Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bildflödet som låser seendet

Annons

Maten på tallriken, fötterna i vattenbrynet och en lagom snygghetssäkrad selfie. Vad gör det konstanta fotograferandet med oss och vår självbild? I sin nya roman lyfter Inger Edelfeldt frågan till en existentiell nivå.

"Det finns snart fler foton av växter än det finns växter", tänker Jacky Måhlin bittert. Hon är fotograf, en ganska känd sådan, som vid 52 års ålder har börjat ifrågasätta allt hon tidigare har tagit för givet.

Overklighetskänsla

Med kameran i handen har hon fångat ögonblicket, samtidigt som känslan av overklighet har vuxit sig allt större. Den där starka, självständiga, kapabla kvinnan som har en relation med en gift man - för att det passar henne så bra - är det verkligen hon, eller bara en förljugen drömbild?

Jacky Måhlin är huvudperson i "Konsten att dö", en idéroman där bilder, självbilder och konst spelar viktiga roller. Idén fick Inger Edelfeldt delvis av sitt eget nästan tvångsmässiga fotograferande, ofta med en vanlig mobilkamera, på promenader ute i naturen.

När jag känner att jag måste "fånga" det jag ser är det på ett märkligt sätt som om jag förlorar något annat; det blir ett slags frustration, man låser fast något, ett flöde störs. Jag tänkte att det kan bli likadant med idéer man har om verkligheten, man kan fastna i dem och man kan framför allt fastna i bilden av sig själv, säger hon.

Fyrkantig bild

Nästan ingen står fri - inte heller Inger Edelfeldt, det är hon den första att erkänna. Hon har tydliga åsikter om hur hon vill - och inte vill - bli fotograferad. Inte i igenkännlig miljö, inte med objektiv som förvränger, inte i släpljus.

Som offentlig person har hon svårt att relatera till den fyrkantiga bild som målas upp av "den kända författaren" i medierna. Där en ogenomtänkt eller lösryckt formulering plötsligt blir en sanning som finns kvar för evigt, där en obekväm fotopose och ett rödfärgat hår representerar hela jaget.

Jag har ju vitt hår egentligen, men håller envist på och färgar håret för att leva upp till min egen självbild. Så jag funderar på att fira min 60-årsdag med att färga av det och se hur jag ser ut då. Det är ett väldigt konkret exempel på hur man blir som massmedial figur - hur man blir som massmedial figur - den där rödhåriga personen som nästan känner en plikt att fortsätta vara rödhårig, konstaterar hon.

Ingen anklagelseakt

Men "Konsten att dö" är ingen anklagelseakt mot fotokonsten. Den hade lika gärna kunnat handla om en författare som tröttnat på skrivandet och det tvingande behovet av att vara just författare. Det hände Inger Edelfeldt för ett par år sedan.

Jag hade en period när jag faktiskt trodde att jag aldrig skulle skriva några böcker mer, för jag kände att jag var korvstoppad med ord och knappt kunde andas.

Men en bok om en författares existentiella skrivkramp hade knappast varit någon läsfest, slår hon fast. Då var det betydligt mer fantasieggande att skildra fotografen Jacky Måhlins brottningsmatch med sig själv och konsten.

Vilka behov fyller konsten hos utövaren? Inger Edelfeldt har tidigare under intervjun gjort klart att hon egentligen hellre ställer öppna frågor än ger programmatiska svar, men tycker att kopplingen till det existentiella är intressant.

Ett konstnärskap kan både vara en väldig befrielse, men det kan också i andra perioder bli nästan ett fängelse. Något man tar sin tillflykt till, som den enda tryggheten när livet är kaotiskt. Det är bra, men det kan också bli så att man stänger in sig i den och känner sig instängd i den.

Mer läsning

Annons