Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det går inte att döma en felfri match"

/

Om någon bad mig namnge en ångermanländsk domarprofil skulle svaret "Jörgen Grundström" komma blixtsnabbt.
Elitseriedomaren som ifrågasattes för att han följde regelboken – hur absurt är inte det...?

Annons

Jörgen Grundström har en härlig förmåga att göra avtryck på sin omgivning.

Han är inte rädd för att ha en egen uppfattning och stå fast vid den – även om han inser att det kan vara till nackdel för honom själv.

– Vissa beslut jag tagit under min "resa" som domare har egentligen kostat mig för mycket. Som när jag i besvikelsen över att det inte blev proffsdomare i den svenska Elitserien då jag och Roger Öberg var aktuella, drog till Japan en säsong i stället.

– Sportsligt var det ett fantastiskt halvår, men det äventyret kostade mig förhållandet med mamman till mina tre äldsta barn. Som tur är vi väldigt bra vänner fortfarande – Monika och jag – men det var tufft då, säger Jörgen och erkänner sedan.

– Å andra sidan räddade det där året i Japan 1995-96 mig från att braka ihop fullständigt.

För att få bakgrunden till det uttalandet behöver vi göra en rejäl tidsresa.

Kanske inte ända till den tid då Jörgen Grundström var tvungen att sluta med ishockeyn som aktiv efter spel i Kramforsalliansen (A-debut som 14-åring), Sollefteå Hockey och slutligen Lugnviks IF.

Den tidpunkt då ÅIF:s domarprofil Bo Wallgren i Bjästa handplockade Jörgen till sitt svartvit-randiga stall anno 1982.

– Nej, det där inledande domaråren minns jag enbart med glädje. Jag fick fortsätta hålla på med ishockey och jag stortrivdes i min nya roll ute på isen.

Grundström klättrade snabbt i pipblåsar-hierarkin.

Efter bara två år som distriktsdomare, två år i Division 2 samt två i Division 1 (näst högsta serien) gjorde han Elitseriedebut hösten 1988.

– Jag fick min premiärmatch i Gävle. Jag tror det var Modo som Brynäs mötte, men jag minns mest en fantastiskt rolig bild av mig i förgrunden och ett stort frågetecken på sargen (se bilden). Det blev inte klart vilken sargreklam som skulle dit så frågetecknet blev kvar där, garvar Grundström som använde just den bilden som julkort till sina vänner samma år.

Var det en passande bild för att beskriva din debut?

– Njae, jag själv har inga speciella skräckminnen från premiären, men visst var det lite livat i Gavlerinken. Inledningssäsongen gick riktigt bra överhuvudtaget, det var under andra elitseriesäsongen det blev jobbigare, medger Grundström.

Han fick ett antal inflytelserika elittränare i hockey-Sverige emot sig för att han blåste enligt regelboken.

– Det var gott om stora rubriker där ett tag. Några högljudda tränare fick till slut bort mig efter jul eftersom de tyckte att jag var för petig och följde reglerna för noga. Det kändes förstås riktigt tungt eftersom jag älskade dömandet, men jag minns att jag fick ett fint brev av Modos dåvarande ordförande Erik Hörnell. Han tyckte att jag skulle fortsätta kämpa fastän jag klassades ned till division 1-nivå under våren 1990.

– Just det brevet betydde oerhört mycket för mig i det läget, erkänner Grundström som inte fick döma Modo ett tag. Detsamma gällde för Roger Öberg från Själevad.

Grundström och Öberg skulle dock båda få upprättelse.

Säsongen 1993/94 stod Jörgen Grundström plötsligt där med en Guldpipa i handen. Den finaste utmärkelsen en ishockeydomare kan få, framröstad av spelarna som säsongens bästa domare.

Öberg fick den säsongerna 1992/93, 1995/96 och 1996/97.

– Just att få det betyget av spelarna var fantastiskt. Att få till ett bra klimat mellan domaren och spelarna/ledarna har alltid varit det viktigaste i min roll som matchledare.

Inte att döma felfritt?

– Nej, nej. Det går inte att döma en felfri match. Det gäller snarare att minimera misstagen och göra de så små som möjligt. Det försöker jag föra vidare till de domare jag utbildar inom innebandyn nu. Det är viktigare att etablera en ömsesidig respekt för varandra därute under matcherna.

– Själv skojar jag gärna till det så inte allt blir på blodigt allvar...

Har du några knep att lära ut?

– Ojoj... om jag har. Eftersom jag dömde drygt sju säsonger i elitserien lärde jag mig rätt snabbt vilka spelare man behövde få med sig för att det skulle bli en lugn match. Det fanns några gnälliga stjärnor i Björklöven som spelade i ettan våren jag blev nedflyttad dit, men jag minns att då fixade jag så att jag kunde åka upp till Umeå dagen innan jag hade dem för första gången.

– Jag bokade en lokal och vi träffades i civila kläder och körde verkligen med raka rör. Några tyckte att jag hade en "arrogant framtoning" och jag kontrade med vad jag tyckte. Alla tog jag till sig vad som sagts och sedan hade jag inga problem att döma Löven.

I ren matchsituation då?

– Jag körde ibland med en teaterviskning till hetsporrarna inför riskmatcherna; "Ledsen, grabbar. I dag har jag tyvärr domargranskare på läktaren, så jag kommer att behöva ta för allt". Det funkade i stort sett jämt, skrattar Jörgen och tar en tugga till av en av hans älsklingsrätter som självklart fanns på lunchrestaurangen vid intervjutillfället.

Rödspätta med kokt potatis och remouladsås.

Men hur var "glimten i ögat"-stilen internationellt? USA fick ju dig struken från domarlistan inför Sverige-VM 1995?

– Ja, den historien, ja. Det är väl en av de få saker som fortfarande svider lite om jag ser tillbaka på min hockeydomarkarriär. Då fick jag se att politik kan styra över det sportsliga.

Strykningen var en direkt konsekvens av VM-semifinalen 1994 mellan Finland och USA som slutade med finsk seger 8–0. Amerikanerna skyllde brakförlusten på den svenske domaren från Bollstabruk (Junsele från första början) och den amerikanske coachen skapade ett rejält tumult i spelarkorridoren efter matchen.

Hans vendetta mot Grundström fick konsekvenser ett år senare.

– Jag var förmodligen ännu bättre som domare än när jag VM-debuterade i Italien-94, men efter ett internationellt VM-möte i London fick jag ett brev hem där de skrev "att trots att jag nominerats som Sveriges förstaval inte var en av de uttagna domarna".

Det tog självklart hårt på Grundström, men han fick ny energi när det började snackas proffsdomare i den svenska högstaligan.

Tanken var att Jörgen och Roger Öberg skulle bli Sveriges första proffsdomare under senare delen av 1990-talet, men parterna kunde inte komma överens om vem som skulle ha anställningsansvaret så det lades "på is".

Det blev nådastöten för den alltmer arbetstyngde Grundström.

– Tiden räckte aldrig till för mig. Jag kom ihåg sista säsongen då jag skulle döma en SM-semifinal i Scandinavium. Tio minuter innan nedsläpp stod jag med mobiltelefonen och försökte lösa något i egenskap av platschef på Skyways flygbolag. Omgivningen hade nog redan sett att det var ohållbart i längden, och innerst inne förstod nog även jag.

Och då klämde du in Japan-året. Men en livräddare?

– Det är kanske att hårddra det hela, men ärligt talat höll jag på att dundra "in i väggen" rejält genom att försöka ge 100 procent med allt jag hade omkring mig. Jag tror nog jag hade haft svårt att bryta det vanemönstret om jag stannat i Sverige. Men som sagt – det kostade tyvärr ett förhållande.

Och en Citrôën?

– Jaså, det minns du? Jodå, jag fick ett samtal till Japan om att det brunnit i vårt garage. Det var lite spekulationer om att det skulle varit anlagt som ett sorts hot mot mig som domare, men det var nog en ren olyckshändelse.

Hoppar vi raskt fram till 2014 är livstempot lugnare. Jörgen Grundström delar sin tid mellan familjen, jobbet hos speditionsfirman DSV och hans hjärtesport sedan 12-13 år tillbaka... innebandyn.

Grundström är numer domarcoach/fysansvarig för förbundsdomarna ute i innebandy-Sverige, han driver även utvecklingsarbetet med domarna som även påverkar den internationella scenen. Därutöver är han domartillsättare i de regionala serierna från division 2 och neråt.

Inte sällan är han tvungen att kalla ut sig själv för uppdragen.

– Vi har tyvärr för få domare även i vår sport, men jag kan inte säga att jag lider av att åka runt att döma. Ärligt talat tycker jag det fortfarande är förbaskat roligt, medger Grundström som ser fram emot en ny säsong – med knivskarp syn efter en efterlängtad ögonoperation.

Ett glädjebesked för alla innebandyspelare, alltså.

– Ja, nu är starren åtgärdad. Men jag kan säkert missa en hel del ändå, avslutar Jörgen Grundström och drar iväg ännu ett av sina hjärtliga skratt.

Mer läsning

Annons