Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Det är inte farligt att prata om problem

Anna Wahlgren skriver i bästsäljaren Barnaboken att barn inte måste älska sina föräldrar, men att föräldrar måste älska sina barn.

Hon sa också när hon skrev sin egen självbiografi att hon hade rätten till sin historia, och försvarade på så sätt att hon lämnade ut en rad personer på mindre smickrande sätt.

Därför är det kanske inte konstigt att hennes dotter, Felicia Feldt, nu skrivit en bok om sin barndom. En bok om fyllefester, övergrepp och en mamma som hade fullt upp med sitt eget och inte alltid lyckades ge barnen den trygghet som hon predikar i Barnaboken.

Debatten som uppstått kring Feldts bok är intensiv. Förutom att många säger sig inte vara förvånade över uppgifterna om Wahlgren, är det påfallande många som tycker att det hela är geggigt.

Och då syftar de inte på innehållet i sak, eller Felicias bok, utan på det faktum att hon överhuvudtaget berättar. Det borde hon inte göra. Hon borde prata med sin mamma istället, reda ut sina trauman i familjen bakom lyckta dörrar. De lyckta dörrar bakom vilka hon som barn utsattes för återkommande övergrepp och var ständigt rädd.

Det är just den attityden, att jobbiga saker ska hållas inom familjen, som gör att övergrepp som dem Felicia utsattes för kan fortgå. Det är den attityden som gör att så många så försöker hålla masken utåt, och hjälper bristande anhöriga att dölja allt ifrån alkoholproblem till ren misshandel.

Eftersom de om de berättar, kritiseras för att de “hänger ut” sina nära, eller - vilket är lika illa - ignorans. Eftersom det är geggigt. Och om någon väljer att lyssna och agera är det inte sällan utifrån ett svartvitt perspektiv där den otillräcklige föräldern svartmålas och anses i det närmaste ond, istället för som en människa som helt enkelt inte räcker till.

Om man vill hjälpa måste man försöka förstå. Samma personer som kritiserar Feldt ropar på socialtjänsten och uttrycker, utan att skräda orden, sitt hat mot den pappa som lämnade sin tioåring ensam i matchkläder efter en innebandymatch och tvingade honom att gå hem från Uppsala till Stockholm i minusgrader.

Jag undrar om de kommer att bli lika upprörda den dagen pojken i vuxen ålder vill berätta om sin pappa, och hans hårda tag? Kommer de att tycka att det är geggigt?

Det är inte farligt att prata. Berättandet är alltid första steget mot läkning för den som varit med om svåra saker. Inte minst ökar vår förståelse för andra människor när vi vågar lyssna. Och med förståelse ökar vår benägenhet att gripa in, och göra det på rätt sätt.

Om människor i Anna Wahlgrens umgängeskrets inte varit rädda för gegga, utan istället pratat, gjort något, inte spelat med i spelet - hade Felicia Feldts bok sett annorlunda ut då? Det vet jag inte.

Men jag tror att om det funnits en tillåtande omgivning med civilkurage och insikt om att ingenting är vare sig svart eller vitt, och med mod att prata också om svåra saker, så skulle slutet på historien kanske ha sett lite annorlunda ut.

Veckans...

...boksläpp: "Sverige forever in my heart". Niklas Orenius, journalist på Sydsvenskan, har samlat en rad reportage i bokform. Välskrivna som små noveller, som alla får mig att känna mig lite mer upplyst, påläst, kunnig. Den handlar om främlingsrädsla, rötter, antisemitism och om att vara människa.