Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

De omistliga sanningarna om försoningen och nådens rikedom rörde ofta Lars Sjöstedt till tårar

På nationaldagen 2020 somnade kyrkoherde em Lars Sjöstedt in lugnt och stilla i sviterna av en kraftig hjärnblödning efter ett olyckligt fall. Han blev 98 år. Närmast anhöriga är syskon och barn med familjer.

Lars växte upp i Ådalen i Sprängsviken tillsammans med 10 syskon. Hemmet präglades av värme och idogt arbete. Från tonårstiden räknade Lars sig som kristen och kallelsen att bli EFS-predikant växte fram. Sin första predikanttjänst fick han i Arnäs utanför Örnsköldsvik.

Med livskamraten Ingrid, född Sedin, fick han i över 60 år en trofast och älskad maka. Deras förstfödda såg dagens ljus i Arnäs.

Nästa tjänsteställe blev Lycksele där ytterligare två barn föddes. Lars höll Lycksele-tiden (1953-64) i ljust minne, även om den innebar många och långa resor på slingrande vägar. Trots ekonomisk knapphet skapade makarna ett gästvänligt och tryggt hem, fyllt av musik.

Fem år i Skellefteå (1964-69) innebar nya utmaningar. Den så kallade Uleåborgsprofetissans inflytande i EFS-föreningen orsakade en del oro. Lars var dock tydlig i sitt ledarskap och varnade för osunda överdrifter.

Arbetet i Lötenkyrkan under Uppsala-tiden (1969-1979) var ett pionjärarbete som passade Lars väl. Efter kompletterande teologiska studier prästvigdes Lars i januari 1970 av ärkebiskop Olof Sundby.

Lars kunde som få sammanfoga och skapa ömsesidig förståelse mellan Svenska kyrkan och EFS. Lötenkyrkan blev en centralpunkt för många och arbetet växte. Idag är Lötenkyrkan en av de mer tongivande missionsföreningarna inom EFS.

De sista åren i aktiv tjänst fram till 1986 var Lars kyrkoherde i Njutånger. Barnen hade bildat familjer på annat håll men deras besök blev till rena glädjefester.

1986 gick Lars i pension och flyttade tillbaka till sina ångermanländska rötter och syskonen i Härnösand. Han vikarierade för prästerna runt Härnösand under många år.

De sista nio åren levde Lars ensam. Under åtta år hade han vårdat sin älskade Ingrid. Nu såg han ofta ut över inloppet till Härnösand med en drömmande blick. Han levde i böckernas värld, men också i det dagsaktuella skeendet och var väl insatt i tidens frågor.

På bordet låg en vältummad Rosenii dagbetraktelser. De omistliga sanningarna om försoningen och nådens rikedom rörde honom ofta till tårar.

En älskad bror, pappa, svärfar, morfar, farfar, gammelmorfar, gammelfarfar, förebedjare har slutat sina dagar. Vi minns honom med ömhet och lyser frid över hans minne.

Klas Lindberg, svärson