Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Berndt Lindströms filosofi var att fotboll är till för alla och engagemanget följde honom genom livet

En fågel har funnit sitt bo och Berndt Lindström har gått ur tiden.

För mig var Berndt en älskad svärfar och med tiden en oumbärlig vän. I en familj med många färgstarka och fantastiska kvinnor fanns ett särskilt litet mansrum för mig och Berndt. Jag lärde mig snabbt, för sisådär trettio år sedan, att uppskatta hans intelligens, hans sträva humor och hans eftertänksamma noggrannhet. Det var kul att vara med Berndt.

Berndt var mycket familjekär. Han byggde sin familj tillsammans med Greta som var hans älskade livskamrat i över sjuttio år. Tillsammans fick de döttrarna Helena, Eva och Kristina och med tiden har det blivit en respektingivande klan. Vi har umgåtts tätt och gärna. Berndt fick oss alla att känna oss viktiga och värdefulla.

Berndt växte upp i Bollstabruk med sin mamma Gunhild, sin syster Gunvor och sin storebror Börje, som han hade en särskilt varm och nära relation till genom hela sitt liv. Tillsammans utgjorde pojkarna Lindström länge en ryggrad i Bollsta IK’s fotbollslag med Börje som stabil högerhalv och Berndt som ettrig vänsterytter.

Engagemanget för fotbollen följde med honom genom livet och hans avtryck i den Ångermanländska fotbollshistorien är massivt. Hans filosofi var att fotboll är till för alla och de stora hjältarna är de som ideellt, i ur och skur och säsong efter säsong, leder träningar för tioåringar och håller planernas gräs och linjer i schack.

Berndt var oomtvistad ordförande i Ångermanlands fotbollsförbund i osannolika 31 år. Han var hjärnan och hjärtat bakom Junselelägret där tusentals ungdomar under decennier fått drilla bredsidor och köra intervaller och han var bland de första i Sverige att driva på utvecklingen när tjejerna började spela. Han var särskilt, men återhållsamt, stolt över de framgångar som Ångermanlands tjejer har haft i de högsta serierna. Frågor om den breda fotbollen och satsningar på ungdomar och tjejer drev han också som ledamot i Svenska Fotbollsförbundets styrelse.

Jag fick aldrig se Berndt i sin roll som naturkunskapslärare på Gudlav Bilderskolan, men har förstått att han var uppskattad och omtyckt. Ständigt, även sent i livet, kom gamla elever fram till honom ’på stan’ i Sollefteå för att framföra uppskattning och dryfta dråpliga minnen. Hans intresse för naturen var genuint och som drivande i Naturskyddsföreningen övervakade han Sollefteås utveckling så att den inte skövlade hotade habitat och arter.

På stan var det många som ville ha en pratstund. Berndt var karaktäristiskt slagfärdig och rapp och utan att förhäva sig var han också en utomordentlig talare. Det fanns en timing, med betonad och oefterhärmlig pausering, som skapade andäktighet i det rum där han tog plats. Barn och barnbarn minns även alla sagor han hittade på.

’Morfar, berätta en saga!’ Han tog sig alltid tid.

Berndt har lämnat ett tomrum efter sig i världen. Hans livsgärning förtjänar respekt och det är många som sörjer. Men för oss som varit honom närmast är sorgen och saknaden bråddjup.

Berndt Lindström har gått ur tiden.

Och en fågel har funnit sitt bo.

Andreas Rocksén