Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Unikt reportage: Ensamma i nytt land

/
  • Det är massor av detaljer att ta hand om den första tiden i ett nytt land. Hossein Tajik har haft stor hjälp av sin gode man Elisabeth Dahlkvist.
  • De första intervjuerna med Hossein och Reza kunde genomföras tack vare telefontolk.
  • Hossein Tajik sätter de sista bokstäverna på plats för att få sin legitimation – i sitt nya land.
  • Det var en stor dag för Hossein Tajik när han fick sitt pass. Ett steg mot att hitta sin plats i det nya samhället.
  • Den stora publiken i Fjällräven Center var till en början skrämmande för förstagångsbesökarna Hossein och Reza. Men när pucken släpptes var det bara Modo som gällde.
  • Det är fastemånaden Ramadan. Javed, tidigare boende på Prisma, dukar upp tillsammans med Hossein Tajik. Reza Askari har ont i magen den här kvällen, och säger att han väntar med att börja fasta.
  • De boende på Prisma har tillgång till många aktiviteter. När det drar ihop sig till fotboll i Nolaskolan är det ofta stora gäng som samlas.
  • Utflykten till Bjästabacken är oförglömlig för Reza Askari och Hossein Tajik. Enbart kampen mot liften i barnbacken blev en hård nöt att knäcka. Efter bara ett par åk visade grabbarna hur lätt de har att lära.
  • Xxxxxxxxxx xxxxxx xxxxxxxx xxxxxxxxx
  • På Café Ungdomshemmet har bland andra de boende på Prisma unik hjälp med sina läxor. Men det finns annat att göra också för Hahmed, Yousef och Hossein, som har tagit plats vid labyrintspelet.
  • Det bara visslade till för Reza Askari; sedan hade han gjort sina tre veckors sommarjobb på Lejonbacken. Han fick hjälpa till med såväl medicinköp som med eftermiddagsfikat.
  • Reza Askari var inte lycklig när han tvingades fly från Afghanistan. Men i Sverige trivs han.
  • Hossein Tajik firar sin första skolavslutning på svensk mark. Då blir han så glad att han tar en svängom med en av lärarna på Parkskolan.
  • Både Hossein Tajik och Reza Askari ber flera gånger om dagen. Hosseins pappa hade en gång tankar om att hans son ska bli mulla, men så verkar inte bli fallet, säger Hossein.
  • En av Hossein Tajiks käraste ägodelar är – mobiltelefonen. Så ofta han har råd ringer han till sina föräldrar i Iran, och varje gång favoritlaget Manchester United är i farten så håller Hossein koll på dem.
  • Klockan har med tio minuters marginal passerat 23.00. På Hosseins rum är Javed, en gång boende på Prisma, och hälsar på. Tillsammans sätter de i sig mängder med mat på Ramadans första dag.
  • Hossein Tajik pratar både bra och gärna. Men när det kommer till frågor om familj, religion och framtid så blir han eftertänksam.
  • Den långa Ramadan bryts på Prisma, där de boende dukat och ordentligt och bjudit in till stor fest. För Hossein Tajik och Reza Askari innebär det att de inte behöver ta hänsyn till klockan längre.
  • Efter lång och ibland plågsam längtan är det dags för Hossein Tajik att ge sig av till sin väntande familj i Iran. Hans gode man Elisabeth Dahlkvist ger farvälkramen.

Hossein Tajik och Reza Askari hade flytt med sina familjer från krigets Afghanistan till Iran.

Då sa deras familjer: "Vi ska skicka er till ett tryggt land".

Pojkarna kom till Prisma i Örnsköldsvik – och ÖA:s Hasse Tavér och Jennie Sundberg har följt dem under ett år.

Annons

Det är förmiddag den 13 december 2013.

Hossein Tajik är på flygplatsen i Örnsköldsvik för att starta en lång resa. Han har med sig sin gode man Elisabeth Dahlkvist, som är där för att krama hej då. Det är bara några dagar sedan det blev klart att han ska flyga till Arlanda, där det blir en lång väntan på att stiga ombord på planet till Istanbul i Turkiet.

Där kommer 17-årige Hossein att tvingas till ännu en lång väntan på fortsatt resa. Planet han ska åka med från Istanbul kommer att ta honom till Teheran i Iran.

Och där, där väntar hans familj!

– Jag kan inte tro att det är sant. Det är en dröm, säger han när han sitter och fikar på flygplatsen tillsammans med sin gode man Elisabeth Dahlkvist.

Hossein längtar så att han håller på att spricka. Han har talat med sina föräldrar varje vecka sedan han kom till Örnsköldsvik, men han har inte sett någon av familjemedlemmarna sedan hans pappa och mamma skickade iväg honom från Iran till Sverige.

– Jag har inte haft några pengar, men några presenter har jag till min systers lilla barn, säger Hossein.

Med stämma så låg att den knappt går att höra tillägger han:

– Min pappa ska få den bästa present han kan önska sig. Han ska få träffa mig.

■ ■ ■

Sverige är inte någon stor mottagare av ensamkommande flyktingbarn. Men signalerna tyder på att det ska bli ändring. De närmaste åren beräknas Sverige ta emot cirka 4 000 barn varje år. Och i Örnsköldsvik har Prisma tagit emot ensamkommande bara sedan den 1 mars 2010.

■ ■ ■

Projektet att följa två ensamkommande pojkar i ett år hade inte gått att genomföra utan Hossein Tajiks och Reza Askaris vilja.

De hade givetvis ingen aning om vad det handlade om – och ännu mindre kunde de räkna ut vad som komma skulle.

Hur skulle de kunna veta? De vi frågade var två barn som tvingats fly från Afghanistan, och nyligen skickats vidare – av sina egna föräldrar – mot någonting fullkomligt okänt i ett "tryggt land".

I bästa fall.

Inte heller hade arbetet kunnat genomföras utan stöd av Marja-Leena Haltia Andersson, chef på Prisma – och pojkarnas gode män Elisabet Dahlkvist och Birgitta Helgesson.

■ ■ ■

Det var söndag den 26 augusti som Hossein Tajik kom till Örnsköldsvik och flyttade in på Prisma. Reza Askari kom två veckor senare, den 9 september.

Både Hossein och Reza fick sina permanenta uppehållstillstånd på något som måste betraktas som rekordkort tid. Efter blott en och en halv månad i Sverige var det klart, och pojkarna kunde andas ut efter långa och tunga intervjuer på svensk mark.

■ ■ ■

Det är på Prisma som vårt första möte med pojkarna äger rum, den 20 december 2012. Det syns långa vägar på Hossein och Reza att de är osäkra på vad som ska hända.

Ändå säger Hossein:

– Hur är läget? Kaffe, te eller juice?

Det första samtalet ska ske med hjälp av tolk. Det visar sig dock, när Rezas gode man ringer upp, att tolken just begett sig ut efter en telefonladdare; så det blir att vänta en stund.

Något kallprat är det dock inte tal om under tiden vi väntar.

När tolken kommer till telefonen ursäktar hon sig att hon varit borta. Hon forcerar sedan fram att hon är en persisktalande tolk, och att hon är både neutral och opartisk.

Reza och Hossein svarar mycket kort på de få frågor som ställs under de 20 minuter vi använder oss av tolken. Samtalet går mest ut på att lägga fram tänkbara förutsättningar för det ettåriga samarbetet som ligger framför oss.

Hossein förklarar för tolken att han önskar att vi inte ställer frågor om pojkarnas förflutna. Han skickar också till tolken att berätta att både Hossein och Reza går i skolan på dagarna. De läser svenska, matematik och bild – och så har de idrott.

– Det är inte så jobbigt, säger Reza.

■ ■ ■

Samtalen blir inte särskilt spontana när vi tvingas sitta runt en högtalartelefon i ett konferensrum på Prisma.

Men vad göra när tolken Hushtaq är spindeln i nätet?

Reza berättar om sin första jul på svensk mark.

– Jag har varit i kyrkan för första gången. Själva julen var inte så mycket att prata om, jag tittade på film med några andra killar på Prisma.

– Efter firandet gick vi och tittade på raketuppskjutningar.

Det visar sig att Reza i hastigheten blandat ihop jul- och nyårsafton.

– Jag tycker att lovet har varit lite för långt. Man tappar tålamodet. Det går fortfarande bra i skolan, men nu har det börjat några nya elever som behöver så mycket hjälp av läraren att jag har svårt att få den hjälp jag behöver.

Hossein håller en låg profil vid bordet.

Han berättar om att han har spelat en del fotboll med Friska Viljor, och att han inte orkar det längre.

– Jag har varit upptagen av andra tankar.

Hossein berättar att man inte firar jul i Afghanistan, och att han på sin första julafton i Sverige hade det trevligt hemma hos sin gode man Elisabeth Dahlkvist.

– Jag tänkte inte på maten, bara på alla människor vid bordet. Jag funderade mycket på min familj där hemma också.

Hur gick det med julklappar?

– Jag fick fyra eller fem stycken. En kalender, med Manchester United, så klart!

■ ■ ■

Under veckan har det hänt saker. Reza har dragit igång sin träning på gym – och Hossein har varit med sin gode man på banken för att ordna ett konto.

Plus att de ska gå på hockey. Modo mot Skellefteå i Fjällräven Center. Det är också första gången som vi träffar pojkarna utan både tolk och deras gode män.

Med hjälp av Prismas hjälpsamma personal kommer Hossein och Reza på utsatt tid, ungefär en timme före nedsläpp. De är ordentligt vinterklädda och vinkar glatt och förväntansfullt.

– Tjena, det är kallt. Hur är läget? undrar Hossein.

Det är deras första Modomatch. Fast hockey har de sett tidigare. Bland annat en tv-match mellan Sverige och USA, vill de minnas.

– Det måste vara flera hundra människor här inne, säger Reza när han tar plats högt uppe på läktaren.

– Nej, det är många tusen.

Den informationen får Reza och Hossein att se lite mer oroliga ut. Som om de inte känner sig trygga i den stora samlingen av åskådare.

När Modofansen vevar som mest med sina flaggor undrar Hossein:

– Är de där från Italien? Rött, grönt och vitt.

Tillsammans studerar de matchprogrammet. Hossein och Reza noterar att hemmalaget består av många andra nationaliteter än svenskar.

– Han är från Finland. Han kommer från Norge, säger de och pekar.

– Är det sant? säger Reza när han får syn på att Modobacken Robert Hägg är ungefär lika gammal som han själv.

Matchen går till gästande Skellefteå, men Hossein och Reza låter sig inte nedslås.

– Nästa gång, säger de när de kliver ur bilen utanför Prisma.

■ ■ ■

Två veckor efter Modoförlusten träffas vi ännu en gång. Grabbarna har flyttat upp en våning på Prisma, där man skiljer på dem som har permanent uppehållstillstånd och de som väntar på att få besked.

– Kolla, jag har tagit med mig blommorna. Men jag visste inte att man ska prata med dem för att de ska växa bättre, säger Hossein och skrattar.

Han och Reza funderar på frågan om det här möjligen kan vara sista gången vi behöver tolkhjälp. De börjar behärska språket riktigt bra nu, och det är ingen tvekan om att vi känner varandra bra – och att pojkarna litar på oss.

– Nej, inte kan vi sluta med tolk, säger Reza.

Hossein fyller i:

– Kanske om en månad. Nej, om två månader, förresten.

Det ska dock visa sig att just den här pratstunden är den sista där vi använder tolk.

Reza berättar om helgen att han varit på Energihuset och tränat.

– Jaså, brukar du också vara där? Jag har inte sett dig. Om en timme ska jag till en kompis som ska hjälpa mig med matematik.

Hossein har ett tandläkarbesök som väntar om några timmar. Efter det ska han se när Sverige spelar fotboll på tv.

– Nu har jag fått en mejladress. De som jobbar här på Prisma har hjälpt mig, säger han glatt.

Utanför vårt samtalsrum på Prisma är det ljudligt, och vi undrar vad som pågår. Det visar sig att Nigeria möter Mali i en match i de afrikanska mästerskapen. Nigeria stormar på till 3-0, och det gillas i tv-soffan.

■ ■ ■

Med hjälp av Hosseins mejl har vi kommit överens om att träffas på Parkskolan för att vara med på en svenska- och bildlektion.

När vi kommer till introduktionsprogrammet tar läraren Angelika Östberg emot och hälsar välkommen.

De sju pojkarna vid bordet turas om att läsa högt. Angelica Östberg säger helt plötsligt stopp för att ställa en fråga om texten.

– Vart gick de för att äta?

– Till McDonalds, blir svaret.

– Har ni ätit? undrar Angelika.

– Nej, svarar pojkarna och får veta att det är dags för lunch.

Någon bildlektion blir det inte den här dagen. Läraren har blivit sjuk. Det är som det är med den saken, men varken Reza eller Hossein tycker att det är goda nyheter.

■ ■ ■

Lov i skolan är inte vad Reza och Hossein längtar efter.

De vill lära sig. De vill hela tiden bli bättre på i första hand svenska, men också matematik och bild.

Men några dagar på sportlovet blir ändå riktiga höjdare.

Vinterdraget i Bjästabacken är en sådan höjdare.

Trots att killarna aldrig stått på ett par slalomskidor så tvekar de inte en sekund att haka på till Bjästa. Väl där är det just Reza och Hossein som står först i kön till skiduthyrningen.

– Svårt. Mycket kläder och hala skidor, säger Reza.

Hossein undrar också hur det ska gå.

– Det kommer att bli jätteroligt – och svårt.

Vid liften i barnbacken finns nästa nöt att knäcka. Hossein kommer några meter innan han tappar kontrollen och låter sig släpas med en bit innan han släpper taget om knappen. Några meter längre ned i backen står Reza och väntar på sin tur.

Han ser fundersam ut.

– Det blev en trevlig dag. Vi åkte en stund, fikade lite gott och vi kommer att åka hit igen om vi får.

■ ■ ■

Det känns stort när vi den 11 april pratar i telefon med Hossein och kommer överens om att vi ska ses på Prisma en knapp vecka senare.

Hossein tar stolt emot, kilar efter två koppar kaffe och visar sedan vad han har i sitt rum. En Manchester United-fotboll, förstås – och på väggarna affischer som vittnar om fotbollsintresset.

– Jag börjar trivas bättre och bättre här på Prisma, förklarar Hossein.

Han säger att det bor endast afghanska pojkar på den våning som han och Reza bor på. En trappa ned är det mer blandat.

Av möbleringen att döma i Hosseins rum kan man förledas tro att han haft besök. Vid sidan om hans säng ligger en madrass på golvet.

Det är på den Hossein sover.

– Golvet är bättre än sängen. Jag får inte ont i ryggen, jag sov på golvet hemma i Afghanistan också.

I Rezas rum är det likadant, Han har en säng, men den används inte.

– Inga problem att sova på golvet. Skönt, säger han.

Hossein tar fram en matematikbok för att visa dagens läxa. Det är talet 3 456 som ska avrundas till närmaste tusental.

– Jag förstår inte, säger han.

Reza säger att han också måste plugga matte eftersom det väntar prov i morgon.

Till middag får Reza och Hossein vegetarisk gryta med smaksatt ris och äpple. På en tavla framgår att morgondagens middag kommer bestå av köttfärslimpa och klyftpotatis.

Personalen på Prisma berättar att de vill att de boende tar plats i köket och hjälper till med matlagningen. Reza och Hossein har ännu inte tagit klivet in, och Hossein undrar när det är dags att laga afghansk mat.

Inne på Rezas rum försöker vi prata om pojkarnas bakgrund. Bland annat undrar vi hur det gick till när de flydde från Afghanistan och senare även Iran.

Det fungerar inget bra. Hossein blir låg av de känsliga frågorna. Och Reza sitter helt tyst. Det är frågor som får vänta.

Möjligen blir det läge längre fram.

■ ■ ■

Under uppväxten i Afghanistan var varken Hossein eller Reza vana vid överflöd. De ställdes sällan inför några val; de gjorde som andra sa och kände inte efter om det var rätt eller fel.

Inför läxhjälpen på UH uppmanas båda att välja vid fikadisken.

De klipper till med varsin kopp te.

Efter en del tjat adderar de i alla fall varsin kanelbulle till tekoppen.

Hossein tycker att vi ska beklaga sorgen som drabbat Reza. Klart vi undrar. Men det är inte värre än att hans Barcelona blivit utslaget ur Champions League av Bayern München.

Fast för Reza är det tungt. Han rynkar på näsan åt faktumet.

Vi slås numera ständigt av hur killarna allt bättre klarar av svenskan. Hossein pratar mer för varje gång vi träffas, och även om Reza är mer tillbakadragen så märker vi att han är med på det som sägs.

Vid fikabordet på UH blir det prat om det känsliga ämnet religion. Killarna säger att de är shiamuslimer. Hossein berättar om en profet och säger att vi kanske kan få vara med om ett firande senare under året.

– Jag har fått sommarjobb på sjukhemmet som ligger nära Prisma, berättar Reza nöjt.

Han säger att han även ska åka till Uppsala för att hälsa på en kompis. Det kan bli så att han stannar i Uppsala i en hel månad.

– Jag bodde i Uppsala en kort tid innan jag flyttade till Örnsköldsvik.

Hossein berättar också om sitt sommarjobb:

– Det ska bli roligt. Tre veckor på Rönnens äldreboende.

Johanna Lundström, EFS:are, säger att hon kallar det Klubb UH. I ungefär två månader har hon arrangerat bland annat läxläsning.

– Kul att så många vill komma. Jag hjälper gärna till eftersom jag är lärare. Man får komma utan att ha med sig läxor. Här kan de spela spel eller bara sitta och prata.

Hossen och Reza är inte sena att ta plats vid spelen. Det blir både bordtennis, biljard och labyrint innan Johanna och hennes mor dukar upp fikat.

■ ■ ■

Diplomen är bevisen för att de klarat av sitt första skolår i Sverige.

Det är Gunilla Gustafsson, Anna Linder och Angelika Östberg som skrivit.

Till Reza: "För att du är omtänksam, glad och flitig. Du är en tillgång i vår klass".

– Det här ska jag rama in säger Reza stolt.

På Hosseins diplom står det:

"För att du är vänlig, plikttrogen och kunskapstörstande. Du är en tillgång i vår klass".

– Jag ska också köpa ram och hänga upp på väggen, säger Hossein.

Hossein berättar att han gått i skola i Afghanistan. Men det han fick ägna sig åt har inga likheter med skolgången i Sverige.

– Det var bara Koranen. Vi läste inget annat än Koranen. Vi skrev ingenting, bara läste. Hela dagarna.

För Reza var det inte likadant:

– Jag har gått kanske fem månader i skolan i hela mitt liv. Det var i Iran. Vi fick både skriva och läsa.

På Prisma firas skolavslutningen med gott fika. Då dyker pojkarnas kompis Muhammed Reza upp och berättar att han nyss fyllt 18 år, och att han snart ska flytta från Prisma till egen lägenhet på Valhalla.

Hossein muttrar om att tio veckors sommarlov är för länge. Han vill plugga svenska. Reza berättar att han ska springa runt Höglandssjön lite senare.

■ ■ ■

Vi hade talat om att ses nästa gång på vår "halvårsdag", men det blev tidigare än så.

Hossein och Reza var på när vi tyckte att vi skulle göra ett besök på golfbanan på Veckefjärden.

– Hej, Hasse, det är Reza. Jag är klar halv sex om du kommer förbi på Prisma.

Det var första telefonsamtalet med Reza – och det kändes stort.

Med lånad utrustning blir det första mötet med golfen till ett kärt minne. När killarna skjutsas till Prisma efter några timmars övning i finvädret undrar de om vi kan åka till Veckefjärden fler gånger.

■ ■ ■

Det är nu sex månader sedan vi träffade Hossein Tajik och Reza Askari för första gången på Prisma.

Hossein berättar att hans klass ska iväg på utflykt nästa vecka. Han minns inte vart de ska, men de ska bo i stuga.

Han talar nästan ofattbart bra svenska. Han förstår allt vi säger – och andra har inga problem att fatta vad han säger.

Nu berättar han om flykten till Sverige:

– Det var människosmugglare som tog oss från Iran. Jag tror att vi var ungefär 15 personer. Jag kände ingen annan. Jo, en person kände jag, det var min systers man. Förutom afghaner var det somalier och araber som var med.

– Jag tvingades lämna mamma, pappa, tre systrar och en bror. Först smugglades vi till Turkiet. Det var farligt. Vi fick gå i bergen i många timmar. Hela tiden fanns risken att vi skulle bli upptäckta. Från Turkiet togs vi med buss och båt till Grekland.

– Det var i Grekland jag tappade bort min systers man. Han hamnade i fängelse, fick jag veta när jag ringde hem. Jag satt också i fängelse ett dygn.

Hur var det? Du var bara 16 år.

– Det var så svårt. Jag visste inte att det skulle bli ett dygn, det kunde bli mycket längre.

– När jag kom ut ur fängelset fick jag kontakt med smugglare igen. Jag lyckades komma till Italien genom att gömma mig på en båt. Därifrån kom jag till Sverige. I ungefär två månader var jag på flykt.

Med gråten bara runt hörnet berättar Hossein att han nu vill att övriga familjen ska kunna komma efter.

– De ska till ambassaden i Teheran. Vi får se, det känns svårt. Jag längtar när jag ringer hem. Vi gråter. Mamma gråter ofta. De har problem som invandrare i Iran.

– Mamma behöver operera sina ben, men det är inte lätt när de inte har pengar. Hon kommer inte till sjukhus. Min pappa klarar inte av att tjäna pengar, han är för gammal.

Även för Reza Askari tog det två månader att komma från Iran till Sverige. Och hans färd var inte heller odramatisk.

– När jag sa hej då till min pappa och mamma och min lillebror så visste jag ingenting om hur det skulle bli.

Hur gick flykten till?

– Jag vet inte vad det kostade min familj att skicka iväg mig, men vi hade inget val om jag skulle slippa bli indragen i kriget. Vi hade i alla fall inte så mycket pengar att det hade räckt till att få hela familjen hit till Sverige.

– Jag och en pojke till togs först till Grekland, och sedan vidare till Sverige. Vi åkte buss ibland och lastbilsflak ibland. Det gällde att hela tiden hålla sig gömd och vara så osynlig som möjligt. Jag hade på känn att vi kunde bli tagna när som helst.

Hur går det för din familj i Iran?

– De bor i en förort till Teheran. De skulle få det bra här. Men svårt med språket. Jag längtar efter dem varje dag. Vi får pengar till familjen för att min lillebror gör snickarpraktik hos en kompis till mig.

■ ■ ■

Lejonbacken skulle kunna vara platsen där Reza har sitt arbete om några år.

Åtminstone trivs han med sitt sommarjobb, som han har i tre veckor.

– Jättekul. Bra att det är så nära Prisma, jag kan promenera hit.

På korttidsboendet för medicinskt färdigbehandlade är Reza något av fikachef, men han gör annat också.

– I dag har jag varit till apoteket med en man som behövde köpa nya batterier till sin hörapparat.

Mellan serveringarna berättar Reza om att han på fredag ska åka till Oslo för att ansöka om pass. Det blir en lång resa på grund av att det inte finns någon ambassad i Stockholm.

En bit bort sitter Ernst Hägg och är törstig.

– Vill du ha saft? undrar Reza.

– Ja, det blir gott.

– Var så god.

■ ■ ■

Det är första dagen på Ramadan, fastemånaden.

På sitt rum har Hossein besök av Javed som också är från Afghanistan och som har bott på Prisma. Han vet inte varför han nu bor i Timrå – tror att Migrationsverket har bestämt det – och är glad att nu få göra sin kompis sällskap vid maten.

De sitter mitt på golvet där de dukat upp flott.

Killarna ser fram emot att få sätta i sig ris, kyckling, fruktsallad, bolanibröd, skivade tomater, potatisbullar, tunnbröd och dadlar. Till det dricks te.

Reza tittar också in, men han har inte inlett sin fasta ännu.

– Jag har lite ont, jag börjar i morgon, säger han och tar sig åt magen.

Hossein har inga problem att sätta i sig.

–Jag har längtat, jag har inte ens druckit vatten i dag. För varje dag som går får vi börja äta tidigare, och hålla på längre. Jag fortsätter fasta om jag orkar. Annars bryter jag; för att kanske fortsätta på hösten eller vintern.

– Om ni vill kan jag säga mycket om reglerna för fastan. Min pappa är muslimsk präst, han har berättat för mig.

■ ■ ■

Det är Hosseins gode man Elisabeth Dahlkvist som har bakat tårtan.

Och i dag fyller Hossein 17.

I köket på Prisma är det fullt med folk. Vid ett av borden sitter en kille som drar så roliga historier att de andra håller på att skratta på sig. Hossein skrattar också, men det finns de som undrar var avstängningsknappen sitter på komikern.

– Jag har fått så många presenter, säger Hossein, som bär in dem en efter en på sitt rum.

Hossein berättar att man firar födelsedagar även i Afghanistan.

– I den persiska tideräkningen är det nyår i mars. Där har man inte kommit längre än till år 1392.

Han säger också att hans sommarjobb på Rönnen var super. På morgnarna tog han hand om hönorna – och lite senare skötte han om de boende. Bland annat fick han vara ute och skjutsa på en specialbyggd cykel.

Man kan säga att Reza också firar den här dagen.

Han har fått sitt pass.

■ ■ ■

– Tack för kepsen.

Det står Barcelona på den, och Reza tycker det är en mycket bra födelsedagspresent.

Reza gör en Hossein. I stället för att öppna paketen och se vad han har fått så stuvar han undan dem till senare. Nu är det alla gäster som gäller i första hand.

Ett stort gäng killar sitter vid bordet när en av dem plötsligt tar upp sången. Inte alla kan texten, men högt låter det – och åtminstone några av dem har hört Ja må du leva tidigare. Hurra är emellertid något som alla kan.

Sedan blir det sång på persiska, och Reza han njuter.

■ ■ ■

Inne hos Hossein spelas musik på hög volym.

– Man kan säga att det är som en gudstjänst, säger Reza som också är i rummet.

Hossein berättar att de är ett antal shiamuslimer som hyrt en lokal på Valhalla under några veckor, och i kväll ska de iväg dit; han och Reza och alla de andra.

– Det blir också som en gudstjänst, säger Hossein.

– Jag och en kille som heter Reza, fast inte den här Reza, ska sjunga för de andra. Vi sjunger i 20 minuter eller så länge vi orkar. Fast mötet är flera timmar långt. Vi läser ur en bok som LIKNAR Koranen också.

– Jag har lyssnat med de andra på Valla om ni får komma och ta bilder, men de vill inte det.

Reza säger:

– Hossein sjunger om något sorgligt som hände för ungefär 1 400 år sedan.

Inne på Hosseins rum står sedan någon vecka en elegant, vit skinnfåtölj som han köpt till bra pris på second hand. Han berättar att han nu håller på att bygga en tv-bänk på slöjden, och att det är klurigt att få till den.

■ ■ ■

– När kommer det här reportaget i tidningen? Jag ska åka till Iran den 13 december.

Vad är det du säger?

– Jag ska iväg och träffa mina föräldrar och mina syskon, säger Hossein.

– Jag kom nyss från affären. Jag har hämtat mitt visum som jag ordnade i Stockholm förra veckan. Nu är jag säker på att komma iväg till Iran. I en hel månad.

Hur kom du till Stockholm?

– En på Prisma känner en som jobbar på fritidsgård i Husum. Jag har också lärt känna den personen, och jag fick åka med dem fram och tillbaka till Stockholm. Jag är ju en social person.

Visst, men hur ska allt det här gå till?

– Det blir dyrt. Kanske 10 000 kronor, kanske 15 000, kanske mer än det. Flyg till Arlanda, och flyg vidare till Istanbul och Teheran. Jag har sparat en del pengar, men måste nog låna också. Jag kan betala tillbaka efter mitt nästa sommarjobb.

– Jag ska ta med några små presenter till Iran, mer har jag inte råd med. Pappa ska få mig som present.

Hur blir det med julfirandet nu, då?

– Det blir inget. Jag ska tänka på er när jag är i Iran. Rezas föräldrar bor bara några mil utanför Teheran, inte så långt från mina föräldrar. Jag kanske får möjlighet att träffa dem för att ta med något till Reza.

■ ■ ■

Ett år kan gå så fruktansvärt fort.

Tiden i Örnsköldsvik har gett Reza Askari och Hossein Tajik många nya vänner, den har ställt frågor och gett svar – och den har bjudit mängder med nya bekantskaper för de unga männen.

Och sedan?

– När jag fyller 18 vill jag ha egen lägenhet, säger Reza.

– Helst på Torsvägen. Örnsköldsvik är bra, men det är Uppsala också, och där har jag tre, fyra kompisar som jag tycker om. De är från Iran, vi bodde nära varandra där.

Vad vill du utbilda dig till?

– Jag vill gå på gymnasiet. Kanske bli polis. Om tio år har jag gått gymnasium och universitet. Kanske jag är polis då. Det kan gå med all hjälp jag får av min gode man Birgitta och de duktiga lärarna.

Har inte du tankar på att åka till Iran?

– Nej, jag kan inte. Jag har inte pengar, men annars... Hoppas mina föräldrar och min bror kan komma hit. Ungdomar har problem att stanna i Iran.

Hossein säger, med en röst som nästan inte hörs, att han funderar.

På proven som ska komma över honom hela nästa vecka.

På resan till Iran.

På allt möjligt – hela tiden.

– Jag lämnade Iran för att jag inte hade legitimation för att vara kvar. Pappa och jag kunde bli indragna i kriget.

Hur ser din framtid ut?

– När jag fyller 18 vill jag flytta. Jag vill vara kvar i Örnsköldsvik, någonstans mitt i stan vill jag bo. Alla har varit så snälla, det trodde jag inte om svenskarna. Jag är så tacksam mot min gode man Elisabeth och mot alla lärare i skolan.

Hur ser du på att bilda familj?

– Det är inte viktigt att gifta mig. Jag har mycket tid för det. Jag vill komma in på gymnasium, jag vill ta körkort. Jag kan tänka mig att bli frisör, men jag är inte händig. Jag kan också tänka mig att jobba med äldre människor, det märkte jag på sommarjobbet.

Vad vill din pappa att du ska bli?

– Han säger inte så mycket nu. Han är glad att jag är i ett tryggt land. När jag var liten ville han att jag skulle bli mulla, men det är svårt eftersom man måste vara en helt ren person. Jag är inte det.

■ ■ ■

När vi säger hej då till Reza och Hossein är det bara dagar kvar tills Hossein ska resa till Iran.

Hur ska det gå?

Vad kommer han till i Iran?

Och vad kommer han med från Iran – den 13 januari nästa år?

Mer läsning

Annons