Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ebbot Lundberg: "Jag har inte valt den lättaste vägen"

Rockikonen Ebbot Lundberg har gått från att vara en outsider till folkkär. Lagom till 50-årsdagen släpper han sin första popskiva som soloartist – "For the ages to come".
– Plattan är ett efterlängtat avstamp till en ny era, säger han.

Skaparandan har Torbjörn "Ebbot" Lundberg haft i sig under hela sitt liv. Och det är inte bara musik utan konst överhuvudtaget. Själv förklarar han det som något medfött som bara finns där. Och för honom har det aldrig funnits något alternativ.

– Jag hade inte klarat mig annars. Jag har hittat min plats, sedan har jag varit väldigt envis. Och jag har inte bara valt den lättaste vägen för att den är lättast.

Med facit i hand har det lyckats. Om man med det menar en alltjämt växande publikskara. Viss skjuts har han haft av program som "Sommar i P1" och "Allsång på Skansen, "Så mycket bättre" och "Moraeus med mera" som han medverkat i. I samma veva har Ebbot Lundberg gått från att vara en outsider till folkkär.

Själv tycker han att begreppet folklig inte är helt glasklart i dag. Och att Kalle Moraeus nästan kan betraktas som rebell.

– I mitt fall är det att jag numera appellerar till en äldre publik. Men det är bara en merit att lyckas med det, tycker jag. Ju mer blandade åldrar desto bättre. Den enda publiken som jag inte har är de skrikande tonåringarna. Men jag vet inte, de känns lite som en skräck, haha.

Och det egensinniga har han kvar i allra högsta grad. Från det att han stod som frontman i kultbandet Union Carbides Productions och det mångfaldigt prisade Soundtrack of Our Lives- båda med stora framgångar utomlands - till dagens solokarriär. Hittills har han släppt en skiva i eget namn, "There’s only one of us here". På 50-årsdagen kommer nästa, "For the ages to come". Men han försäkrar att det inte handlar om att härma David Bowie.

– Nej, nej. Jag tänkte snarare dra in den av just den anledningen. Jag hade tänkt släppa den på min fars 80-årsdag. Men nu blir det på min dag istället.

Till skillnad mot den förra skivan, som han beskriver som "ett stycke i sju olika sekvenser", är den nya mer kommersiell och normal i tio spår.

– Jag ser plattan som min egentliga debut, min poppigare debut. Hur den tas emot kan jag inte styra, men jag står för allt till hundra procent. Förhoppningsvis tillför den någonting. Kanske som ett läkemedel.

– Nu har jag just gått in i studion för att påbörja nästa steg tillsammans med det fantastiska bandet The indigo children. Att arbeta med dem är helt enormt. Skivsläppet får bli champagnekorken på det. Sedan kommer det bara att strömma ut plattor.

Du är ingen soffliggare precis?

– Jag har kanske den utstrålningen. Jag kan ju vara lite bekväm av mig och är inte ute och joggar varje dag. Men i rätt sammanhang händer det saker.

Lena Wreede/TT

■■ Fyller du år och vill att vi skriver om dig – fyll i det här formuläret .