Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brons en stor seger för Richardsson

Annons

De svenska silvermedaljerna staplas på hög i OS.

Men det är bronsmedaljerna som döljer de starkaste historierna.

När jag fick reda på att jag tagit brons rann det nästan över, säger Daniel Richardsson.

31-åringen från Iggesund stod för sitt livs skidlopp när han tog OS-brons på 15 kilometer klassiskt i Sotji.

Men det är på många sätt vägen dit som imponerar och berör mest.

Det var i juli som Daniel Richardsson blev påkörd av en husbil när han skulle hjälpa en vän att laga en punktering på E4:an. Vännen dog, medan Richardsson överlevde med svåra skador i framförallt högerbenet.

På en gång var jag inte tacksam att jag var vid liv, så var det. Jag kände mig skyldig till det som hände. Så var det ju inte, men det blev så, säger han. I början, framför allt första månaden, kunde jag inte sova någonting. Hela tiden var det som att jag beskyllde mig själv för det som hände, och det är det som har varit det jobbiga.

"En kämpig väg"

Vägen tillbaka har varit lång, både mentalt och fysiskt. Men med tiden har livsgnistan kommit tillbaka, och sakta men säkert har formkurvan pekat uppåt i vinter.

Det har så klart varit en kämpig väg, men samtidigt en slags terapi för mig att göra den träning som har krävts. Och jag har känt sedan i jul att formen har varit stigande, säger Richardsson.

Han kom till OS i Sotji med känslan att 15 kilometer var den stora chansen till en individuell medalj.

En medaljchans som kändes ganska långt borta i början av loppet.

Jag var väldigt långt efter i början, och var väldigt osäker där. Jag tänkte vad fasiken, är jag i dålig form eller är skidorna dåliga, eller vad är det?

Magnifik avslutning

Efter drygt halva loppet låg Richardsson inte bättre än elva. Vid tidskontrollen med två och en halv kilometer kvar hade han sakta men säkert klättrat till fjärde plats. Men det var fortfarande nästan tio sekunder upp till finländske trean Iivo Niskanen.

Sedan hörde jag sista två kilometerna att jag fajtades om bronset, och då var det bara att ge det som gick. Sista backen var jag fem efter, då var det bara att sprinta på och hoppas på det bästa. Jag tänkte att då jävlar ska jag inte ge mig.

Efter en magnifik avslutning - där svensken till och med var snabbare än guldmedaljören Dario Cologna - fläkte sig Richardsson över mållinjen med futtiga 0,2 sekunders marginal till Niskanen.

Det sägs att man inte kan vinna ett brons. Men frågan är ändå om det inte var exakt det som Richardsson gjorde på fredagen.

När jag fick reda på att jag tagit bronset rann det nästan över, det var en oerhörd lycka.

Mer läsning

Annons