Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blanketthysteri eller hjälp?

De som lever på yttersta marginalen, ska kämpa med nya regler för att få ut sin ersättning. Hur många gånger har du sökt jobb? Vilka jobb har du sökt?

Annons

Efter drygt tre veckor på vift ute i världen, återvänder jag till ett Sverige som är sig likt och ändå inte.

Inte mycket ändrar sig på några veckor, men mycket ändrar sig med snart åtta år av borgerligt styre.

Hade jag återvänt efter tio års bortovaro, utan att ha följt utvecklingen särskilt noga, hade jag reagerat annorlunda. Vad har hänt med mitt Sverige?

När rubriken på en artikel i Dagens Arena lyder ”Tusentals kan utförsäkras vid månadsskiftet” blir jag inte längre förvånad. Det känns lika välbekant som ansvarig ministers uttalanden: ”Reglerna ska vara ett stöd, inget annat. Jag följer utvecklingen noga.”

Under tiden går människor under. De som lever på yttersta marginalen, ska kämpa med nya regler för att få ut sin ersättning. Hur många gånger har du sökt jobb? Vilka jobb har du sökt?

Blir någon förvånad över att reglerna inte slår igenom? Att runt hälften inte har lämnat in någon rapport. I februari kommer dessutom antalet som ska lämna in dessa rapporter att öka med mer än 100 000 långtidsarbetslösa.

Vore det inte bättre att sätta in resurserna på att hjälpa människor in i arbete, studier eller praktik? I stället ska den som har svårt att fylla i blanketten få hjälp.

Visst är det viktigt att den som är arbetslös verkligen försöker ändra på sin situation. Men jag vet av egen erfarenhet, om än kort, hur svårt det är att hålla modet uppe. Hur lätt det är att känna sig oönskad och till besvär. Hur fort det går att känna sig utanför.

Har du funderat på hur ont en fråga kan göra? ”Vad jobbar du med?” Hur svårt det blir att runda den. Vad svarar du när alla alternativ är använda? Eller än värre, vad gör du när alla möjligheter till stöd är slut? När fasans fas 3 väntar runt hörnet.

Under nittiotalskrisen skrev jag om boken ”Kicken, hundra solon ur de friställdas kör”. Den var resultatet av en skrivarkampanj, riktad till arbetslösa män och kvinnor i Örebro län.

Jag återkommer då och då till den boken. Den ger en viktig inblick i hur det är att leva i en värld där återkomsten till arbete känns lång. Där utanförskapet gör ont. Där stämplingskortet regerar.

Att vakna är att dö en smula ...

Att sova är att slippa den bittra verkligheten

Som aldrig låter en glömma att man inte längre är behövd

Det är aldrig lätt att förlora sitt jobb, att aldrig få chansen att komma in på arbetsmarknaden. Men det går att underlätta livet för den som faller. Det går att ge hjälpen och möjligheten att resa sig igen.

Detta är den största utmaningen för en ny regering. Vi är alla olika men lika mycket värda. Alla ska få återkommande chanser i livet.

Monica Sundberg är skribent och feminist med hjärtat till vänster

Mer läsning

Annons