Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Brunstiga troll i ingenmansland – Mats Wikströms utställning på Galleri Lokomotiv har djupa rötter i historien

Det är en brokig samling vrilar, stubbar, grenar, tjukor och masurknölar, i olika storlekar och med olika form och fason. Hopfogade bildar de ett absurt skogsväsen, ett brunstigt troll som svulstigt vräker sig fram och fullständigt dominerar den utställning som just nu visas på Galleri Lokomotiv.

Norrbottniska konstnären Mats Wikström svävar lite på målet när han ska kommentera sin konst. Han bläddrar på mobilen, visar bilder av tidigare verk; ekorrar som gör hitlerhälsning framför en fond av takspån, mångfaldigade självporträtt som bättrats på med vildsinta penseldrag, ett återkommande nakenporträtt med tillhörande bensinpump som placeras in i de mest osannolika sammanhang.

– Jag har svårt att vara fullständigt allvarlig i konsten, säger han.

– Det har blivit ganska ironiska grejor, konst som kommenterar konst, parafraseringar. Jag kan bli rätt trött på det själv ibland.

Vad är ironi, vad är allvar? Den groteska skogsskapelsen är resultatet av ett långvarigt hopsamlande av material – vrilarna, stumparna, tjukorna har han köpt och samlat med ett mål i sikte.

– Sedan något år har jag haft den här visionen. Allt det här träet, vrilarna, skålarna och kåsorna man snidat – passionen för hantverket – hela detta är en värld jag vuxit upp med. Skogens betydelse.

Utställningen heter "Fosterland". Träets fosterland, trädens fosterland, ett land vars historia, samhälle och kultur är oupplösligt förknippat med skogen. Skogen som hantverk, skogen som byggmaterial, skogen som bränsle, skogen som färdväg, skogen som jaktmark, skogen som hem. Skogen där naturväsen kikar ut bland stammarna och silverkällor skjuter fram ur gråberget.

Ändå vandrar jag runt i den fortfarande inte riktigt färdiga utställningen med en känsla av "vad menar han?". Träbitarna är i stort naturens egna former, sånär som på en och annan snidad trägubbe eller kvistfigur. Den enda bilden som visas är ett förstorat fotografi, en familjebild från barndomens Arvidsjaur där en ung Mats står uppflugen på ett nedfallet träd med resten av familjen utposterad i och kring trädet.

– Vi är examensklädda allihop men är ändå mitt ute i det här naturreservatet. Jag minns inte ens varför, säger han.

Fosterland. Mats Wikström säger att alla de här vrilarna, skålarna, slevarna, byttorna och kåsorna står för ett bestående värde, inte bara för honom utan många andra norrlänningar. Trädens deformiteter användes till olika redskap, formen på träet avgjorde vad det skulle snidas till.

På utställningen visas alla de ofärdiga, alla de ofödda. Trästycken som inte blivit urgröpta, skurna och sandpapprade. Trästycken som kunde ha blivit fina bruksföremål eller njutbar slöjd men i stället bara får vara sig själva.

Vad som kunde ha blivit. Vad som i stället blev. I galleriets limbo vilar de mellan himmel och helvete; de har förskonats från förruttnelsen men får heller aldrig slöjdens form. I stället utgör de råmaterialet i en utställning som fastnat halvvägs, som befinner sig i ett Eliotskt ödeland mellan tanke och handling, idé och verklighet, natur och civilisation, liv och död.

"Ett ingenmansland", tänker jag. Och sedan tänker jag att det är ju bara en massa träbitar egentligen. Och den ambivalensen, den klaustrofobiska kontrasten, är kanske den allra bästa sammanfattningen av vad det handlar om.

* * *

För fler kulturnyheter varje dag: Följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook:

Läs mer kultur och hitta alla artiklar på vår hemsida

Kulturkrönikor:

Den odemokratiska staden – om den urbana diktaturen och byn som fostrade en statsminister

Jag behåller min yxa och in vedpanna - om hantverkets betydelse

Gerillagrönsaker och revolutionsfläsk - om mat som gör motstånd

Det är dags att plöja ned pengarna där de en gång växte fram - om landsbygdens villkor