Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Birro i tv-krock med sig själv

Annons

På dansgolvet i ena kanalen, i tågkupén i den andra.

Som tävlande i både "Let's dance" och "På spåret" dominerar Marcus Birro fredagskvällens tv-tablå.

Jag ber om ursäkt, säger han.

TV 4 råkade bara fråga på rätt dag.

Nu befinner sig poeten och författaren Marcus Birro mitt i repetitionerna inför fredagens "Let's dance".

Det är fortfarande väldigt, väldigt svårt allting. Men det är lite mer avslappnat än innan, första veckan var ju terror. Det är en fullständigt vidrig kombination att göra något som man inte är bra på när många människor kollar på, säger han.

Hållit på i 20 år

Samtidigt som Marcus Birro på fredagskvällen bjuder TV 4-publiken på quickstep:

SVT 1 sänder "På spåret" med... Marcus Birro.

Det är bara att be om ursäkt, det var inte meningen att sabba bägge kanalernas fredagsnöje, säger han och skrattar.

Har din folklighet nått sin kulmen nu?

Om man är konsekvent med det man gör tillräckligt länge och har någon form av talang så orkar folk inte stå emot till slut. Bulta på dörren så rasar den till slut. Jag har hållit på i 20 år, det var inte så att det hände i förrgår, säger han och fortsätter: Jag har inte suttit på min kammare i Drakula-kappa, druckit rödvin i låga prisklasser och filat på hur jag ska bli folklig med ett snett, elakt leende. Jag fattar att det blir lite mycket liksom. Men det har bara blivit så.

"Något vackert"

Han beskriver en positiv syn på folklighet.

Det är något genuint, vackert och fint. En sorts kärlekssträvan i vardagen som människor använder för att få livet att gå ihop. Något människor använder för att få tröst, glädje, glamour och någon sorts behållning i livet, säger han.

Han tar ett nytt andetag:

Men när något kommersiellt tv-program utmålar folklighet som människor som handlar billig duschtvål i träningsbyxor är det att degradera vad folklighet är.

Finns det något poetiskt i dansen?

Absolut! Min tjej visade ett "So you think you can dance"-klipp där de skulle dansa fram missbruk på två minuter. Begär och längtan och sådant. Det där har jag skrivit en roman om på 200 hundra sidor och de dansar fram skiten på två och en halv minut. Dans är som ett språk, en konstform. Det är poesi i allra högsta grad.

Vilka känslor har tv-tittarna fått se i din dans?

Förvirring, skräck, någon dos av glädje, lättnad och något förhoppning om att det ska bli bättre.