Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Brännande fråga om vården: "När vågar vi ta debatten om Alzheimerssjukas öde?"

”Hjälp, hjälp!”

”Hallå, hallå! Hjälp, hjälp!”

En man med rullator kommer mot mig i en folktom korridor.

”Det är strejk. De strejkar. Du ser ju att det finns ingen att fråga.”

Jag möter en kvinna som ställer sig framför mig med ett oroligt uttryck i sitt ansikte.

”Det finns ingen frukost?”

Nu är det en kvinna med rullator som hejdar mig och vill veta.

Jag är på väg in till min Alzheimersjuke sambo. Det är helg och då är det bara två i personalen som arbetar och här finns nio ”särskilt boende” personer. De är lika sjuka helger som vardagar. Samtliga fungerar som 40–70-kilos ettåringar och yngre.

Är ni själva föräldrar så kan ni säkert räkna ut hur det är i den miljön (de två i personalen höll på med blöjbyten och annat sådant hos en av de mest sjuka).

Det skrivs och pratas med väldigt vackra ord om nollvisioner vid vården av demenssjuka. Verkligheten är mycket olustig.

■■ För fler insändare, klicka här.

När två av mina nära bekanta fick sina diagnoser, bad de mig om att hjälpa dem att få dö. Den ena var distriktssköterska med specialinriktning på just Alzheimer och den andre var hennes bror med mycket stolthet och prestige i sitt sätt att vara.

De kommer från en släkt med näst intill Alzheimers som släktsjukdom. Snälla medmänniskor, kan inte ni också se att det kan finnas kärlekshandlingar i ”rätten till vår död”?

För ser ni, det är definitivt inte bara en anhörigsjukdom, det är ett fullständigt fasansfullt väntande på döden för de sjuka. Jag vet!

Jag har varit nära mina bekanta, 14 stycken ur samma släkt, och nu är det deras barns tur. Detta orkar jag bara inte vara nära.

Jag har inte kunnat hjälpa mina två närmaste. Jag måste leva resten av mitt liv med att jag svek. Jag upplever det som skrivs och sägs som hyckleri, när jag i grunden har kunnat se hur vården anses ska bedrivas och hur verkligheten blir av kommunernas bestämmare och deras skattemedel.

Desperat och förtvivlad

■■ Läs och kommentera insändare på Ordet fritts Facebooksida .

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel