Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Staden i centrum

Örjan Torell
Den osynliga staden, En gestaltningsmodell hos Olof Högberg, Ludvig Nordström, Bertil Malmberg, Birger Sjödin, Karl Östman, Lars Ahlin och andra svenska författare fram till våra dagar.
Bokförlaget h:ström

Annons

Under sin aktiva tid som universitetslektor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet kompletterade Örjan Torell kurslistorna med regionala författare och upptäckte att deras texter i ett större nationellt och internationellt sammanhang uppvisade ett tidigare okänt mönster.

Ur detta utvecklades forskningsprojektet Norrlandsstadens litterära modernism.

De fem ovan nämnda författarna debuterade under femårsperioden 1906-1910 och deras gestaltningsmodell kan beskrivas som en litterär leksaksstad med brett gestaltningsperspektiv och extrem närhet till verkligheten. Som när ett barn leker med leksaksfigurer i ett dockskåp: Så fort de tar i figurerna börjar de leva sina liv och utföra sina sysslor. Men leksaksstaden är också en faksimil av en ”verklig” stad, och invånarna kopierar ”verkliga” människor.

Mest känd av dessa modeller är Lubbes ”Öbacka”. Först ut var Olof Högberg med Den stora vreden och sin Härnösandsmodell, centrum i en Norrlandsmodell, följd av en Sundsvallsmodell (”Gaffelby” i romansviten ”Från Norrlands sista halvsekel). En tydlig Härnösandsmodell är Bertil Malmbergs i ”Åke och hans värld” och Birger Sjödins noveller. Karl Östmans Sundsvallsmodell är också tydlig och fick så småningom sitt namn ”Stenstad” i romanen ”Den breda vägen”.

Stadsmodellen innebär att intrigen försvagas. I stället för spänning på längden med händelseförlopp kring någon huvudperson som i den diakroniska estetiken handlar den synkrona estetiken om spänningar i det sociala livet när individernas värdesystem bryts mot varandra.

Modellen är universell, anonym och demonstrativt orealistisk som den ständigt ”ofärdiga samtid” där författare och läsare befinner sig.

Den är principiellt annorlunda än Strindbergs och Balzacs Stockholms- och Parismodeller med förankring i verkliga städer. Den nya stadsmodellen liknar däremot Sankt Petersburgsmodellen hos författare som Gogol och Dostojevskij.

I stadsmodellen med sin intrigsvaga fiktion överlåts upplevelsecentrum påfallande ofta åt en barngestalt. (Lubbes Thomas Lack”, Bertil Malmbergs ”Åke”, Birger Sjödins ”Nisse –Bigge”). Barn saknar nämligen förmåga att förstå ”den usla konventionalismen” i det sociala spelet som individen har att kämpa mot.

Stadsmodellsestetiken blir också utgångspunkt för tydliga linjer framåt genom central svensk 1900-talslitteratur. Den har visat sig produktiv hos Hjalmar Bergman (Wadköping), Lars Ahlin (”0ur town”), Göran Tunström (Sunne), Sven Delblanc (Hedeby), Kerstin Ekman (Katrineholm), Per-Olov Enquist (Hjoggböle), Mikael Niemi, Susanna Alakoski.

Örjan Torell har genom sin bok kastat ljus över en gestaltningskonst och vad den genererat som aldrig tidigare uppmärksammats.

Västernorrland var kring sekelskiftet 1900 utsatt för en genomgripande industrialisering och var den i särklass mest expansiva tillväxtregionen i Sverige.

Detta innebar en omtumlande livssituation för människorna här, som i sin tur födde ett akut uttrycksbehov.

Även andra tänkbara impulser för stadsmodellen presenteras och den sätts in i ett litteraturhistoriskt vittgående sammanhang. Märkligt är att de fem första utövarna av modellen egentligen praktiserade den alldeles oberoende av varandra.

Låt vara att den synergi som projektet Norrlandsstadens litterära modernism presterade fick stenen i rullning, men utan Örjan Torell och hans lärdom och skickliga penna hade boken aldrig skådat ljuset.

Annons