Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Broderi ska vara lite som hårdrock"

Linda Lasson ledsnade på sina glada textiltryck. Nu broderar hon svart på vitt – om rovdrift och exploatering av den norrländska naturen.
Och nu knackar de internationella gallerierna på dörren.

Annons

I den gamla kökssoffan kommer de flesta broderierna till. Linda Lasson böjer ned huvudet över ett nyligen påbörjat – det är bråttom, utländska och svenska gallerier står på kö under hösten och våren.

– Jag har inte mycket på lager. Nu jobbar jag oavbrutet, säger hon.

Några av de gamla textiltrycken hänger fortfarande på väggarna i huset som hon hyr i Bölen, några mil utanför Härnösand. Elegant designade mönster, blommor i mjuka pastellfärger.

– Som att bo i en tuttifruttiask. Det blev lite för färgglatt, det ledde ingenstans.

Först började hon brodera på tygtrycken. Sedan upptäckte hon armeringsduken.

– Jag gillar att brodera på papper, och armeringsduken påminner lite om det. Den är grov och fruktansvärt stark, jag gillar strukturen. Och jag gillar att gå på byggvaruhus, haha.

Ofta ligger en teckning, ett tryck eller en målning som resonansbotten bakom broderierna. Linda Lasson broderar alltid med svart sytråd och ett till synes outsinligt tålamod; stygn i tiotusental formar vibrerande tredimensionella bilder av träd, insekter, gruvor, renar, vindkraftverk. Titlar som "Till det som vackert var", "Där naturen tystnar" och "Här slutar allmän väg" slår an tonen.

Linda Lasson ryggar inte för det politiska. Hon talar om Tjernobyl, samernas situation, vindkraften, nickelgruvan i Storuman som öppnades och stängdes samma år och kostade 70 miljoner att sanera, gruvbolaget Northland som gick back 14 miljarder och sänkte grundvattennivån i Pajala med 16 meter.

Hon pekar på några bilder som står uppställda efter väggen.

– Just de här broderierna handlar om hur vi använder naturen här i Norrland, säger hon.

– Ska vi bo och arbeta här eller ha stridsövningar åt Nato? Ska Norrland bara vara en råvarukoloni? Vi som bor här får otroligt lite utrymme i debatten, trots att Norrland utgör mer än hälften av Sveriges yta. Djurlivet blir enormt påverkat, människor förlorar sina jobb, turistnäringen blir lidande.

Renarna travar sakta fram över fridfulla fjäll. Men naturen rämnar i gapande sår – ett vertikalt gruvlandskap, ett framvältrande kalhygge. Världen skakar i sina grundvalar, människans skugga faller över allt. Skövlingens konsekvenser växer vid horisonten. Linda Lassons konst är ett tecken, ett omen och en fråga – hur långt innan katastrofen?

Men Linda Lasson gör så mycket mer än dystopier. Här finns också förtjusande små herbarier med skalbaggar och löv, vildmarksskildringar som andas hopp, skogar som ännu inte skövlats.

Men varför just broderi, vad är det som fångar henne?

– Mörkret. Broderi ska vara lite som hårdrock, svarar hon.

– När man säger att man broderar tänker folk på korsstygn och julbonader. Men jag... Jag gillar Roj Friberg, han är en stor inspirationskälla.

Det är många som upptäcker Linda Lasson just nu. Hon ska ställa ut i Amsterdam, i Danmark, på ett galleri i Kanada. Hon ska delta i konstmässor i London, New York, Bologna. Till våren ska hon ställa ut i Los Angeles, Wien, Montreaux. Och däremellan ska hon visa sina verk i Stockholm, Kramfors, Härnösand, Kumla.

Flera konsttidningar har också hört av sig, bland annat engelska Inside Artists Magazine som skickas ut till 500 konstintendenter över hela England.

Hon ser glad och omtumlad ut när hon berättar.

– Jag fick mejl i går från Artifact, ett jättestort galleri på Manhattan. De vill att jag ska ha en separatutställning där, det blir 2017. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna, jag har inte så mycket på lager, just nu håller jag på med grejor till Kanada.

Hon böjer huvudet över broderiet där hon sitter i sin gamla kökssoffa. Bilden växer långsamt fram, de svarta stygnen avtecknar sig skarpt mot armeringsvävens grova vithet. Tusen, tiotusen, hundratusen stygn.

Det sägs att sanningen aldrig är svart eller vit. Men kanske är den både och, i svart på vitt, som i Linda Lassons märkliga broderikonst.