Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bastu-Kalle var ett avlönat proffs

In sauna veritas.
I bastun råder sanningen.
Ja, det där är också ett uttryck. Det är mottot för Bastuakademien som 1988 bildades i en bastu i Jukkasjärvi.

Annons

Men det där om bastu och sanning vete fan.

Man har hört lite för mycket i bastumiljöer för att tro att det ständigt är sanningen som råder där.

Läs mer: Bastu

Den som suttit i värmen med Kalle Grundberg i Kiruna har fått en del berättat för sig. Bastu-Kalle, som den forne hockeydomaren kallas, var en tid anställd för att bjuda bastubesökare i Jukkas på mer eller mindre osannolika historier.

Och Bastu-Kalle var inte nödbedd. Ju senare det blev, desto mer eldade Bastu-Kalle på. Muntligt och med bastudricka och med vatten mot kaminer som garanterat fick göra rätt för sig.

Den typen av människor har alltid en plats på laven, tycker jag. Det är viktigare att det surras och skrattas i en bastu, än att det staplas en massa sanningar och fakta.

Ett bastusamtal jag inte glömmer utspelade sig för bara något år sedan i en av våra grannkommuner. Jag skulle bara värma mig en snabbis, trodde jag, när jag stötte på en man som var på väg att göra sig ren och fin för en danskväll.

Mannen hade förstås en pilsner med sig.

Jag minns att vi tillsammans eldade så hårt att bastudörren flög upp gång efter annan. Det blev som en liten stadskamp där i källaren på hotellet vi bodde; jag och mannen som skulle ut och dansa. Samtidigt blev vi allt mer bekanta, kändes det som. Han berättade inlevelsefullt om allt han kunde när det gällde byggbranschen. Jag som inte kan särskilt mycket lyssnade intensivt med mina röda öron.

Det finns de som hävdar att man inte ska basta för att försöka elda ut varandra. Min åsikt är att man inte kan veta det i förväg. En från början helt fredlig sittning kan, utan att någon så önskar, förvandlas till en bastutävling.

Jag var med i en sådan – och den var sannerligen utlyst som en tävling – i ett badhus i norra Norrbotten. Efter ett tag var det så varmt att han som skulle hålla i skopan hade svårt att sköta sitt jobb – trots att han mer eller mindre låg på golvet.

Gastkramningen fick sin upplösning när en av finalisterna sökte time out för att ta upp en fotpall att sitta på; på översta laven där det redan var så varmt att guldkedjor smälte. Det var en psykning som fick den andra finalisten att med krum rygg söka sig till duschen.

I samband med ett stort bastureportage i Kukkola fick jag en gång tips på vad för sorts mat som gör sig för bastare som tänkt hålla på några timmar. Lax att tugga på och kolsyrat vatten att svalka sig med fanns på receptet.

Den menyn hade jag och en kompis inte tillgång till när vi satte personliga basturekord för många år sedan.

Det var en fredag eftermiddag.

Vi skyndade till bastun för att komma igång med det vi så länge hade surrat om. De första tre timmarna flög iväg. När vaktmästaren förklarade att anläggningen skulle stänga kändes det som att någon hällde en hink kallvatten över oss.

Räddningen fanns en trappa ned i huset. Där fann vi en bastu som var öppen till den sista av styrkelyftarna i träningslokalen intill hade duschat av sig.

Den totala sittningen varade i ett tredjedels dygn.

– På måndag är det jag som börjar med bastabus, sa min kompis och hävdade att han hade ett bastumissbruk som kunde botas med landstingshjälp.

Och nu är det du som varmt tar emot den fjärde upplagan av Härliga Hem.

Trevlig läsning!

■ Fotnot: Det här är en text från bilagan Härliga Hem som medföljer i Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda 25 oktober.

Mer läsning

Annons