Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Ångermanlands bästa amatörteatergrupp" – fullsatt på Teaterspegelns premiär i Örnsköldsvik

/

Teaterspegeln i Örnsköldsvik har på senare år nischat sig med att spela fars. Det är en lättsam form av scenkonst, men därmed inte sagt att den skulle vara lätt att spela. Tvärtom, den kräver mycket, inte minst högt tempo och precision i uttrycket för att inte förvandlas till plump buskis, och kan vara en svår utmaning för icke-professionella skådespelare.

Annons

Teaterspegeln senaste uppsättning, Det stannar i familjen, som hade premiär i lördags inför fullsatt salong på Gnistan i Gullänget, visar en häpnadsväckande professionalitet, och jag tvekar inte att utnämna dem till Ångermanlands bästa amatörteatergrupp.

Valet av pjäs är en fullträff. Ray Cooney är en klassiker inom genren, och eftersom Det stannar i familjen – ibland också spelad under titeln Paniken på kliniken – utspelas i sjukhusmiljö, landar den mitt i debatten kring landstinget och sjukhusfrågan.

Handlingen är varsamt flyttad till Örnsköldsviks sjukhus, och jag tycker nog att man hade kunnat göra mer av den lokala anknytningen och den aktuella sjukhusdebatten. Nu är det mest sjukhusdirektören Drake (med svenskt uttal!), skickligt spelad stelt auktoritärt av Peter Olsson, som med sin makalösa uppvisning av inkompetens, korruption och enfald, framkallar en viss igenkänning.

Men Teaterspegeln har inte ambitionen att bidra till någon debatt eller förmedla ett budskap, de vill roa – Ett gott skratt förlänger livet är deras enkla motto.

Det stannar i familjen är en klassisk fars där huvudpersonen råkar i knipa och tvingas att ta till fler och fler lögner som sedan mynnar ut i en lång rad förvecklingar och missförstånd. Utgångspunkten är som vanligt utomäktenskapligt sex, och det finns fullt med dörrar där man kan springa in och ut, i en för övrigt professionellt sober scenografi.

Pjäsens huvudperson Dr. Frisk är också i Sörens Backs gestaltning föreställningens stora behållning. Sören Back agerar rakt genom professionellt – det är mycket svårt att tro att han bara är amatörskådespelare, han levererar repliker med absolut tajming och precision, han rör sig med avvägd scenmognad, och hans uttryck är perfekt nyanserade.

Han sekunderas väl av Jörgen Ödlings Svejkaktige Dr. Göransson, och hans högst beräknande tafatthet, Christer Wisten som Dr. Karlsson har inte bara en fysisk likhet med Nils Poppe, utan påminner också en del om hans stötiga agerande, och Erik Mårtensson är mycket trovärdig som trulig tonårig riden av häftiga känslostormar. Mahlin Hörnlund växer in i rollen som envist frågvis och hopplöst förvirrad poliskonstapel.

Alla gör fantastiskt bra ifrån sig.

Det är tolv skådespelare som medverkar i pjäsen, och även om alla är inte på scen samtidigt, är det med tanke på scenens litenhet synnerligen imponerande att det inte sker en olycka och någon hamnar utanför. Tala om exakthet i agerandet!

Det är bäddat för skrattfest. Avslutningen är som sig bör oväntad, Och eftersom jag ändå vill gärna ha ett budskap på teatern tolkar jag pjäsens andemening som att sanningen kommer alltid fram till slut, och att den som luras riskerar att själv bli lurad av dem hen tror sig lura.

Föreställningen spelas fredag, lördag och söndag fram till den 20 februari, med dubbla föreställningar på lördagar.

* * *

■■ Vill du ha senaste nytt direkt i din mobil? Ladda ner Allehandas app till Iphone eller Android.

Läs mer kultur och hitta alla artiklar på vår hemsida

För fler kulturnyheter varje dag: Följ kulturredaktör Katarina Östholm på facebook:

Annons