Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Staden som skapades ur en brand

/

Min pappa var född och uppväxt i Sundsvall. Till familjens minnen hör vad min faster har berättat om när staden brann 1888.

Annons

Elden for fram så hastigt att man med knapp nöd hann sätta sig i säkerhet medan det allra mesta av hemmet försvann i lågorna. Av husgerådet kunde i stort sett bara ett par kopparkastruller räddas. Den största – en gång använd att koka julskinkan i – fyller numera rollen som vedlåda i vår sommarstuga. Osökt kom jag att tänka på den vid läsningen av Nils Johan Tjärnlunds nya, förträffliga bok om Sundsvalls brand.

Eldsvådan var givetvis en fruktansvärd olycka eftersom den innebar att så gott som alla hus i staden utom på Norrmalm strök med. Mer än 9 000 människor blev utan tak över huvudet och fem personer omkom. Hjälp strömmade dock snabbt till från olika håll. Redan dagen efter branden anlände Oscar II i egen hög person med extratåg och skänkte medel till återuppbyggnaden. Tur i oturen var vidare att katastrofen inträffade i midsommartid och att alla husvilla under några månader ändå kunde klara sig i den tältstad som militären ordnade vid den nedbrunna kyrkan.

En anledning till att branden – för övrigt orsakad av gnistor från ångslupen ”Selånger” – fick ett så våldsamt förlopp var att den hade föregåtts av en långvarig torrperiod som gjort den dåvarande stadens alla trähus extremt lättantändliga. Dessutom härskade snabba kastvindar som ständigt skapade nya gnisthärdar och omöjliggjorde alla försök att släcka.

Nu var Sundsvall inte ensamt om att drabbas av den röde hanen. Parallellt med katastrofen i den medelpadska metropolen – och faktiskt samma dag! – brann även Umeå och Sandö. Uppe i Västerbotten valde man att bygga upp det brunna med breda esplanader – tänkta att fungera som brandgator. Det är förklaringen till de många björkar som ju kommit att bli något av en symbol för Umeå. I Sundsvall valde man en annan strategi; behöll den gamla kvartersindelningen men satsade i stället på hus som skulle bättre kunna motstå eld. De förmögna träpatronerna och grosshandlarna anlitade tidens främsta arkitekter och satsade stort på banker, hotell – Knaust! – och palatsliknande bostäder. Så tillkom under några decennier av intensivt byggande den stadskärnans Stenstad som faktiskt är helt unik i vårt land utanför Stockholm. Tegelbruket i Högom hade högkonjunktur.

I sin nya bok, som är utgiven i samarbete med Sundsvalls museum och med stöd från Länsstyrelsen, skildrar Tjärnlund just tillkomsten av denna märkvärdiga det sena 1800-talets stenstad. Som flyhänt skribent och framstående journalist – bland mycket annat ordförande i Olof Högbergsällskapet och välkänd från Vetenskapsradion i P 1 – har han åstadkommit en lättläst och kunnig arkitekturguide. Till det fina resultatet bidrar en hel mängd väl valda bilder; både från förödelsen omedelbart efter branden och från den storstilade återuppbyggnaden.

Även för oss som kanske mest passerar Sundsvall på genomresa kan det vara intressant att få höra mera om de olika byggnaderna i stenstaden. Sålunda vet jag nu att det hus i början av Storgatan som min pappa – född 1899 – bodde i som grabb ritades av den kände arkitekten Sven Malm. Byggnaden hade stått klar fyra år tidigare och ägdes av Adolf Nordberg. Denne hade ett spännande förflutet ute på de sju haven och blev sedan hamnkapten i Sundsvall. Bland annat såg han till att ångfartyget ”Turisten” gick i turer upp till Bergeforsen. Sedermera kom båten i tjugo års tid att trafikera sträckan Sollefteå-Härnösand, som parhäst till Ådalens stolthet ”Strömkarlen”.

Bo G Hall

Nils Johan Tjärnlund

Staden som reste sig ur askan

Historia

Carlssons

Mer läsning

Annons