Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En värdig biografi om Katarina Taikon

/
  • En samlingsvolym med de två första böckerna om Katitzi inleder en återutgivning av dessa moderna klassiker. Så småninom blir det tretton böcker i sex samlingsvolymer.

En gång hade Katarina Taikons pappa hyrt mark av en bondfru. När hennes söner kom hem efter ett par veckor och fick veta att deras mor hyrt ut mark till zigenare gick de ner till lägret och körde bort familjen Taikon. När Katarina och hennes syster Rosa skulle lämna tillbaka en kittel som de lånat av bondkvinnan sa denne att de aldrig hade behövt flytta om det varit upp till henne. Hon hoppades att de inte skulle vara ledsna på henne och gav dem en korg med frukt och nybakat bröd.
Många svenskar har varit som bondkvinnans söner. Många svenskar har varit som bondkvinnan. Möjligen visar de allt mer hjälpsamma attityderna till de romska tiggarna i Sverige att bondkvinnans söner blir färre och bondkvinnorna blir allt fler.

Annons

Lawen Mohtadis biografi om Katarina Taikon, "Den dag jag blir fri", kom för några år sedan och kommer nu som pocket jämte en återutgivning av hennes självbiografiska barndomsskildringar, Katitzi-böckerna.

Katarina Taikon föddes den 29 jul 1932 som fjärde barnet till Johan Taikon och Agda Karlsson. Johan Taikon reste runt med ett eget tivoli och hade kommit från Ryssland vid sekelskiftet. Agda Karlssons föräldrar var torpare. I skolan noterades särskilt goda omdömen i kristendomskunskap, innanläsning och geografi. Hennes far gick bort och strax därefter hennes mor. Agda flyttade till Göteborg. Hon jobbade som servitris på restaurang Lorensberg när hon möte Johan Taikon. Han var violinist på restaurangen.

Han var redan gift med en betydligt äldre kvinna, en rysk kvinna som tidigare varit balettdansös vid Bolsjojbaletten. Hon protesterade inte alls över att han skaffade sig en yngre och fruktsam hustru. Hon stannade i lägret och kallades "mami" av barnen Taikon, "mormor" på romanes. Den ryska kvinnan var inte rom.

Tyvärr fick inte barnen lära känna sin mor särskilt mycket. Agda Karlsson gick bort i tuberkulos redan när barnen var små, äldsta dottern Rosa var bara 6 år.

Fadern gjorde försök att få in sina barn i skolan, men det lyckades bara några månader. Skolan tog inte in "zigenarungar". Rosa och hennes bror Paul fick börja som musiker i ett dansband som fadern satte ihop. Rosa spelade trummor och Paul spelade dragspel och piano. Katarina fick först flytta till ett barnhem och sedan till ett par i Skellefteå som själva inte kunde få barn. När fadern fortfarande inte efter två år låtit paret få adoptera Katarina gav paret upp, och hon fick återvända till fadern.

Faderns tredje fru hette Siv och var från Skönsmon utanför Sundsvall. Hon krävde att den ryska kvinnan, som Johan Taikon varit gift med för tio år sedan, skulle flytta till ett annat läger. Den blonda Siv var en skrämmande fostermor och slog Katarina många gånger. Monica Zetterlund spelade Siv i den teveserie som gjordes av de självbiografiska Katitzi-böckerna. Den alltid vänliga Monica Zetterlund tyckte att det var problematiskt att spela en person som skrämde barnen.

Johan Taikon föredrog att resa ensam med sin familj. Han visste att det i en stor grupp som reste ihop alltid kunde finnas någon som betedde sig illa, vilket var något han inte vill riskera. Han var nitisk med städningen varje gång de lämnade en plats. Ofta fick de inte stanna mer än tre veckor, innan de blev bortkörda av kommunen. Johan Taikon såg dock alltid till att ha bra kontakt med landsfiskalen på orten, så att de kunde få komma tillbaka.

Katarina Taikon var 31 år när hennes debutbok "Zigenare" kom ut. Över en natt blev hon talesperson för romernas lika rättigheter i Sverige. Hon kom rätt i tid. Under 1960-talet stod det svenska välfärdssamhället på sin höjd och Sverige intog en ledande roll som företrädare för jämlikhet och rättvisa för världens folk. Den svenska nationella självbilden byggde på en idé om att Sverige var en plats fri från rasism.

Den svenska rasismen är mycket mer synlig i dag, med SD och de som röstat på det rasistpartiet, men det betyder knappast att rasismen var mindre på 1960-talet. Framför allt inte när det gällde romerna.

Katarina Taikon led på slutet av 1970-talet av djupa depressioner och ångest. 1981 tvingades maken Björn Langhammar skilja sig från henne, hon hade blivit så svår att leva med, hon försökte lindra sina depressioner med alkohol. 1982 fick hon hjärtstillestånd och bristen på syre orsakade svåra skador på hjärnstammen. Björn Langhammar skötte henne i sitt hem tills han dog av en hjärtinfarkt några år senare, 1986. Vården togs över av hennes barn - hon hade tre barn - och systern Rosa, den berömda silversmeden. Katarina Taikon dog 1995.

Katarina Taikon var en av de starkaste förkämpar för mänskliga rättigheter som Sverige någonsin haft. Man kan jämföra det hon gjorde för romerna i Sverige i början av 1960-talet med det Martin Luther King gjorde för de svarta i USA. Som hon för övrigt stod bredvid på ett fredsmöte i Stockholm 1964. Martin Luther King blev väldigt engagerad av hennes kamp och ställde många frågor, berättar Paul Rimmefors, ordföranden för Ungdomens Fredsråd och den som ordnade fredsmötet. Katarina Taikon tog emot det första fredspris som Ungdomens Fredsråd delade ut.

Lawen Mohtadis biografi är en värdig och på alla sätt välskriven och analytiskt biografi om Katarina Taikon.

Katarina Taikons böcker om Katitzi blev några av de mest populära barnböckerna på 1970-talet. 1980 när den trettonde och sista Katitzi-boken kom ut lånades Katitzi-böckerna 432 000 gånger på svenska bibliotek. Precis som Astrid Lindgren fick hon tusentals brev från barn. Precis som Astrid Lindgren svarade hon på alla brev.

Natur & Kultur ger nu ut Katitzi-böckerna i nya upplagor. Böckerna är varsamt redigerade av Lawen Mohtadi i nära samarbete med Katarina Taikons dotter, specialpedagogen Angelica Ström.

De två första böckerna i serien har samlats i en volym, "Katitizi & Katitzi och Swing". Den i Frankrike hyllade serietecknaren och illustratören Joanna Hellgren - hon har gett ut två serieböcker på franska förlag - har illustrerat böckerna.

Det är onödigt begränsande att tala om Katarina Taikons Katitzi-böcker som barnböcker. Böckerna är lysande barndomsskildringar, och unika i sitt slag. Ingen i världen har skrivit om att växa upp som rom, och ständigt bli bortkörd, inte få gå i skola, inte få bo i hus. Katarina Taikon hade inte mer än några månaders skolgång i barndomen, men hade under ett par års studier på en folkhögskola sugit i sig den lärdom hon behövde för att bli författare och debattör.

Lawen Mohtadi och Gellert Tamas har också tillsammans gjort en långfilmsdokumentär om Katarina Taikon. Ett personporträtt som får svensk biopremiär i höst.

http://katarinataikon.com/

Mer läsning

Annons