Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det här kommer att ta tid

”Det har gått mer än en månad, kommer ni överens någon gång?” Det var frågan jag fick häromdagen. En fråga som strax följdes av ett påstående: ”Du som är Stefans ersättare borde ta också ditt ansvar”, som om detta ersättarskap skulle ha haft en egen statusnivå.

Vi befinner oss i en tidigare okänd situation för oss alla, både väljare och valda.

Det brukar ta en vecka och vi har en ny regering på plats. Men inte nu. Vad vi ser nu är så klart inget som har uppstått över en natt, över valnatten.

Sverige är ett relativt litet land, åtminstone sett till invånarantal. Vi är ett högteknologiskt, innovativt land som i hög grad är beroende av export och fri handel.

Dessutom finns våra naturresurser och de humana resurserna på olika håll i detta avlånga land vilket förutsätter en enorm infrastruktur.

För att få ihop detta pussel krävs ett tryggt och stabilt politiskt styre. Det krävs pragmatiska politiker.

Det krävs förmåga att både förvalta och utveckla. Det krävs förstånd att kunna både ge och ta.

Men tyvärr har den svenska rikspolitiken i mer än ett decennium präglats av blockpolitik.

Dessutom har, under stora delar av denna tid med blockpolitik, klyftorna mellan olika grupper växt.

Pensionärsskatten, minskad statlig närvaro ute i landet, sämre sjukförsäkring, lägre statsbidrag till kommuner och landsting. Allt detta förde blockpolitiken med sig och mer. Den leder till en onyanserad syn på samhällsproblemen.

Det i sin tur har öppnat dörren till att ett nytt alternativ, ”genvägsalternativet” i svensk politik uppstått. Och med det menar jag den klassiska populistgrenen i politiken, där man hanterar samhällsproblem med generaliserande ton och enkla lösningar.

Det var nästan som att man rullade ut en röd matta till Sverigedemokraterna vid huvudingången till riksdagen. Det är inte första gången populister tagit plats där, men SD är till skillnad från dessa ett både målmedvetet och starkt ideologiskt präglat parti.

Som parentes kan jag tillägga att jag närmast förskräckt följer deras nästintill militanta förmåga att styra partiet. För inte ens 25 år sedan stod partiets medlemmar på gator och torg och heilade och slogs med folk.

Visst gör de fortfarande en och annan tabbe, som järnrörsbråket, utspelet om judar och media, om att kvinnor får tåla lite stryk och krigsrop som ”give them hell” i budgetomröstningen…

Nåväl, 87 procent av de röstberättigade har trots allt gjort sina röster hörda. Det är ingen tvekan om att riksdagen har fått folkets mandat.

En fortsättning på blockpolitiken nu leder oss inte ur den situation vi nu befinner oss i. I det hela finns ändå en liten sak som känns bra. Regeringsbildningen har blivit en stor demokratistudiecirkel där nästan hela befolkningen är med. Vad händer nu? Hur funkar en talmansrunda? Hur många mandat i riksdagen behövs för att kunna regera?

Men det kan ta tid. Ingen vill sätta sig i en regering som inte har förutsättningar att regera under hela mandatperioden och ingen vill skapa politisk instabilitet. Det är ingen bra signal för ett land där många jobb är beroende av exporten. Vi får ha tålamod.

P.S. Kan man som statministerns ersättare kanske få en extra nyckel till Rosenbad?