Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Boris Christ – en väckarklocka för mänskligheten

När ljuset tänds i salongen känns det som jag vaknar till liv, efter en makalös genomkörare i tankens och känslans grå skrymslen. Vad har jag sett? Varför blev jag så berörd?

Annons

Boris Christ är en opera av Marcus Fjellström och Daniel Pedersen. En opera som jag aldrig sett maken till tidigare. Här används film, förinspelat ljud/elektronisk musik, körer, instrument tillsammans med musiker och sångare på scen. Allt i en minutiös synkronisering. Norrbotten NEO spelar under Jonas Dominiques ledning och i regi av Patrik Sörling.

Musiken är modern, jag tänker på moderna klassiska kompositörer, men även på artister som Björk. Sångarna är mycket bra och övertygande.

På 1800-talet fruktade man att vetenskapen skulle ersätta religionen, skriver Partik Sörling i programhäftet till föreställningen. Jag undrar om det inte har infriats i våra dagar. Operan Boris Christ utspelas i en dåtid, (estetiken ser ut att vara hämtad från 1920-talet), eller framtid med alla dess maskiner och vår tro på maskinella lösningar på allehanda problem, eller nutid med ensamhet, kroppsfixering, utbrändhet och människans obotliga ensamhet.

Boris försöker vinna Gabrielles kärlek genom att göra om sig till en maskin samtidigt som staten har beslutat att det är dags för Messias återkomst, för att råda bot på den meningslöshet och innehållslöshet som människan upplever. Gabrielle är mer förtjust i alla maskiner än Boris, så han ber sin vän Kchachaturian att göra honom mer lik en maskin. Kchachaturian håller samtidigt på att skapa den Messias som staten har beordrat.

Boris blir den maskin som han så gärna vill bli och Messias färdigställs men slutet blir varken det som Boris eller staten önskar sig. Messiasgestalten blir misstänkt lik en högröstad agitator och slutar på korset som sin företrädare. Och stackars Boris får aldrig sin Gabrielle utan stapplar stelt mot sin undergång.

Så vad har jag sett? En dystopi? En dagsaktuell kommentar över tillståndet i världen i dag? Eller kanske en väckarklocka om att vi måste börja se varandra som de människor av kött och blod vi är. Det var nog det som rörde mig mest.

En föreställning som ger mersmak, med hopp om att se mer från Fjellström/Pedersen.