Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Änglar vakar över Lena Cronqvist

Annons

De grymma flicklekarna har ersatts av vakande skyddsänglar. Lena Cronqvist utvidgar - och krymper - sitt universum. På Liljevalchs konsthall ges en helhetsbild av hennes konstnärskap, från 1994 och framåt.

Som en suverän dockspelare låter hon sina dockor uppföra sorglustiga scener ur det kollektiva familjeminnets skräckkammare. Men självporträttet med handdockor från 2006 är bara en sida av konstnären Lena Cronqvist.

I nästa sal möter hon upp i en målning som åldrad, närmast katatoniskt ångestladdad kvinna, omfamnad av en ömsint skyddsängel i barnbarnsålder.

Tolkar inte

Vad betyder det? Fråga och du skall få svar, heter det. Och visst svarar Lena Cronqvist, korthugget, men vänligt och respektfullt på det mesta. Men be henne inte att tolka sina egna målningar eller ge en förklaring som är biografiskt kopplad. Den tiden är sedan länge förbi. Numera ångrar hon sin tidigare öppenhjärtighet; om den graviditetspsykos som bland annat inspirerade till en rad sjukhusmålningar och de "förortsmadonnor" som blev hennes signum, om sin borgerliga uppväxt i Karlstad och de klaustrofobiska familjebilder som givit ord som "syskonkärlek" nya dimensioner.

Jag blev på något sätt förförd att prata självbiografiskt. Det blev för mycket, för då blev mina målningar bara det. Det självbiografiska var intressant, men inte hur målningarna var gjorda, säger hon.

Hon är rak och samlad, haltar lite efter en höftoperation, men är vid 74 års ålder minst lika produktiv som tidigare. I katalogen till utställningen beskriver konsthallschefen Mårten Castenfors, som har känt Lena Cronqvist i flera decennier, henne som "en liten hamster". Epitetet syftar på hennes stora kreativitet, men också på oförmågan att skiljas från det hon skapat. "Materialet i sig äger en påfallande hög kvalitet, men överblick försvåras av mängden alster."

Snittade målningar

Inte minst därför framstår nästa parti i katalogen som närmast chockerande för en lekman. Där berättar Castenfors hur de båda för drygt tio år sedan samlades för att sortera, dokumentera och rensa i materialet. "Och hoppsan så var också den målningen snittad och slängd. Så här i efterhand kan man säga att kniven kom fram lite väl ofta."

Nå, sentimentalitet ligger inte för Lena Cronqvist. Vrede och sorg är känslor som ligger närmare till hands i hennes konstnärskap. Hennes flickgestalter straffar med uppenbar njutning sina mamma- och pappadockor genom att knipsa av deras lemmar, samtidigt som hon själv i ett av de mest rörande verken från början av 2000-talet bär sin dockstore döde make i famnen, ett motiv som relaterar till den sörjande Maria i de religiösa Pietá-motiven.

Om den stora mängd änglar som plötsligt dök upp i hennes konstnärskap kring 2009, änglar som bevakar, skyddar (och bevattnar) grupper av flickor, säger hon enkelt:

Det kändes som om jag behövde änglar omkring mig.

Giotto inspirerade

De rent faktiska omständigheterna är lättare att tala om. Redan i slutet av 1990-talet målade Lena Cronqvist ett verk inspirerat av renässanskonstnären Giotto di Bondones änglar i Cappella degli Scrovegni i Padua. Av en händelse hittade hon den gamla målningen och påbörjade en hel svit med änglar.

Men det är inte säkert att det blir några fler Giotto-änglar, det tror jag knappast. Det blir på något sätt ett avslut när man visar grejorna - innan dess kan man hålla på med saker, men sedan blir det omöjligt.

TT: Varför då?

En stor utställning gör det jättesvårt att komma in i något arbete efteråt. Det blir för mycket uppmärksamhet. Visar man upp det så här är det klart på något sätt.

Mer läsning

Annons