Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Decentralisering ett måste för Stornorrland

Som Patrik Oksanen kunde berätta på ledarplats nyligen så är det nu bara ett formellt beslut som fattas för att en stornorrländsk region bestående av de fyra nordligaste länen (Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten) ska bli verklighet.

ST har tidigare argumenterat för att Norrland bör delas in i två regioner. Detta för att motverka de enorma avstånden (den nu aktuella regionen kommer att utgöra halva Sveriges yta) samt att det egentligen inte finns mer naturlig samhörighet mellan Sundsvall och Boden än det gör mellan Sundsvall och Borlänge.

Nu har utgångspunkten för regionbildandet varit att få ihop regioner med en befolkning på kring en miljon, då blev detta den enda tänkbara lösningen för Norrlands del.

Förra veckan rapporterade SVT Norrbotten om den blivande stornorrländska regionen: "Sundsvall [är] favorit till att bli residensstad eftersom Umeås representanter har förklarat sig nöjda med att ha regionsjukhuset."

Det är oklart varifrån SVT ska ha fått den uppgiften. Sundsvall blir förvisso regionens andra största stad efter Umeå, men om vi ska försöka vara realistiska så tror jag att Sundsvalls chanser att bli regionens administrativa säte är ringa. Dels ligger Sundsvall i den nya regionbildningens södra utkant. Dels finns det tydliga poänger med att låta någon mindre ort – varför inte Härnösand med sin långa historia av administration – få hysa det nya regionparlamentet.

För övrigt vore det olyckligt om den nya regionbildningen direkt skulle inledas med ett bråk om vilken som ska vara regionens huvudort. Med tanke på de geografiska avstånden i en nordlig fyrlänsregion så vore det klokt att studera det västsvenska regionexemplet närmare. I Västra Götalandsregionen har man nämligen valt att decentralisera i stället för att samla all makt på samma ställe. Regionens fullmäktige har sitt säte i en mindre kommun – Vänersborg, som innan regionen bildades var residensstad i Älvsborgs län – medan andra verksamheter finns utspridda på olika orter.

Ett av argumenten för detta var att inte låta Göteborg – regionens otvivelaktiga metropol – bli allt för dominerande.

För den norrländska regionens del vore det rimligt att låta en del av verksamheten hamna i inlandet, även om de flesta i regionen bor i pärlbandet av städer längs kusten. Detta för att inte utarma en redan plågad del av Norrland mer än nödvändigt och för att inte skapa en egentligen onödig konflikt mellan inland och kust.

När den regionala enheten blir större så är det sannolikt ofrånkomligt att känslan av att makten flyttar längre bort uppstår. Med en decentraliserad organisation kan man i alla fall försöka motverka detta så långt det är möjligt. Det är också rimligt att det finns betydande möjligheter att samarbeta mer lokalt inom ramen för den nya regionbildningen. Till exempel så utgör Medelpad och södra Ångermanland en rätt naturlig och sammanhållen arbetsmarknadsregion medan Örnsköldsvik har fler naturliga kopplingar norrut mot Umeå. Det lär se ut på liknande sätt även längre norrut där Luleå är ett nav.

Läs också:

Region Norra Sverige klart, nu handlar det om pengar.

Morot och piska behövs när kartan ska ritas om.