Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Avspänd och vänlig Skulefestival bjöd på mycket country

Med sina 32 år på nacken är Skule en riktig veteran bland musikfestivalerna. Men det är en pigg åldring, fortfarande full av liv, och med gott hopp om många levnadsår än.

Annons

Skule är också en av landets absolut vackraste festivaler, mitt i Höga kusten, inramad av Skulebergets dramatiska skönhet.

Och en kväll som i fredags, med den tropiska värmen, uppstår det en säregen magi. Hela stället med flera tusen människor är som en enda gigantisk picknick som utstrålar avspänd vänlighet och mild anarki. Inte en väktare i sikte, inga kravallstaket framför scenen, och inte heller något bråk eller andra ordningsproblem. Det sägs att efter avslutad konsertkväll är det så gott som helt rent på festivalområdet, alla besökare plockar upp skräpet efter sig.

Folk kommer och går, barnen spelar boll bredvid scenen, några dansar. Alla trivs.

En som definitivt såg ut att trivas var statsminister Stefan Löfven. Sommarklädd, avspänd och inte särskilt sugen på att bli intervjuad.

– Jag försöker komma hit varje år om jag har tid och möjlighet. Och ja, jag har jättetrevligt! säger Stefan Löfven.

En viktig mysfaktor för Skulefestivalen är konferencieren. Efter fem år är Jacke Sjödin är oumbärlig del av festivalen. Det är han som knyter ihop hela arrangemanget, gör övergångarna mellan artisterna smidiga och nöjsamma, och är faktiskt en kul kille i sin egen rätt.

Han blandar stort och smått på ett humoristiskt sätt, bjuder på sig själv med sina rimmade dagskommentarer, och får in en och annan fullträff på rätt ställe.

Fredagens program gick i den amerikanska folkmusikens tecken i allmänhet och countrymusikens i synnerhet. Det började hemvävt med Forsedsbandet Crash N Recovery, och det blev en alldeles lagom uppvärmning. Bandet blir bara bättre för varje gång jag hör dem, och Linda Engström låter som om hon var född i Nashville. Det är inte ett alltför vågat tips att bandet kommer att gå långt, även om jag önskar att de vågade vara lite tuffare i sin välpolerade countryrock.

De fick med sig publiken med på noterna redan i första låten, alla klappade händerna, och berget började gunga med en gång.

Spinning Jennies är en gammal favorit, har hört dem bland annat under jazzfestivalen på Mannaminne. De spelar bluegrass, amerikansk bergsmusik – så lämpligt vid Skule! – med rötter i gruvarbetarklassen. De vågar sjunga på svenska, bara det ett stort plus, de är oerhört skickliga musiker, och hela deras framträdande är en enda ren och oförfalskad spelglädje.

De avlöstes av Noice-Makers som med enkel, publikfriande rock spred en form av glesbygdshumor.

Mer glesbygd, men på en helt annan nivå, blev det med Ronny Eriksson och hans Ibland Band. Existentiella klurigheter och politiska pungsparkar delades ut med ömsint hjärta, kärv humor och politisk poesi. Ronny är Piteås svar på Allan Edwall. Och Norrbottens egen Vysotskij.

Dessutom introducerade de en ny musikgenre – träskblues. Det lät ganska bra.

En som faktiskt är född i Nashville är hela Sveriges nya countryfavorit Doug Seegers. Han intog Skulescenen med sin egen speciella blandning av självklarhet och ödmjukhet, och gav järnet från första stund. Doug Seegers är en fantastiskt duktig countryartist och en genuin människa. Det är mycket hjärta och smärta, framfört med all den inlevelse som bara äkta livserfarenhet kan skänka. Och det blir så totalt avväpnande med hans God bless You mellan låtarna.

En höjdaravslutning på en höjdarkväll.

Och ikväll lördag ser det ut att kunna bli lika bra. Eller ännu bättre.