Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Återigen är det säsong för tiggeriet på gatorna

Annons

Sommaren står för dörren och antalet tiggande EU-migranter lär åter öka i Norrland, även om alla nog hellre skulle se att fenomenet upphörde.

Alternativet till tiggande är givetvis arbete. Men vem ska anställa den som tigger och kan framstå som svår att matcha mot de lediga jobb som i dag finns?

Nyhetsredaktionen kunde nyligen berätta solskenhistorien om hur tre EU-migranter i Sundsvall lyckades gå från tiggeri till arbete tack vare att en företagare gav dem chansen. Exemplet är givetvis upplyftande och väl värt att uppmärksamma.

Samtidigt gäller det att inte slå sig till ro med tanken att allt kanske löser sig bara näringslivet eller kommunen visar tillräckligt mycket god vilja. För resan från armmod till jobb och ordnade förhållanden behöver inte nödvändigtvis bli friktionsfri eller utan bakslag, och den svenska arbetsmarknadsmodellen förbättrar inte precis jobbutsikterna för den som främst kan komma i fråga för enklare "lågproduktiva" arbeten.

Om man vill nå längre än till enstaka ljuspunkter i ett i övrigt oförbättrat läge, gäller det att följa upp och utvärdera de jobbfrämjande insatser som planeras och görs. Detta för att se var de svaga punkterna finns och vad som överhuvud taget är rimligt att förvänta sig.

På olika håll i Norrland planeras det för projekt som ska underlätta en väg till egen försörjning. När dessa skattefinansierade satsningar väl är avslutade gäller det att skapa sig en så klar bild som möjligt.

Gjorde pengarna någon långsiktig nytta? Hur många fick jobb och hur gick det sedan? Tids nog måste den typen av frågor besvaras. För om så inte sker kommer formuleringarna om ökad anställningsbarhet bara att framstå som ett bedrägligt sätt att skapa folklig acceptans för pengarullning som kanske kostar mer än den hjälper. Åtminstone om man ser till jobbaspekten.

När ledarsidan följde upp fjolårets bärplockningsinitiativ i Örnsköldsviks kommun visade det sig att bilden var högst kluven. Initiativtagaren vittnade om initiala problem att hitta personer som ville plocka, vilket utmanar föreställningen om att alla som tigger inte vill något hellre än att arbeta.

Sedan, när en arbetsstyrka väl hade formerats, plockades det förvisso bär, men trångboddhet och onormalt slitage skapade problem för den näringsidkare som hyrde ut boende. EU-migranterna vräktes slutligen. De reste hem och lämnade en uppretad hyresvärd med renoveringskostnaderna.

Självfallet påverkar den typen av erfarenheter viljan att hjälpa, vilket i sin tur illustrerar problematiken ganska väl. Den som vill söka en hållbar lösning måste tänka på att helheten (och inte bara en isolerad del). Målsättningen måste vara att få boende- och sysselsättningsfrågan att funka på en övergripande nivå, och inte bara i vissa fall eller på vissa håll.

Längre norrut, i studentstaden Umeå, har engagemanget för EU-migranterna varit starkt alltsedan tiggeriverksamheten kom till kommunen. Aktivister har protesterat mot avhysningar och satt press på kommunen att göra mer.

Men när saneringsarbetet efter ett tidigare läger vid handelsområdet Klockarbäcken nu ska utföras, blir det kommunen som får träda in. "Tonvis med skräp, bildelar, olja, batterier och matrester har lämnats kvar", rapporterar Västerbottens-Kuriren (5/5). Detta på en plats som ligger bara ett par hundra meter från en stor kommunal återvinningscentral.

Oavsett om de personer som bodde i lägret hade arbete eller inte sätter efterspelet givetvis spår. Detta bör den som vill engagera sig ideellt ha fullständigt klart för sig. Därför vore det kanske en god idé om aktivisterna, i de fall där problem uppenbarar sig, ägnade mer kraft åt att försöka få mottagarna av hjälpen att sköta sig och följa gängse seder och regler.

Kanske kunde de rent av avsätta några av alla de ideellt satsade timmarna till att städa upp området, för att på så vis lindra de ekonomiska och attitydmässiga konsekvenserna av nedskräpningen.

Allmänhetens inställning kommer nämligen mest troligt att hårdna om medborgarna upplever att det egna samhället drabbas på ett orimligt vis. Den som vill göra gott måste också tänka krasst.