Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Växte upp med gerillan

Hector Lopez Ortega föddes i El Salvador i byn El Sitio för 33 år sedan. Huset han bodde i var byggt av lera och hade jordgolv. Han påbörjade grundskolan, men kunde inte gå kvar eftersom föräldrarna hade inte råd att bekosta hans skolgång. Efter några år började han skolan igen, men då blossade oroligheterna i landet upp och familjen tvingades fly från sitt hem.

Annons

I slutet av 70-talet mördades Hectors pappa av militären. Efter några månader beslutade sig Hector för att gå med i gerillan, då var han tio år.
Min mamma var mycket orolig och ville stoppa mig. Hon tyckte att jag var för ung, säger Hector Lopez Ortega. Ingen tvingade mig att gå med utan jag gjorde det frivilligt. Jag kände att jag kan inte bara stå här och inte göra något för mitt land, för mitt folk. Man måste göra något om man vill förändra.

BARA ETT BARN
1931 vann Arbetarpartiet valet i El Salvador men störtades snabbt i en militärkupp. Politiken dominerades ända till 80-talet av militären eller närstående partier.
Gerillarörelser, folkliga organisationer och den katolska kyrkan ställde krav på förändring under 70-talet, och befrielseteologin växte sig stark. Cirka 80 000 civila miste livet i det tolvåriga inbördeskriget och tiotusentals flydde inom landet.
När Hector gick med i kriget var hans äldre bror och syster redan med i gerillaarmén FMLN Till den revolutionära segern
Vi fick vapen och utbildades hur vi skulle hantera vapen, hur man ska ta sig till fienden, lärde oss den politiska rollen och hur man ska förklara för civila vad gerillan gör.
När de hade möjlighet bodde de i tält eller la en plastbit på marken och sov under öppen himmel.
Vid vissa tillfällen ångrade jag mig. När tre år hade gått hade jag inte sett min mamma och flera av mina syskon, de visste heller inget om mig. Jag var ett barn men fick stort stöd av geriallarörelsen. Det var många som var i min ålder, både tjejer och killar.
Vid ett tillfälle blev Hector skadad av en kula i sidan, än värre var det när han förlorade sin bästa vän Chavo De La Ciudad.
Kände mig psykiskt störd
Det var på en plats som heter Plan de Los Manzános. Vår pluton hade det lugnt. Det var tyst, kändes som helvetet. Chavo mådde inte bra och berättade att han inte ville vara kvar. Senare på dagen började infernot och min vän dog.
Hector berättar att då tappade han all kraft och funderade på att desertera.
Många drabbades av depression, ibland kände jag mig psykiskt störd. Men sen kom tider med lugn och ro, då återhämtade vi krafterna. Det gällde att tänka positivt när man drabbades av psykiska problem.
1989 hamnade Hector på en plats som var ett av de områden som var känd för att vara jobbigt. Hector var sedan tidigare van att bevaka område från en hög plats där han hade utsikt och kunde upptäcka fienden i tid. I det här vulkanområdet hade han en sikt på cirka tio meter.
Det bodde knappt något folk där, fanns lite vatten och mat. Ibland kunde det gå tre dagar innan vi fick dricka och äta, säger Hector. Vi ändrade taktik och gick i små grupper på tre personer, tidigare hade jag bara arbetat i stora grupper.
Hector drabbades av psykiska problem, såg och hörde fiender trots att de inte var där.
Jag så många dö och kände att nu fick det vara nog. Kände mig som en död soldat. Efter fem månader på plats gick jag till översten och bad om tillstånd att få lämna gerillan.
Det var inte lätt eftersom de kunde tro att jag gått över till andra sida och var spion. Men jag fick lov men han varnade för livet där ute och frågade vad jag skulle göra. Jag hade ingen utbildning, ingenting.
Gerillan arrangerade så att Hector kunde lämna platsen. En ung flicka skulle hämta honom och ta med honom från området. Han fick civila kläder och skor och så bar det iväg.
Jag var mycket nervös eftersom vi passerade militärer under resans gång. Flickan följde mig till San Salvador, El Salvadors huvudstad. Där bodde min bror och han hjälpte mig att skaffa ett arbete.
Jag vågade fortfarande inte åka till min hemby eftersom vissa vägar var farliga och jag litade inte på alla i byn, de kunde skvallra för militären.

KOM TILL SVERIGE
Efter några månader blossade oroligheterna upp i huvudstaden och Hector sökte sig återigen till gerillan. Vid den tiden hade hans bror flytt till Sverige och han hjälpte den övriga familjen med att komma till Sverige.
1991 kom vi till Sverige på grund av konflikten. Först hamnade vi på en flyktingförläggning i Timrå. Sedan flyttades vi till Husum. Vi ville söderut för vi hade hört att i norr fanns ingen sjukvård, knappt några människor eller affärer. Men vi accepterade situationen, vi var ändå nöjda över att vi fick stanna. Och tänk så fel vi hade om Norrland.

INGET PARADIS
1992 undertecknades fredsavtalet. Den formella demokratin har inte medfört de förändringar i samhället som människor hoppades på. En jordreform har genomförts, men även den har mött mycket kritik.
I dag bor Hector med fru och barn i Örnsköldsvik även sex av hans bröder och mamma (hans sjunde broder dog i kriget). Den enda systern är tillbaka i El Salvador, hon blev utvisad från Sverige för några år sedan.
Jag trivs bra och utbildar mig till undersköterska. Jag tror att det yrket passar mig eftersom jag lärde mig mycket om medmänsklighet i kriget.
Minnena från kriget bearbetar han genom att skriva, prata och föreläser bland annat på skolor.
Sedan han lämnade landet har han varit där på besök två gånger.
Det är fortfarande inget paradis men det råder yttrandefrihet.
Kriminaliteten är ett av landets största problem, och naturkatastrofer som orkanen Mitch 1998 och jordbävningarna 2001 har hämmat ekonomin. Många internflyktingar som miste familj, vänner och egendom under kriget förlorade återigen allt de ägde.
Kriget har påverkat mig mycket. Ibland när jag tänker tillbaka tänker jag herregud, det var min barndom. Nu vill jag använde det positiva jag lärde mig och hjälpa andra människor.




SOFIA GÖTH

Mer läsning

Annons