Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Elisabeth berättade om Ulvön när lekmannakåren serverade julgröt

Vid årets trettondagsgudstjänst i Själevad predikade Ulla-Britt Sundin och Marie Hörnell sjöng. Efter gudstjänsten inbjöds alla gudstjänstdeltagare att äta risgrynsgröt och lyssna på Elisabeth Nordqvist som i Matteussalen i församlingshemmet berättade om Ulvön.

Annons

Elisabeth, som levt större delen av sitt liv där, hade säkert kunnat berätta flera timmar. Hon började från början med dess historia. Jordbruket var grunden för koloniseringen. I slutet av 1500-talet fanns där sex bönder, alla på Norra Ulvön, två i den så kallade Norrbyn och fyra i Sörbyn. Dessförinnan hade Gustav Vasa gett städerna privilegier på det så kallade havsfisket som Gustav menade egentligen var kronans egendom.

De städer som kom att fiska i Ångermanland var främst Gävle, men även flera i Mälaren. Gävlefiskarna hade närmast och de kom också att bosätta sig med sina familjer i fiskelägena över sommaren. Själva fiskebåtarna låg där över vintern och på våren kom Gävlefiskarna i haxar med boskap men med tomma lastrum. Mycket av fisken såldes i Stockholm. Fiskeprivilegierna upphörde 1773 och det så kallade fjärrfisket ebbade ut under 1800-talet.

När resorna upphörde kom några av fiskarna att bosätta sig i fiskelägena. De sjöbodar som övergavs såldes till lokala fiskare, i första hand från Vibyggerå som behövde dem för att snabbt komma ut till fiskeplatserna. Behovet avtog i början av 1900-talet när båtmotorerna kom. Idag finns inga avkomlingar av fiskarna i Ulvöhamn. Sandviken riskerade att huggas upp till ved men räddades av länsstyrelsen och såldes till Modos semesterstiftelse. Marviksgrunnan är ett tredje fiskeläge som ligger på Södra Ulvön, ligger nära den gamla vanadingruvan.

Surströmmingen menade Elisabeth ha uppkommit vid saltbristen under kriget mot Hansan på 1530-talet. För lite salt innebar att strömmingen började jäsa. Surströmmingen blev en viktig produkt, främst i Ulvöhamn där det som mest fanns åtta salterier som gjorde surströmming, bland annat hade Elisabeths far Fridolf Nordqvist ett som gjorde knappt 500 000 burkar per år. Idag är Hanells i Skag det enda salteriet som är kvar i Ångermanland.

Till slut, när gröten serverats, berättade Elisabeth också om när Karl XVI Gustav under sin tid som kronprins besökte Fridolf Nordqvists hem i slutet på 60-talet. Provsmakning av surströmmingen var ett måste men blev ingen succé. Inte så konstigt tyckte sonen Carl Philip som hälsade på med sin maka Sofia vid ett senare tillfälle. Kungen tycker aldrig om en rätt som han prövar på första gången.

Per Sundin

Näraskribent

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel