville annorlunda och inte förrän på 1970-talet fick Elsie-Britt göra det hon verkligen brann för, då hon anställdes på hemslöjden i Östersund.

Annons

Handarbetsproffs kan Elsie-Britt utan överdrift kallas och den gamla tekniken nålbindning kan nog sägas vara en av hennes specialiteter. Till glädje för eftervärlden har hon också varit delaktig till räddningen av en gammal textilteknik. På Jämtlands länsmuseum påträffades på 1970-talet en vante som föreföll vara nålbunden, men samtidigt inte. Elsie-Britt, som vid den tidpunkten jobbade på Hemslöjden i Östersund såg vanten och såg direkt att den var virkad. Hon visste inte hur, men ville förstås veta. Efter en natts funderingar var problemet löst. Goda vännen Ulrika i Enskede, även hon hantverksentusiast och dessutom mönsterkonstruktör, invigdes och tekniken började därefter läras ut på kurser.

Betyder hantverk mycket för dig?

– Jag är mycket, mycket, intresserad av hantverk och jag har en ådra. Det är hantverk genom hela linjen, säger Elsie-Britt vars mormor var sömmerska och även hade stickmaskin, dessutom var mostrarna pälssömmerskor.

Som artonåring började Elsie-Britt arbeta på Naima Jonssons syatelje i Trehörningsjö.

– Jag fick veta att hon ville ha en elev och blev intresserad. Vi hade ingen telefon hemma så jag for till morbror och moster och lånade deras. Att prata i telefon också – bara det.

Samtalet avlöpte väl och Elsie-Britt gick i sylära i hos Naima under 1 1/2 år. Efter lärlingstiden blev det fortsatt jobb och en inkomst på 60 kronor i månaden.

– Jag ville så gärna köpa symaskin. Det var min stora dröm, men lönen räckte inte långt. Man var ju ung och ville roa sig lite också, säger Elsie-Britt och ler lite klurigt vid minnet.

Mellan jul och nyår 1944–1945 fick hon en förfrågan om hon kunde tänka sig att kocka för tolv man. Det skulle ge 120 kronor i månaden. En snabb huvudräkning gav vid handen att lönen skulle räcka till trampmaskinen som kostade 600 kronor.

– Nu efteråt förstår jag inte hur jag kunde ta på mig ett sådant jobb. Fyra lagade mål om dagen skulle de ha och ransoneringstider var det också.

Symaskinen införskaffades, men för att bli en fullödig sömmerska saknades tillskärning. Elsie-Britt hade visserligen sett hur det gjordes på syateljén, men kände att hon behövde utbildningen. En kurs på Tillskärarakademin var kostsam och det behövdes ytterligare förstärkning i kassan.

– Så jag kockade en vinter till. Den här vintern 1946, hade jag arton man, vilket gav mer inkomst. Man fick ju tio kronor i månaden för varje "gubbe", men pengarna räckte ändå inte för att gå kursen.

Nu var goda råd dyra. Hon fick reda på att det fanns en plats ledig, vikt för "mindre bemedlade" och kontaktade en man hon kände på Mo och Domsjö, som skrev ett intyg att hon var mindre bemedlad.

– Jag fick platsen och pengarna jag hade sparat ihop räckte precis.

Elsie-Britt fick bo hos en faster och farbror i Stockholm. Hon gick dag- och kvällskurser och lärde sig både barn- och vuxenkläder. Efter kursens slut sydde hon till familjer i huvudstaden.

– Men då sa mamma ifrån, pappa hade blivit sjuk och det var bara för mig att komma hem till Näset och hjälpa till. På nätterna sydde jag och sedan kockade jag igen. Totalt blev det åtta vintrar.

1949 träffade hon Vidar som jobbade vid vägförvaltningen. Dessvärre drabbades han av sjukdom och vårdades på sanatorium. 1954 flyttade de till huset i Långviken, där Elsie-Britt fortfarande bor. Vidar var också hantverksintresserad och ofta hustrun behjälplig med sömnadsarbeten.

– Han hade en väldig förståelse och hjälpte mig ibland att kasta sömmarna när jag hade mycket jobb. Jag fick också mycket uppmuntran från maken. "Vad du är duktig", sa han ofta.

1968 fick Elsie-Britt äntligen möjlighet att studera de ämnen hon så länge velat göra och gick Palmcrantzskolan i Östersund. Efter examen erbjöds hon jobb på Hemslöjden i Östersund och paret blev jämtlänningar. Huset i Långviken hade makarna kvar hela tiden och 1981 återvände de till Långviksmon. Den gamla byggnaden revs och ett nytt uppfördes. Ett hus som inrymmer hantverk av alla sorter och slag. I källaren står flera vävstolar och den gamla trampsymaskinen – den så hett efterlängtade finns också kvar.

– Man får aldrig så fin söm med en elektrisk som med en trampmaskin, säger Elsie-Britt, som trots sina 87 år fortfarande är fullt upptagen som kurs- och cirkelledare i olika textila hantverk.

När tänker du pensionera dig?

– Jag vet inte när den dagen kommer, säger hon och ler.

Annons