Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NOVELL: Älvtagen

Just där dalens djupaste skog står hög vid älvens mörka vatten
satt min själ och väntade.

Annons

– Vad vackert det är. Karin la sin hand på min axel när hon tittade ut över älven.

– Jag sa ju att det är vackert, gjorde jag inte det? Svarade jag henne nöjt.

Vid kanten av Ångermanälven sitter vi och håller om varandra. Solen står i perfekt läge med älvens sträckning och det är vackert som ett vykort. Skogen flyter ner i älven från bergssidorna och ramar in den i ett otroligt ljusglitter.

Rasmus och Evelina står nere vid stranden och kastar sten i vattnet. Men de blir otåliga och vill komma vidare ganska snart.

– Kan vi åka nu? Rasmus kommer klättrande mot oss.

– Visst kan vi det; säger Karin och ropar på Evelina.

– Kommer du?

– Ja då. Men ni sitter kvar. Säger hon medan hon jobbar uppför slänten.

– Jaha. Varför det? Undrar jag nyfiket.

– Ni ser så kära ut så det måste jag ta ett kort på er. Hon har redan sin mobil framme och knäpper snabbt några kort. Vi blir lite paffa men det hon säger är verkligen sant. Så här har jag inte känt det på väldigt länge.

– Men sluta och kära med varandra nu. Jag vill åka till stugan. Rasmus, vår femåriga son, vill verkligen komma vidare.

Vi var på väg till Resele, den lilla byn vid Ångermanälven, där jag tillbringade alla mina sommarlov som barn. Vi bodde i stugan varje sommar. Men på vintern efter att jag fyllt 12 år dog min far i en trafikolycka och vi åkte aldrig upp någon mer gång.

Det var egentligen Evelina och Rasmus förtjänst som gjorde att vi beslutade oss för att åka upp hit. De hade undrat var jag var på somrarna som barn och vad jag gjorde framför allt.

Så efter att jag berättat om stugan, forsarna och fisket, tjatade de till sig att vi skulle prova ett pappalov under en vecka.

Med handen på hjärtat så behövde jag verkligen komma iväg. Jag hade bränt ut mig på mitt arbete som datakonsult. Det var så illa att jag tappade allt hår och gick sjukskriven sedan ett halvår tillbaka. Livet gick på tomgång utan något synligt hopp.

Något nytt; en förändring, behövdes för att komma vidare i livet. Det här var en möjlighet lika god som någonting annat.

Så efter några telefonsamtal fick jag tag på min kusin som nu driver gården där stugan ligger. Han blev glatt överraskad och lovade att ställa i ordning den åt oss.

Vi startade tidigt på morgonen och tog många raster och tittade på sevärdheter längs vägen. Nu är det bara den sista milen kvar och vägen slingrar sig med älven som sakta rör sig som en primadonna i det sena kvällsljuset.

Min puls ökar när jag börjar känna igen mig. Jag pekar på hus och berättar om folk som bott där som jag inte ägnat en tanke på att komma ihåg under alla år som gått. En hage där vi red på grisar dyker också upp och plötsligt är vi framme.

Vi svänger ner till den efterlängtade gården och stannar mitt på gårdsplanen.

När vi kliver ur bilen kommer en man mot oss och jag förstår att det måste vara min kusin Anders. Efter att vi hälsat på honom och Pernilla, hans fru, och deras barn Joakim och Fredrik visar de oss ner till stugan.

Vi följer den gamla igenvuxna traktorvägen ner mot älven. Bara en smal stig är upptrampad i det höga gräset som döljer de djupa hjulspåren.

I björkdungen står det faluröda huset inbäddat mellan syrenhäcken på framsidan och uthuslängan på baksidan precis som jag minns det.

– Det tog några dagar att få till allt. Men vi hoppas att det ska vara i ordning nu. Anders öppnade stugdörren. Alla barn springer in först.

– Känner du hur det doftar, säger Karin när hon kommit in.

– Jag och barnen har skurat golvet med såpa, meddelar Pernilla.

– Det var jätteskoj. Vi åkte kana som Pippi gjorde. Talar Fredrik glatt om.

– Jag tror att det fortfarande är samma möbler som när du var liten. Anders tittar fundersamt på mig.

– Ja, det är det nog. Det är som om tiden stått still, fick jag ur mig när jag tittade mig omkring i stugans enda rum. Våningssängen i svartmålat järn i det bortre hörnet som jag och min bror sov i. Det mörkblåa skåpet i det motsatta hörnet som pappa ropade in på auktion. Kökssoffan som en gång varit djupt karminröd står vid det gamla slagbordet med de tre skinnklädda pinnstolarna. Flera av trasmattorna på golvet har jag ett minne av att min mamma vävt med min farmor. De få tavlor som hänger på väggarna känner jag igen, ja även medaljongtapeten.

– Det är nya spisplattor och ny kyl och frys. Anders väckte mig ur mina tankar.

– Det är jättefint, säger Karin som just tittar in i kylen.

– Tjing på att sova överst. Evelina upptäcker våningssängen och vill ha fördelar.

– Nähejdu! För det kan man inte tjinga på. Visst inte Pappa?

– Om jag minns det rätt så turades vi om att sova varannan natt i överslafen. Farbror Lasse och jag bråkade också om vem som skulle ligga överst.

– Joakim. Tar du med barnen och visar badstranden? Pernilla fick dem att tänka på något annat. De försvann ut ur stugan och det blev tyst i rummet.

– Men inte behövde ni väl köpa nya vitvaror bara för att vi skulle komma upp en vecka. Säger jag, och det känns lite jobbigt.

– Vi har tänkt på att göra i ordning stugan i flera år för att tjäna en extra slant. Men tid och ork har inte infunnit sig förrän nu liksom. Anders lutar sig mot dörrkarmen och tittar på mig.

– Det var perfekt nu i år. Säger Pernilla och drar fingrarna igenom sitt ljusblonda korta hår. Pojkarna har blivit så stora att de kan hjälpa till mera ordentligt och stugan här har varit ett bra objekt att starta med.

– Ska vi titta på uthuset också, undrade Anders.

– Det är väl klart, svarade jag.

Vi gick på husets baksida där uthuset verkligen badade i syrenblommor.

– Kommer du ihåg vad som finns innanför varje dörr Peter? Karin tittade lite undrande på mig.

– Jajamän, svarar jag på bästa ångermanländska.

– Här har vi snickarboden. Jag öppnade första dörren på vid gavel och klev in. Här inne kändes det verkligen som tiden stått still. På väggen hängde de gamla fogsvansarna kvar och i taket var det gott om virke som väntade på att få bli använt. Det enda stökiga var en rubank och två raspar som låg på hyvelbänken. Annars såg det nystädat ut.

– Ett rätt, sa jag och vände mig om.

– Jo du. Då har du två möjligheter kvar. Anders pekade på de återstående dörrarna.

– Ja, den dörren borde du väl klara av i alla fall, sa Pernilla. Hon pekade på dörren med det klassiska hjärtat.

– Jag chansar på dasset, utbrast jag. Karin som stod närmast lyfte av haspen och innanför var dasset. Det var nymålat i vitt och pyntat med blommor. En trave tidningar och ett handfat och kanna i gulmålad plåt fanns på bänken. På golvet låg en fin trasmatta och toarullar stod travade i ett hörn.

– Herre gud vad fint, utbrast vi i mun på varandra.

– Hur har ni hunnit med allt det här? Vi tittade på dem.

– Det är pojkarna som gjort det mesta faktiskt. När de hörde att ni var på väg upp ville de också hjälpa till med stugan

– Jo, de har legat i som sjutton må ni tro. Nu har du en dörr kvar Peter.

– Just det. Jag stängde dassdörren och gick fram till nästa dörr och lyfte på haspen.

– Här inne har vi vedboden. Jag klev först in och de andra kom efter. Det låg några gamla vedträn i ett hörn annars var golvet täckt av bark och stickor.

– Satt vi i det där hörnet och läste? Undrande tittade jag på Anders.

– Det kan du lita på. Anders log mot mig.

– Varför då, undrade jag.

– För att vi inte ville att våra föräldrar skulle se vad vi läste. Anders sträckte in sin hand bakom några väggplankor och fick fram en bunt med tidningar. Han lägger dem i mina frågande händer. Jag tittar undrande på hans nu flinande ansikte och sedan på tidningarna och blir generad.

– Oj då! Utbrister Karin och Pernilla. Att ni var så intresserade av lättklädda damer vid så unga år.

– Det var visst så ja, ursäktar jag mig fort och räcker tillbaka dem till Anders. Han stoppar tillbaka dem igen med ett skratt.

– Kul att du inte kom ihåg just det här, säger han när vi går ut.

– Det var ju lite skamset, tycker jag. Men tjejerna fnissar gott.

– Jaja. Ska vi titta till ungarna Karin, undrar Pernilla. Anders och jag gick in i stugan igen där vi småpratade.

Genom köksfönstret tittade jag ut över älven och strandängarna. Minnen dök upp och jag kunde se mig själv i barnen som lekte vid strandkanten. Sakta kom en märklig känsla inom mig. Obegripligt mjuk och varm rörde den mig och mina ögon fylldes med tårar. Det var som om något omfamnade mig i en stor kram inombords för att hälsa mig välkommen. Jag kände hur jag flöt bort.

– Jaha, sa Karin plötsligt bakom min rygg. Ska vi packa in oss i stugan så vi kan göra oss färdiga inför natten? Snabbt tog jag mig till sans så att ingen skulle se det som hände mig. Fort torkade jag mina ögon och vände mig om.

– Vad är det? Karin tittade på mig forskande.

– Inget, mer än att jag är glad att vara här. Slingrade jag mig.

Vi gick upp mot bilen och Anders sa till mig att parkera på den vanliga platsen. Jag stannade och tittade på honom frågande.

– Kommer du inte ihåg var ni parkerade när du var liten? Efter att ha sett mig omkring på gårdsplanen skakade jag på huvudet.

– Nej. Inte en susning.

Anders gick iväg och jag följde efter honom. Vi rundade traktorgaraget och på baksidan fanns en nyklippt yta.

– Javisst, utbrast jag. Och där i diket växer det lika mycket brännässlor som när jag åkte ner i det med cykeln.

Vi skrattade åt minnet. Jag hade kört ner i diket med cykel och var röd som en nykokt kräfta. Min mamma fick badda mig med salubrin i en hel vecka innan jag såg normal ut igen.

När jag parkerat bilen och allt var nedburet till stugan bjöd Anders och Pernilla upp oss på middag.

– Kom upp om en timme så är det klart.

– Vi kommer. Försäkrade jag.

Det blev ett bra avslut på dagen med grillad lax och färskpotatis. Våra barn som i vanliga fall bara gnäller när det är fisk tog två portioner var.

– Oj! Förlåt? Den bara kom. Rasmus rapade högt och alla skrattade.

– Det är okej, sa Pernilla. Då vet jag att du är mätt och kan sova gott sedan.

– Får vi spela Nintendo? Fredrik tittade på sin mamma som i sin tur tittade på Karin.

– Ja. För mig får ni det.

– Men då måste alla få vara med. Sa Pernilla.

– Visst! På en sekund var de på väg upp till övervåningen.

– Är det inte konstigt i alla fall? Att barn fungerar så där lätt menar jag. De har aldrig träffats men de bara sätter igång och leker. Undrade Pernilla.

– Det är inte utan att man blir avundsjuk på dem. Kan det vara någonstans i tonåren som den där förmågan försvinner? Tänkte jag högt.

– Så är det kanske. Berätta nu hur ni har det. Och sa du att ni bodde i Uppsala? Anders bytte samtalsämne och kvällen blev till att presentera oss för varandra.

Vi vaknade tidigt på söndagsmorgonen. Det var Rasmus som försökte smyga ut men den knarrande dörren avslöjade honom.

– Vart ska du då? Undrade Karin trött.

– Jag ska bara fiska en liten fisk. Viskade han där han stod i smygande ställning i pyjamasen.

Vi kunde inte hålla oss för skratt för hans söta person. Skrattande hoppade jag ur sängen, lyfte upp honom och öppnade dörren på vid gavel.

– Nu du, storfiskaren. Ska vi, om jag får följa med? Smyga ner till älven och rycka upp de minsta fiskarna som finns. Rasmus skrattade av förtjusning när han förstod att hans förklaring gått hem hos oss och att han även fått med mig på äventyret.

– Gå ni, så kan jag dra mig en stund till. Karin drog upp täcket till hakan.

– Jag vill mysa med dig mamma. Evelina stultade på trötta ben över golvet och kröp ner under hennes täcke.

– Tröttisar. Sa Rasmus till dem.

– Ja visst är de, höll jag med. Jag drog på mig byxor och t-shirt. Sen smög vi barfota genom det våta gräset ner till älven.

Fiskarna var inte på hugget. Men vad gjorde det. Vi satt bredvid varandra och tittade på våra flöten som sakta guppade omkring i den solstänkta vattenytan. Rasmus kröp närmre mig när den kalla morgonluften svepte förbi oss.

– Kan man bo här och fiska varje morgon pappa? Han ställde frågan utan att lyfta blicken från flötet.

– Ja visst kan man det. Varför undrar du?

– Därför att det är så mysigt, sa han och lade sin lilla arm om min rygg och lutade sitt huvud mot mig. Länge satt vi så och drömde tillsammans.

Till slut fick Rasmus nog. Han var hungrig och utan fisk fick vi gå hem och äta som vanligt talade han om.

Evelina drog sig fortfarande under täcket medan Karin hade kommit igång med frukosten.

– Fick ni inget? Frågade hon Rasmus förvånat.

– Nä. De är nog lika trötta som Evelina. Men jag vet hur men piggar upp dem. Snabbt som en iller ryckte han upp hennes täcke och stoppade in en kall fot på hennes mage. Hon skrek och Rasmus skrattade.

Evelina och Rasmus gick upp till gården efter frukosten för att se om barnen hade vaknat. Själva satt vi mitt i solen och läste var sin bok hela förmiddagen.

Efter lunch kom Anders ner.

– Hallå. Hör du Peter. Kom så ska jag visa dig något.

– Vad har du hittat på då? Undrade jag medan jag klev i tofflorna och lade boken på stolen.

– Jag ska ta dig tillbaka exakt tjugo år. Men du får ta ordentliga skor på dig. Med de orden vände han om och gick upp mot garaget. När vi kom upp på gårdsplanen öppnade han en dörr. Han vinkade åt mig att backa undan. Snart hördes en mopedmotor kickas igång och ut körde han en blå Puch Dakota. Han stannade och flinade upp sig.

– Vill du se gruset stänka. Frågade han. Han satte fötterna framför fotpinnarna, gasade och släppte kopplingen. Det smattrade i plåtväggen bakom honom och han skrattade. Han drog in kopplingen och stängde av motorn.

– Det där orkade vi inte göra förr, skrattade jag. Vi bara åkte runt på gruset men vi var jävligt envisa

– Tänk att du har kvar moppen, sa jag beundrande, och den funkar.

– Zündappen står där inne. Han pekade med tummen.

– Va! Har du kvar den också

– Japp. Köpte den för en platta öl av brorsan i ungdomen.

Alla ungarna och Pernilla kom springande.

– Vad gör ni, undrade de.

– Nu ska era farsor åka till handlar`n och äta glass. Precis som vi brukade göra när vi var små.

– Men vi vill också åka moped och äta glass, sa de i munnen på varandra.

Jag rullade ut Zündappen. Vi kickade igång dem och Anders sa till ungarna att det fanns paketglass i frysen och att de fick ta en halva var.

– Gör en ring Peter. Uppmanade han mig.

– Det har jag aldrig lyckats med. Protesterade jag.

– Kom igen! Gasa loss i gruset där borta. Jag rullade sakta bort över gårdsplanen. Gasade upp motorn, lutade ner moppen på vänster sida. Med gruset sprutande gjorde jag en perfekt ring. Anders jublade och våra barn och fruar tittade förundrat på.

Ut på vägen bar det och vi körde de få kilometerna till affären. Det var härligt och minnena for genom mitt huvud. Vid affären parkerade vi mopederna vid räcket.

– Fan vi kom hela vägen hit du. Anders flinade av lycka.

– Ja, du har hållit dem i bra skick, tycker jag.

– Bra skick? Jag bytte tändstift och tankade dem i förra veckan. Så provstartade jag dem förstås. Annars har de stått där inne i boden i säkert tio år.

– Du är inte klok, skrattade jag. Sandwich som vanligt undrade jag.

– Kommer du ihåg det? Själv vet jag inte vad du tyckte om.

– Åttioåttan så klart. Svarade jag och drog upp skjortärmen.

– Visst ja! Så var det. Åttioåttan. Upprepade Anders. Det var ditt smeknamn.

– Ja mitt skinn var ju så knottrigt efter påhälsningen bland brännässlorna.

Efter glassen åkte vi hemåt igen. Vi parkerade mopederna i boden och Anders var tvungen att sätta fart på höskörden.

Nere vid stugan spelade Karin kubb med alla barnen.

– Jaha, så du åker ut och roar dig på egen hand. Hoppas glassen smakade bra. Karin lossades vara sur.

– Den var extra god för att du inte var med. Retades jag tillbaka.

– Får vi åka moped med dig? Evelina hade stannat upp i spelet.

– Och köpa glass. Rasmus och hans nya vänner var mer intresserade av den biten.

– Självklart. Men det får minsann vänta till en annan dag. Vem vinner? Dem vill jag spela med.

– Nej. Du får inte vara med för nu är det vi som har kul. Du är förvisad till älven. Karin talade om vilket straff jag skulle ha.

– Så går det. Evelina såg surt efter mig när jag gick mot stranden med spö och maskburk som jag norpat åt mig.

Sittande på en stor sten hörde jag Karin stoja med barnen. Älven smög tyst fram som för att visa mig att det inte är någon ide att stressa. Fiskespöet fick ligga bland stenarna och jag vände mig mot solen som nu började ge det där speciella eftermiddagsljuset.

Fler minnen dök upp där jag satt för mig själv. Minnen som bara kan komma när man besöker miljön där det hände.

Djupt försjunken i dem höll jag på att trilla av stenen jag satt på. Evelina tjoade bredvid mig.

– Fiskar du utan fiskespö! Är du bakom flötet va?

Hon skrattade och jag fann mig snabbt och skrattade med.

– Jag vågade inte börja fiska före dig. Sa jag med förställd röst. Så därför väntade jag tills ni, Älvens drottning, först har lagt ut ert flöte. Med en elegant gest vinkade jag högtidligt fram henne till älven.

– Tackar. Svarade hon och höll upp en lotsas klänning med vänster handen. Hon trippade elegant fram och stannade på en utvald sten.

– Mask. Med en uppmanade gest vinkade hon till mig. Med ens var jag framme och utförde arbetet.

– Nu kan ers Älvighet kasta krok och flöte. Sa jag med myndig röst.

– Sluta larva er så där. Jag ska också bli krokad och fiskad. Rasmus stod bestämd vid maskburken.

– Självklart ers Fiskighet. Jag kommer genast.

– Sluta då! Jag är väl ingen Fiskighet. Jag är en Rasmus och jag ska fiska! Arg som ett bi körde han spöhandtaget i en sten.

– Visst. Krok hit tack, svarade jag. Masken åkte på. Både på hans, min och på Karins krok.

Rasmus krok slängde jag ut nära en stor sten. Minnet säger åt mig att där finns fisken. Mycket riktigt. Efter bara någon minut skriker Rasmus.

– Jag har en! Den är min!

– För hit spöet, ber jag honom.

– Nej! Jag kan fiska själv. Den är min. protesterar han.

– Ja visst, men jag vill bara hjälpa dig Rasmus.

– Jag tar upp mina fiskar själv, fortsätter han med spötoppen nerkörd i vattnet. Han har fullt sjå att hålla i spöet. Så jag ber honom att backa så att han kan dra upp fisken på land. Det går han med på. Backandes ser han till att ingen av oss rör hans spö eller fisk.

– Vad är det för en? Undrar han.

– Det är en jättefin abborre, säger Karin som lyft upp fisken.

– Vill du kroka av den själv? Undrar hon.

– Nä. Den ser inte så snäll ut så det kan du göra.

Karin krokar av den och vi berömmer honom och hans skicklighet.

– Hjälp mig! Evelina har fått napp. Den är jättestark. Med några språng är jag framme hos henne. Vi kämpar tillsammans en bra stund innan fångsten är iland. Det visar sig vara en abborre på dryga kilot och Evelina strålar av lycka.

– Vilka ungar vi har, säger jag stolt. Mer hinner jag inte.

– Igen! Den är min! Rasmus har fått napp igen. Han kämpar och gör plötsligt ett häftigt ryck med spöet. Upp ur vattnet kommer det en liten mört flygande och landar vid hans fötter. Han blir så rädd och paff över den sprattlande fisken så han hoppandes och dansande försvinner över stenarna. Vi skrattar så vi kiknar. Naturligtvis blir han stött men menar att han höll på att ramla.

När magarna kurrande säger åt oss att ge upp går vi till stugan. Fem fiskar, fyra abborrar och en mört, är fångsten. Rasmus är stolt. Han fick två upplyser han oss om så att vi inte ska glömma bort det. Vi startade grillen och rensade fiskarna. Potatiskastrullen åkte på spisen och Evelina och Rasmus såg till att fiskarna kom in i fina foliepaket som sedan lades på glöden.

– Vad gott det är att äta sin egen fisk. Evelina tog en stor bit abborre och potatis och stoppade i munnen.

– Fast det är lite pillrigt. De är så beniga. Rasmus var inte riktigt nöjd med min rensning av hans fisk. Men det var trots allt en riktigt god måltid.

Efter avdukning och disk läste jag som vanligt en godnattsaga för dem. När de somnat satt vi ute i kvällen under en filt hand i hand utan att säga något speciellt. Bara få känna att vi fanns just här vid den lilla stugan och i den trygga tystnaden.

Efter en tidig frukost dagen där på började vi göra smörgåsar. Vi lade dem i fina paket, fyllde termosen med kaffe och en stor flaska saft blandades till.

– Men vad ska vi göra då? Rasmus ville veta vad som var i görningen.

– Snälla, ni måste berätta nu. Även Evelinas tålamod tröt.

– Okej då. Vi ska åka upp längs älven och fiska. På moped, berättade Karin.

– Jaa! Och äta glass! Rasmus hoppade av glädje. Men Evelina tittade misstänksamt på sin mamma.

– Kan du köra moped? Eller ska Anders köra? Undrade hon.

– Tänk för att jag kan det, sa hon. Jag hade en egen moped faktiskt. Karin knyckte på nacken.

– Vilken tur. Evelina sken upp.

Med fulla påsar på styrena och spöna fastsurrade på mopederna for vi iväg. Vid affären stannade vi för glasstopp.

– Åt ni glass här varje dag? Rasmus åt sin Magnum med hela ansiktet som vanligt. Utan att släppa den med blicken ställde han frågan.

– Det blev nog inte så ofta om jag kommer ihåg rätt. Men det är godare om man får längta ordentligt först, tycker jag.

Efter avslutad glassmåltid körde vi över den smala hängbron nere i byn för att komma över på södra sidan. På grusvägen gasade vi på mellan husen. Men plötsligt var jag tvungen att stanna. Karin stannade bredvid och undrade vad det var för något som jag tittade på.

– Där nere, sa jag och pekade på en liten byggnad vid älven, ligger en liten kvarn. Jag kom ihåg det precis nu. Den drivs av vattnet och vi var hit och hämtade mjöl när jag var liten.

– Vilket gulligt hus, sa barnen. Ska vi titta lite?

– Det få vi göra en annan gång. Nu ska vi på andra äventyr.

Vi körde vidare. Det kändes skönt med fartvinden i håret. Ljudet från mopederna som ekade mellan träden och banvallen väckte vissa minnen från sista sommaren. Jag hade kört här förut, alldeles ensam. Men fler var minnena från fisketurerna med pappa. Jag kom plötsligt ihåg hur jag satt där bakom honom. Med kinden mot hans flanellskjorta och hans breda rygg. Till och med doften av hans skjorta mindes jag nu. Jag log brett av alla känslor och lyckotårar fyllde mina ögon.

Evelina satt precis så bakom mig. Hoppas att hon kan få lika fina minnen av mig tänkte jag och svängde ner på Moforsens kraftverk.

Vi stängde av mopederna och klev av. Jag förklarade för barnen vart vi var och hur ett vattenkraftverk fungerade med sina turbiner och generatorer. Vi tittade på dammen och alla virvlar som uppstod i vattenytan då det försvann in i verket. På andra sidan är det otroligt högt och vattnet som rinner ut långt där nere bildar mest en rännil.

– Upp på mopederna beordrade jag. Nu ska vi fiska där nere, sa jag och pekade ner på den stenbelagda sluttningen.

– Det ser lite läskigt ut. Tyckte Karin.

– Men det är häftigt, svarade jag tillbaka.

Försiktigt kör vi ner för den branta grusvägen och parkerar mopederna vid sidan av vägen. Sakta men säkert tar vi oss ner för den branta stensluttningen skuttande och hasande. När vi hittat bra stenblock att stå på kastar vi ut våra metrevar. Vi tittar på våra flöten som sakta guppar på vattnet som solen leker i. Vi tittar också på kraftverket som med sina dammluckor är obeskrivbart stort. Det är en kuslig känsla att stå vid dess fot och försöka gissa hur mycket vatten det finns på andra sidan väggen.

Plötsligt tjoar Evelina till!

– Napp! Jag har napp! Fort lägger jag mitt spö åt sidan och skuttar bort till henne på stenarna. Hon håller i allt vad hon orkar den lilla tjejen.

– För spöet emot mig, säger jag till henne. Jag tar tag om reven och vi drar tillsammans in en stor abborre.

– Jag fick en fisk. Säger hon upphetsat och stolt. Rasmus tittar avundsjukt på den fina abborren.

– Nu vill jag ha en fisk. Rasmus är lite sur för att han inte var först.

– Jo du. Tänk om man kunde bestämma det? Efter att ha agnat på Evelinas krok och alla mina kära står där tysta i solskenet och väntar, händer det igen. Jag sveps liksom sakta in i en stor och mjuk filt. Jag får en känsla av att något eller någon försöker trösta mig. Precis så där ömt som mamma gjorde när jag var liten. Plötsligt känner hur kroppskontrollen börjar försvinna och i en sista desperat ansträngning sätter jag mig ner. Jag landar fel och faller baklänges och slår i skallen.

– Peter! Karin kommer springande över stenarna till mig. Hon tar mitt metspö och lägger det åt sidan.

– Du skakar ju. Vill du ligga kvar? Jag hör hennes röst och ser hennes oroliga blick i ett töcken. Utan att vara kapabel till det försöker jag svara. Barnen kommer också och undrar oroligt hur det är med mig. Lika plötsligt som det hände, lika plötsligt är det borta.

– Det är bra nu, lyckas jag svara med lugn röst. Jag blev så yr bara. Kontrollen över kroppen känns normal igen och hjärnan är klar på nytt.

– Kanske har du ansträngt dig för mycket idag. Menar Karin och hjälper mig upp.

– Kanske det. Men nu är det okej igen. Det dunkar i skallen och jag känner att jag fick en ordentlig bula.

– Barn. Ska vi inte smaka på matsäcken nu? Frågar hon oroligt tittande i mina ögon.

– Jag är hungrig i alla fall. Försäkrar Rasmus.

– Och jag har sett ett perfekt ställe att duka på. Evelina far iväg över stenarna och tar en ryggsäck med sig. Vi följer efter och blir glatt överraskade över stället hon hittat.

Efter avslutad måltid visade jag barnen en liten bäck som till min stora förtjusning finns kvar. Den porlar fram mellan stenarna och bildar små vattenfall och forsar. Barnen blir alldeles till sig och börjar leta efter träbitar som de släpper i det rinnande vattnet.

Själva sitter vi och metar medan vi pratar.

– Vad hände egentligen Peter? Karin är orolig på rösten.

– Jag vet faktiskt inte. Men det var som om jag bara försvann. Svarar jag fundersamt.

– Svimmade du?

– Nä. Det låter nog inte klokt. Men det var som om någonting kom för att trösta mig. Försöker jag fundersamt förklara.

– Vad menar du? Karins tonläge blir mer undrande.

– Jag vet inte vad som hände. Det började med en varm känsla och till slut tappade jag kontrollen över min kropp. Men det var som om något ville ta hand om mig. Det var med mina sista ansträngningar som jag kunde sätta mig.

– Du satte dig inte så vackert precis. Karin ville inte pressa mig mer och det hördes på rösten.

– Nej, det var väl inte den vackraste landningen man fått till.

– Men det känns bra nu i alla fall? Försäkrade hon sig om.

– Jovisst. Nu är det som det ska vara.

Klockan är över fyra när vi lämnar det nyvunna fiskevattnet. Vi hoppar upp på mopederna och kör på norra sidan av älven ner mot Resele. Hus och gårdar ligger längs den slingrande vägen som till slut drar förbi skolan, kyrkan och affären.

Lyckligt tillbaka vid stugan igen lagar vi kvällsmat medan barnen är uppe på gården och leker.

– Vad det är skönt att få se lite av ditt rätta jag Peter. Karin kramar om mig bakifrån när jag står vid spisen.

– Vad menar du? Jag vänder mig om och tittar på henne.

– Du skrattar och är glad igen. Jag ser ju att du har det jobbigt men du finns mera här med mig och barnen. Det känns så bra. Hon kramar mig igen och ger mig en puss på munnen.

Efter att barnen somnat går vi ner till stranden och sätter oss på stenarna. Vi sitter tätt tillsammans och ser solens sista strålar lysa på molntussarna ovanför oss med en rodnande färg. I den stilla vattenytan slår en och annan fisk och endast ett fåtal mygg är intresserade av oss. Allt är annars stilla och så där magiskt tyst så att det blir ljud i öronen av just tystnaden.

När hela familjen borstar tänderna i förmiddagssolen kommer Joakim nedspringande.

– Pappa vill att ni ska ta på er jobbarkläder och komma, meddelar han.

– Vad ska vi göra då? Undrar jag.

– Det får jag inte tala om. Säger han bestämt.

– Jaha. Då är det väl bara att lyda då. Karin torkar sig om munnen. Kom igen då. De ska inte behöva vänta.

Uppe på gårdsplanen håller vi på att tappa hakan alla fyra.

– Ja, du ville uppleva livet som det var för tjugo år sedan. Han klappar en häst som står förspänd framför en vagn.

– Vi ska bärga hö idag och vi fick låna dem för er skull, sa Pernilla.

– Ja men ni skulle inte… Orden tog slut.

– Ni är för härliga, säger Karin.

– Hoppa upp på vagnarna allihop. Beordrar Anders. I ett huj är vi uppe och Anders och Pernilla sätter fart på varsitt ekipage.

Det skumpar ordentlig ute på åkern men som tur är ska vi inte så långt. Med riktiga högafflar får vi sedan lasta vagnarna för hand. Höet ligger i långa strängar som Anders kört ihop dagen innan.

– Det blir bra lass det här. Säger Pernilla och tittar upp på vagnarna efter en dryg timmes arbete. Det är tur det för ni ska sitta högst upp på vägen tillbaka. Men först ska vi äta lunch. Pernilla och Anders dukar fram fil, saft, kaffe och hembakat bröd med rökt skinka.

– Ni är helt otroliga! Tänk vad mysigt. Karin kramar om dem.

– Vi måste äta efter gott arbete. För vi ska lasta av också. Skrattar Anders. Med solstrålar i ögonen och de nyvunna vännerna kunde dagen inte börja bättre. Vi äter och pratar i säkert en timme medan barnen stojar i raderna av hö.

– I morgon tänkte jag åka med barnen till Junsele. Där finns det en djurpark och en poolanläggning. Säger Pernilla medan hon tar en ny smörgås. Som vi förstår så kan det vara skönt att få vara lite ensamma en dag utan barn. Så jag tänkte höra om jag får ta med mig Evelina och Rasmus också?

– Ja, absolut. Om du vill och orkar så ska det gå bra. Svarar Karin.

– Vad kul. Det blir lite lättare om barnen har kompisar med.

– Men då vill vi bjuda på inträde och glass för alla. Om det är okej alltså? Lägger jag till.

– Det är det. Försäkrar hon.

– Barn! Kom hit! Ropar Pernilla. I morgon åker jag och ni fyra till Junsele för att bada och titta på djur.

– Jaa! Vad kul! Barnen hoppar av upphetsning. Frågorna haglar över Pernilla som försöker svara på alla. Det mest spännande är att det ska finnas lejon och en vit tiger.

– Nu är det dags att jobba igen. Upp på vagnarna! Beordrar Anders. När alla har tagit plats bär det av hemåt.

– Hade du det så här varje sommar pappa? Evelina sitter och håller i tömmarna bredvid Anders.

– Japp. Varje sommar var det så här, svarar jag uppe ifrån lasset med ett grässtrå i mungipan.

– Kan inte jag också få ha det så här när jag växer upp? Hon tittar upp på mig.

– Vi får se vad vi kan göra åt det. Titta nu hur du kör.

Rasmus ligger på Karins arm på det andra lasset. De försöker följa svalorna i skyn med hjälp av varsitt pekfinger.

– Tyvärr hinner vi bara köra en vända med hästarna Det kommer regn i kväll så jag måste ta traktorn till resten. Men först ska de här lassen in på skullen. Ett ekipage i taget körs upp och vi lastar av dem för hand. Precis som jag minns.

Med hjälp av Karin och alla barnen leder Pernilla hästarna hem längs vägen.

Anders hoppar upp i traktorn.

– Vill du ha hjälp, undrar jag.

– Ja tack. Nu för tiden sköter jag oftast allt själv. Så det blir trevligt med sällskap. Jag får stå i balvagnen och trava de bundna balarna på varandra. Slitsamt och svettigt men härligt att få röra på sig.

Efter det sista lasset sitter vi på verandan och dricker en kall öl.

– Jag måste tacka för hjälpen. Utan den hade jag nog inte hunnit. Det börjar redan mulna på.

– Det är du som ska ha tack för att vi fick komma hit och låna stugan. Med framsträckt hand reser jag mig. Vi tar i hand och han säger.

– För all del. Det är kul att du kom. Vi behöver lite förändring vi också ska du veta. Så glädjen är delad.

Och mycket riktigt. Fram på kvällen kommer regnet. Vi tänder i järnspisen för att hålla den råa luften ute. Sen spelar vi kinaschack som jag och barnen hittade i skåpet. Jag måste erkänna att jag var övertygad om att jag lätt skulle vinna, men icke. Evelina och Karin tar hem varsin omgång och Rasmus tycker till slut att det är ett riktigt tjejspel och vill inte spela mer.

Vi bestämmer oss för att krypa till sängs tidigt efter den slitsamma dagen. Evelina läser högt ett stycke ur Pettsson och Findus för oss som godnattberättelse.

Till ljudet av regnet som slår mot tak och fönsterbleck somnar vi. Den natten drömmer jag för första gången på många år. Alltså sådana drömmar som man kommer ihåg när man vaknar. Detaljer, händelser och personer som deltagit fanns där. Helt klart.

– När ska vi åka? Evelina kommer smygande på trötta ben.

– Inte än. Klockan är bara halv sex så du hinner sova en stund till. Svarar jag henne trött.

– Oj då. Då hade jag bråttom. Hon vänder sig om för att gå, men jag hejdar henne.

– Kryp ner här. Säger jag och lyfter på täcket. Med ett trött leende kryper hon ner mellan mig och Karin.

– Vad varmt och mysigt ni har det. Med kinden mot min axel och en arm över mitt bröst somnar hon om. Jag stryker hennes hår och min dröm dyker upp. Liggandes på rygg och med blicken som söker i takets dunkel klarnar min dröm. Den handlar mest om mina föräldrar sett ur ett perspektiv som jag aldrig tänkt på förut. Att de var ett älskande par som arbetade hårt för att få ihop nog med pengar till ett bättre liv. En dröm som aldrig blev verklighet.

De har bara varit föräldrar och inget annat för mig. Hur blev det så? Länge låg jag där och tänkte på min dröm innan det var dags att starta dagen.

Jag råkar skramla med kaffepannan men inte ett tecken på att det är någon som vill vakna. Otroligt vad gott man sover här tänker jag för mig själv när jag överraskande känner små armar linda sig runt mitt ben.

– Du behöver inte göra frukost till mig för jag hinner inte äta. Rasmus avslutar meningen i en stor gäsp.

– Jag tror bestämt att du gör det, svarar jag honom.

– Kryp ner hos tjejerna en stund så fixar jag färdigt det här. Som en liten robot styr han mot soffan och kryper ner. Han lägger en arm om sin syster och somnar om.

Efter en stund står allt dukat på bordet. Kokkaffet står och sjunker i pannan och äggen är snart klara.

Varför kan man inte leva så här? Hur mycket behöver man för att klara sig egentligen? Med händerna lutande mot köksbänken tittar jag drömmande ut på svalorna som far över ängen.

– God morgon älskling. Karins morgontrötta röst viskar ifrån soffan.

– God morgon själv. Sovit gott?

– Ja. Det är helt otroligt vad man sover här. Hon sträcker på sig.

– Blev du utsparkad, säger hon och tittar på barnen som ligger bredvid henne.

– Nej då. De har nog inte sovit lika bra som vi. De är lite spända över dagens resa skulle jag tro.

– Javisst ja. Men har du redan gjort frukosten? Karin sträcker på sig och kikar upp på bordet.

– Jajamen. Så du kan väl väcka dina sängkompisar så att vi får äta. Jag öppnade dörren på vid gavel och släppte in den sköna morgonluften.

När Pernilla åkt iväg med barnen åker vi själva till Näsåker. Jag får äntligen visa Karin Nämforsen. Vi går på spångarna och tittar på alla hällristningarna till forsens brus.

– Nu skulle barnen ha varit med. Säger Karin när vi sitter och fikar i gräset.

– Det tycker jag inte. Då hade vi inte varit ensamma. Svarar jag henne.

– Det är ju klart, men det hade varit kul för dem att se det här menar jag.

– Jag förstår vad du menar. Jag ville bara retas lite.

– Får jag bjuda dig på en glass och samtidigt Sveriges vackraste utsikt. Undrar jag.

– Självklart. Det låter som en spännande kombination. Svarar hon nyfiket.

Vi åker upp till campingen i byn och i kiosken köper vi varsin glass.

– Det var glassen det och var finns nu den omtalade utsikten? Karin tittade sig nyfiket omkring.

– Den här vägen, säger jag och tar henne om midjan. Vi passerade lekparken och minigolfen för att sedan runda det gamla timmerhuset.

– Varsågod. Jag sveper med handen över panoramat med älven som kommer flytande ur den milsvida skogen som långt borta blir ett med horisonten.

– Det är vackert. Konstaterar hon. Otroligt vackert. Det här kan man aldrig bli mätt på. Hon tog en tugga på glassen medan hon blickade ut över landskapet. Efter säkert en timmes tittande och diskuterande om utsikten och platsen känner vi oss hungriga.

– Hotellet har nog lunch. Ska vi titta där?

– Det låter som en bra idé, svarar hon glatt.

Visst är det öppet. Med utsikt över Nämforsen äter vi smörstekta foreller. Plötsligt säger Karin.

– Jag blir så lugn här och jag vet inte varför. Är det luften eller folket?

– Jag har också tänkt på det, säger jag och lägger ner besticken. För mig är det närheten till skogarna och älven som gör att det känns bra. Jag tittar ut genom fönstret.

– Har du tänkt på att alla man pratar med här tittar en i ögonen. De bekräftar ens närvaro. Det är sällan man råkar ut för det hemma i stan.

Karin dricker lite av sitt mineralvatten och tittar ner på älven.

– Bodde jag här skulle jag kunna vara utan det mesta. Så känns det i alla fall. Säger hon undrande. De som bor här verkar så rika av just sin omgivning.

– Så känner jag också, håller jag med. De lever närmare och med naturen. Och en sak till. Jag känner att i de här byarna finns det gamla Sverige kvar.

– Vad menar du? Karin tittar på mig undrande.

– Att de flesta känner varandra och bryr sig om hur de mår. Att de kommer över på en kopp kaffe och småpratar utan att vara bjuden. Som det var när vi var små. Det menar jag.

– Det ligger mycket i det du säger. Vad är klockan? Frågar hon.

– Tio över tre. Hur så? Svarar jag.

– Det kan vara bra om vi är hemma när barnen kommer.

– Ja det är sant, erkänner jag. Man vet aldrig hur snabbt en sån där resa kan ta slut. Får vi betala?

När vi kommer tillbaka till stugan vill Karin bara ta det lugnt. Hon tar en bok och lägger sig på kökssoffan.

Själv tar jag med mig både metspö och mask men även boken jag håller på att läsa. Jag vill verkligen göra det som känns bäst för stunden. Därför ser jag till att ha valmöjligheter till hands.

Nere vid älven sätter jag mig på en stor flat sten som skuggas lätt av några björkar. Jag börjar ordna till metspöet men lägger det åt sidan. Lusten att fiska eller läsa är bortblåsta. Sittande i skräddarställning tittar jag ut över vatten och skog. Samtalet på hotellet dyker upp och det leder till minnen om hur jag hade det som liten. Vid elva års ålder kunde jag köra bil och traktor. Allt som hade med maskiner var av intresse för mig. Jag log för mig själv åt minnena. Hemma i stan bodde vi i lägenhet och det fanns inte så mycket utrymme att ha mekaniska verksamheter på.

Det hade jag däremot gott om här uppe. Jag lagade alla slags apparater och en gång var vi iväg till en bonde som hade ett gammalt lokomotiv som jag och pappa lyckades starta.

Men min dröm att bli bilmekaniker blev aldrig uppfylld.

Efter att pappa dog gifte sig mamma med Nils som var försäljare. Han övertalade mig att läsa på finare och bättre skolor som leder någon vart. Som han sa.

Plötsligt kommer känslan igen. Den varma slöjan täcker mig sakta och bestämt bäddar den in mig i trygghet. Jag blir rädd och försöker skaka av mig den som de andra gångerna. Men den är mer intensiv nu och starkt förlamad sitter jag fastvuxen kvar på stenen. Små blixtrar börjar hoppa framför mina ögon och ett brus tilltar starkt i mina öron. Jag försöker resa mig. Vill fly. Men ingenting i min kropp lyder mig. Det är som om något kontrollerar den.

En stor klump växer sakta i min mage och får mig att kvälja av obehag. Plötsligt vänds klumpen till en frostbrytning som skälver ut i varenda nerv i min kropp Det är som om något tar plats inom mig.

Plötsligt är allt över. Jag blir varm igen och helt lugnt vaggas jag som ett litet barn av en osynlig hand. Av känslor av både välbehag och rädsla kan jag inte hålla tillbaka tårarna.

Jag gråter högt och tårarna riktigt sprutar ur mina ögon.

Plötsligt hör jag Karins röst nära mig.

– Vad händer Peter? Undrar hon oroligt. Hon sätter sig på knä framför mig och tittar upp i mina tårfyllda ögon och ruskar mig.

– Jag vet inte. Lyckas jag svara hulkande. Men det känns bra nu. Jag stryker bort en hårslinga från hennes oroliga ansikte och upptäcker att kroppskontrollen är tillbaka.

– Men du grinar ju. Då måste det väl vara nått du är ledsen över. Nästan skriker hon av oro.

– Ser jag ledsen ut, ler jag mot henne hulkande medan tårarna rinner.

– Men vad är det då! Säger hon högt och reser sig upp och kramar mig hårt. Länge kramas vi vaggande för att få trösta och lugna varandra. Min gråt går över och jag reser mig på ostadiga ben. Hand i hand går vi sakta tillbaka till stugan utan att säga något.

– Vill du ha kaffe? Undrar Karin när jag satt mig på soffan.

– Ja tack. Det skulle vara gott.

– Vad hände där ute egentligen? Hon ställer frågan med ryggen vänd mot mig medan hon mäter upp kaffet.

– Jag vet faktiskt inte. Mina ögon söker sig ut genom den öppna dörren medan jag börjar fundera över händelsen. Karin sätter sig bredvid mig och tar min hand.

– Jag vill inte pressa dig men, jag blir ju orolig. Det förstår du va? Hennes ansträngda och oroliga röst får mig att titta på henne. Hon är blek i ansiktet och skakar i hela kroppen av oro. Tårarna är heller inte långt borta i hennes vackra bruna ögon.

– Men, förlåt Karin?! Får jag ur mig och kramar henne. En tår rinner på våra kramande kinder.

– Jag ska försöka berätta så gott jag kan. Jag sträcker mig över köksbordet och får tag på hushållspapperet. Med ett avrivet ark torkar jag våra ögon.

– Sen vi kom upp hit har jag råkat ut för några konstiga händelser. Den första var här vid fönstret första dagen. Säger jag och nickar mot fönstret vid soffan.

– Det stämmer. Du såg gråtfärdig ut när jag kom in här.

– Det var ett slags sentimentalt återseende tror jag. Men otroligt starkt. Det var som om något försökte trösta mig och ja, jag vet inte. Meningen försvinner ut i en fundering.

– Varför har du inte sagt något? Karin söker min hand.

– Som jag har mått det sista året så litar jag inte på mina känslor, som du vet. Då känns det bara dumt att oroa dig. Jag trodde att det bara var en engångsgrej då.

– Men sen har det hänt fler gånger? Hennes fråga hade en ton av besvikelse för att hon inte hade varit delaktig i det som skett.

– Ja. Den andra gången var uppe vid Moforsen. Jag kände på bulan i bakhuvudet.

– Jag trodde att du svimmade eller i värsta fall fått ett epilepsianfall. Men vad var det som hände där?

– Jag vet faktiskt inte. Det var som om något tog kontrollen över min kropp. Jag var helt paralyserad en stund.

– Och vad hände nu då? Karin kramar mina händer.

– Ja, säger jag funderande. Jag reser på mig och häller upp kaffet.

– Ett försök till beskrivning är nog så här. Jag ställer kopparna på bordet och börjar sakta gå i rummet för att samla tankarna.

– Jag satt där på stenen och tänkte på min barndom och tittade ut över vattnet. Plötsligt är jag inbäddad i något mjukt som håller om mig. Jag försökte ruska av mig det, men det gick inte. Jag skärmas av från världen, på något sätt.

– Det låter ju inte klokt. Utbrister jag och slår ut med armarna.

– Men fortsätt. Manar hon mig.

– En stor klump satte sig i halsen och sen fick jag värsta frostbrytningen. Och pang så kändes allt bra. Jag var verkligen livrädd ska du veta. Jag sätter mig på soffan bredvid Karin igen.

– Men varför grinade du? Undrar hon och smeker min kind.

– Mest av rädsla tror jag. Jag tar hennes hand. Det låter lite sjukt kanske, men vad det nu var, så försökte det trösta mig.

– Menar du att det skulle vara något slags väsen eller ande? Hon är skeptisk på rösten.

– Inte vet jag, suckar jag. Men det var som om det ville ta hand om mig en liten stund. Nu måste jag lägga mig. Jag är helt utpumpad.

– Gör du det så sitter jag här om det är något. Säger hon till mig och pussar mig på munnen. Jag lägger mig i den undre sängen och somnar medan hon stryker mitt ben.

– Jag är en tiger och jag ska äta upp dig! Rasmus ivriga röst väcker mig. Han hoppar upp i sängen och ryter.

– Och jag är ett lejon som kan slita dig i stycken! Ryter Evelina ifrån fotändan av sängen där hon krupit upp.

– Hjälp! Ropar jag. Ät inte upp mig. Vi brottas och jag låter dem vinna. Karin står bredvid och tittar på oss.

– Ni får bara äta lite på magen på honom. Resten vill jag ha kvar. Säger hon och går.

– Hur har ni haft det idag då? Undrar jag och smeker dem på kinderna.

– Vi har sett vita lejon och en vit tiger. Säger Rasmus blixtsnabbt.

– Men det skulle ju jag berätta! Evelina blir sur. Men sen berättar de om lamor, kaniner, älgar och vargar. Badet var också bra för Fredrik och Joakim lärde dem att stå på händer under vattnet.

– Vet ni. Säger Evelina när vi sitter vid bordet och äter sen middag. Pernilla tyckte att Rasmus var som en jordekorre när han åt glass. Hon trodde att han försökte borra hela ansiktet genom den.

– Men det är mycket godare att äta glass när man kan klunka i sig den. Försvarar sig Rasmus. Det var en jättestor mjukglass med massor med strössel på. Han viftar med händerna för att beskriva hur stor och god den var.

– Ät du på ditt sätt om du tycker att det är godare, håller Karin med honom.

– Vad har ni gjort idag? Evelina stoppar in ett lass med potatismos och korv.

– Vi var till Näsåker och tittade på hällristningar. Berättar Karin. Sen åt vi också glass och så lunchade vi på en väldigt mysig restaurang.

– Ja vi har försökt att klara oss utan er. Förklarade jag utan att nämna det som hänt mig.

– Det är tur att ni inte skulle vara borta längre. Då hade det nog blivit tråkigt för oss.

På kvällen kommer Anders ner med hela familjen och bjuder på rabarberpaj. Vi pratar om dagen och när de ska gå säger Pernilla till mig.

– Du ser verkligen mycket piggare ut nu än när ni kom. Visst gör han Anders? Hon tittar på mig.

– Jag håller med dig. Det är som om du fått nytt liv där bakom ögonen. Han tittar på mig så jag blir blyg för en stund

– Det är väl luften kanske. Slingrar jag mig.

– Och er omtanke. Påpekar Karin. Tack för att ni är så snälla.

– God natt med er, säger de och går upp mot gården. Vi stänger dörren efter dem och plockar i ordning för natten.

Det var svårt att somna. Karin lyckades somna före mig efter att hon försäkrat sig om att jag var okej. Om något hände skulle jag väcka henne lovade jag. Med min arm om hennes midja somnade jag till snusningarna från barnen.

Rasmus och Evelina bestämde redan under frukosten att de skulle fiska så fort de ätit. De ville ha grillen tänd så att glöden var bra när de kom tillbaka med fisken. Karin och jag tyckte nog att det kunde vänta tills de sett om de skulle fånga några. Till slut gav de med sig och knallade iväg med spön och maskburk.

Med var sin kopp kaffe satte vi oss på bänken i den lilla trädgården och försökte komma på vad som hade hänt kvällen innan.

Jag förklarade för Karin att jag mådde bra. Ja, mycket bättre än på många år. Allt kändes lättare igen och tron på mig själv var tillbaka.

– Hallå? En röst hördes på andra sidan syrenhäcken. Vi tittade undrande på varandra.

– Är du där Peter? Undrade rösten. Först kom framändan på en rullator fram och sen en gammal man. Han tittade på oss och log.

– Känner du inte igen mig? Jag var gammal som gatan för tjugo år sedan då du var här sist. Han räckte fram handen för att hälsa.

– Sten. Presenterade han sig som och då kom jag ihåg honom.

– Farfars bror. Fick jag ur mig.

– Det var du som berättade alla tokiga historier och gjorde hyss för mina föräldrar.

– Jo, så var det alltid. Han hälsade på Karin innan hon gick efter kaffe åt honom.

– Varsågod. Karin ställde koppen framför honom. Vill du ha mjölk eller socker?

– Nej tack. Jag dricker det alltid svart och direkt från pannan. Svarade han. Vi pratade om gångna tider en stund men plötsligt ursäktade han sig.

– Ni får förlåta mig, jag har tyvärr lite bråttom idag. Jag ska på lunchdans i Sollefteå där jag fått syn på en snygg dam förstår ni.

– Det är ingen fara, svarar jag och reser mig. Jag sträcker fram handen för jag tar för givet att han ska gå med en gång.

– Sitt ner Peter. Säger han och tittar mig djupt i ögonen medan jag sätter mig igen.

– Innan jag går så ska jag berätta vad som hände dig igår. Karin tittar på mig och jag känner att jag ser ut som ett frågetecken.

– Hur kan du veta något om det, undrar jag snopet.

– Det har hängt i luften i flera dagar att det har varit på gång och nu när det är fullbordat ville jag berätta det för dig och ge dig ett råd.

– Vad har hängt i luften? Nästan viskar Karin med oro i sin röst. Sten sträcker fram sina händer mot oss.

– Det kan låta tokigt det jag ska berätta nu, men så här ligger det till. Han tog Karins hand och det han berättade sedan lät verkligen tokigt.

– Du blev älvtagen som ung, säger vi här uppe. Han tittar på mig. Men det som verkligen hände var att din själ kom till dig i går. Som ung lämnade du den här vid stranden och det var först nu när du är här som den hittade dig igen. Igår hade du alla sinnen öppna så den kunde lyckas.

– Det skiner om dig nu Peter. Det skiner om er alla fyra. Så var rädda om era själar och följ den lugna och smala stigen i livet. De drack sitt kaffe och satt tysta en stund innan jag frågade honom.

– Hur kan du vara säker på att det är så? Och vad vet du om det i sådana fall? Han tittade granskande på mig innan han svarade.

– Jag tappade också min själ när jag var ung men hade tur som hittade den igen. Min själ återförenades med mig på samma sätt som du gjorde med din. Visst är det lite brutalt när den tränger in i bröstet på en för att ta tillbaka sin plats? Säger han lugnt. Sedan har jag fått förmågan att känna när det händer andra.

– Men hur vet du att det hände mig?

– Anders berättade att ni skulle komma upp och hur du hade det. Ja, samma dag ni kom blev det oroligt i luften. Så det var inte svårt att lista ut vad som var på gång. Förklarade han innan han bestämt sa.

– Nej, nu måste jag iväg så min vackra dam inte behöver vänta. Vi tar i hand och lovar titta in hos honom innan vi åker hem. Han vänder sig om går iväg.

– Vad ska man tro om allt det där pratet, undrar Karin.

– Men det är som han sa. Jag mår verkligen bra och känner mig lugn nu.

Efter att ha pratat vidare om det Sten sagt och vad som hänt de senaste dagarna bestämde vi oss för att lämna det och se hur det gick för barnen med fisket.

Evelina vinkade glatt åt oss när vi kom ner till stranden.

– Har ni fått någon fisk? Undrade vi.

– Evelina har fått en och jag har fått en. Så det är lika. Jag vill vinna så stör mig inte. Tack så mycket. Fick Rasmus ur sig blixtsnabbt som svar med bestämd röst och med blicken fastnaglad på sitt flöte.

– Jag kan kroka av själv. Man bara står på dem försiktigt och böjer ut kroken förklarade Evelina stolt.

– Det var en bra uppfinning, tyckte jag glatt när jag såg abborrarna på marken.

– Det är ju sista dagen idag, påminde Karin barnen om. Vi har bjudit ner familjen på middag ikväll och nu vill vi ha hjälp med vad vi ska bjuda på.

– Pannkakor, tycker Rasmus.

– Köttbullar och stuvade makaroner är mycket godare, förklarar Evelina

– Är det inte, bestämmer han snabbt.

– Är det ju! Fräser hon argt.

– Så ja. Nu tar vi det lite lugnt, säger jag fort för att avvärja ordkriget.

– Det ska vara något som alla tycker om. Förklarar Karin.

– Om vi gör spagetti och köttfärssås till middag och så tar vi glass med chokladsås och maränger till efterrätt. Är det okej för er båda då? Karin tittar frågande på deras ryggtavlor.

Båda tycker att det är ett bra förslag och avbryter sitt fiske.

Barnen åt sina fiskar direkt ur foliepaketen med fingrarna. Sen sprang de upp till gården för att leka med barnen där och meddela att det skulle serveras middag klockan fem.

– Du? Vi har inte tittat på TV eller använt ens en mobil under alla dagar här, säger Karin till mig när vi lagar mat.

– Det har du rätt i, konstaterar jag förvånat.

– Vi behövde verkligen komma iväg hit och hitta oss själva. Och speciellt du. Hon tittar på mig och hon släpper sleven i spagettin. Sen kysser vi varandra länge och ömt.

Jag är hel igen och kan äntligen få leva lycklig känner jag.

Efter att ha packat bilen och städat ur stugan tar vi adjö av våra nya vänner. Det känns fel i hela kroppen på mig när vi åker iväg och lämnar gården. Tystnaden är tung i bilen och när vi åker över älven i Sollefteå är det Rasmus som är den första att säga något.

– Det var de bästa dagarna i hela mitt liv. Karin och jag tittar på varandra och vi har tårar i ögonen av hans mening. Att en femåring kan känna och uttrycka sig så.

– Jag tycker också att det har varit jättebra trots att det inte fanns några flickor där. Säger Evelina eftertänksamt. Det var nog för att det var tyst och för att vi gjorde saker tillsammans.

Nu rann tårarna på våra kinder. Jag kände mig kriminell som åkte bort från det nyvunna paradiset.

Efter att vi kom hem till Uppsala återgick vi till våra jobb och skolor till hösten. Men den nyvunna energin vi hade fått började så sakta försvinna och vi pratade hela tiden om våra upplevelser vi fått under veckan vid älven.

Barnen ville fiska och åka moped. Minst en gång i veckan ringde de och pratade med barnen på gården.

Själv kände jag mig återställd till mitt gamla jag men nån riktig lycka i livet ville inte infinna sig.

Plötsligt ringer Karin mig en grå Oktoberdag på jobbet och är alldeles upprymd.

– Jag ska på anställningsintervju på torsdag nästa vecka, bubblar hon av lycka i mitt öra.

– Eh, jaha. Får jag ur mig osäkert undrande. Jag visste inte om att du sökte jobb?

– Jag tittade bara för skoj skull och när jag såg det kunde jag inte låta bli att söka det.

– Vad är det då? Undrade jag nyfiket.

– En heltidstjänst. Säger hon .

– Jaha. Det har du redan, konstaterar jag för henne.

– Jag vet. Svarar hon. Men den här finns i Näsåker

På den vägen är det. Karin fick tjänsten så vi sålde huset och köpte ett annat vid älven mellan Resele och Näsåker. Själv fick jag jobb på en mekanisk verkstad och får äntligen jobba med det jag vill.

Barnen ja. De trivs med livet trots att de måste ha sin mamma som lärare. Sen hade Sten rätt. Vi skiner.

Av: Bertil Eriksson

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Mer läsning

Annons