Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bertil Moche visade prov på riktig äventyrslust i unga år – han hoppade runt på stan utan att betala för sig

Karl Bertil Moche har 22 maj gått bort efter att ha drabbats av covid 19. Närmast sörjande är hustrun Ulla, barnen Torun, Anders samt bonusbarnen Erik och Anna.

Sista måltiden med Bertil, ja, det finns ett sånt minne. Det var på Bernadottehemmet före jul och man firade Nobelfesten med patienterna. Det finns ytterligare ett sista... Det var sista "samtalet" på sjukhuset. Sjuksköterskan, denna beundransvärda person, plastade in sig och även telefonen (hennes egen) och gick in till Bertil och höll den mot hans öra. Vi frågade och hon sa att Bertil helt säker uppfattade vår hälsning, där vi räknade upp alla berörda barn och vuxna. 20 minuter senare kom dödsbudet, som var lugnt och fridfullt.

Vem var då Bertil? Jag, lillebror, som delat sovrum med brorsan i 18 år borde veta. För det första beundrade jag storebror förbehållslöst. Han var min stora idol och förtroendet var hundraprocentigt.

Mor Anna berättade ofta hur snäll han var mot mig när jag sökte hans uppmärksamhet. Vi hade inte samma intressen och kompisar även om överlappningar ofta förekom. Vi bodde i Norrköping till Bertil började skolan och sen i Härnösand, där jag gick första klass i en termin innan flytten till Örnsköldsvik.

I tidiga år visade Bertil prov på äventyrslusta och företagsamhet. Egenskaper man kanske inte direkt sammankopplar med honom. Men hör här! Nu talar vi om 40-talet i städer, förmodligen ganska bilfritt. Det fanns hästskjutsar och spårvagnar. Bertil brukade hoppa runt på stan. Han åkte spårvagn igenom stan, men fejkade att han la pengar i bössan. En gång fick mamma en mindre chock, när hon läste från tidningen om en pojke som hållit fast i järnvägsbommen och följt med upp i luften, tappat taget och skadat sig. Bertil hörde på och sa: "Ha, ha, ha, det har jag också gjort, men jag "hura jag!" (Hura = hasa ner).

Bertil hade en slags ömsinthet för allt levande. Han körde ju ogärna bil fast han hade körkort. Jag frågade honom en gång varför. Han sa: "Du vet, jag skulle inte stå ut med att ha kört på någon!"

Kapaciteten – när han satsade var det alltid "all-in". Egentligen var Bertil en multibegåvad själ. Hela skoltiden fick alltid premium. Han var duktig på att snickra, teckna och lysande på att uttrycka sig, inte minst viktigt i förhållande till det andra könet. Tänk bara den underbara trädgården han skapade på kort tid med Ulla i Örsundsbro.

Bertil byggde också en vacker kanot, som han gav till Erik. Kanske mest imponerande i den historien var den toppenverkstad han byggde upp, med allt i perfekt ordning. När de flyttade till Uppsala och lägenheten, skänkte han bort rubbet till släkt och bekanta. Vilket generositet!

Som bror, partner, vän och kamrat var nog din trofasthet din främsta egenskap. Kära bror jag saknar dig så oändligt mycket. Nog hade man väl tänkt få skoja och umgås några år till. Att träffas nån gång i Stubbsand, och åter får lov att hämta mjölken i Tennviken, som vi bär i två hämtare på en pinne emellan oss, samtidigt som vi sjunger "röda stugor tåga vi förbi... eller vi gå över daggstänkta berg..." där vi vandrar på stigen fram genom skogen.

Kurt