Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tillbaka till livet

Drygt två år har gått sedan Emil Janssons liv kom att för alltid
förändras. På väg till en fest med några jämnåriga kamrater blev den då 17-årige Emil brutalt knivhuggen av en jämnårig flicka. I flera
dagar svävade han mellan liv och död.
För några veckor sedan genomgick Emil sin sista hjärtoperation
på Umeå sjukhus. Den svåraste tiden är över. Nu blickar han framåt med tillförsikt, stöttad av familj och vänner.
– Jag är nog den som lidit minst. Jag minns ju inte så mycket.
Mina anhöriga har haft det värre.

Annons

Livet kan ta snabba vändningar. Det är 19-årige Emil Jansson ett levande bevis på. Vore det inte för snabba räddningsinsatser från såväl vänner som sjukvårdspersonal och en stor portion tur, hade han inte suttit här i sin lägenhet på Nygatan och berättat sin version.
Av det han vet.
Det är andra som berättat för mig om själva händelsen. Jag minns ju ingenting.

TVÅ KRAFTIGA HUGG
Han minns alltså inte själv mötet med flickan. Men han vet att hon med två kraftiga hugg begravde kökskniven i hans bröst.
Några av mina kompisar såg hur hon satt grensle över mig och högg, säger han och tittar ner i golvet.
Efter en stund tittar han upp, skakar på huvudet och utbrister med höjd röst:
Vad tänkte hon med? Hur kunde hon hugga en kniv i mig?
I dag, drygt två år senare, kan han prata om det inträffade. Han har i stort sett varit tvungen efter alla frågor som kommit.
Det är väldigt många som har frågat. Man förstår att de inte
menar något illa, men ibland blir det lite mycket. Om de läser det här kanske de får svar på sina frågor, säger han och ler.
Bearbetningen av det inträffade har pågått under en längre tid. Han har dock inte satt sin fot på olycksplatsen igen. När han besökte en lägenhet i närheten i somras valde han en annan väg förbi.
Det är klart att man är lite rädd att man ska minnas. Jag vill inte komma ihåg, även om det kanske skulle kunna vara bra.

HAR GÅTT NER TIO KILO
Emil sitter tillbakalutad hemma i soffan. Han ser frisk ut, om än
lite tunn. Den senaste sjukhusvistelsen har satt sina tydliga spår och han har tappat drygt tio kilo i vikt.
Det första tanken som kom när jag fick höra om blåsljudet var; tar det aldrig slut?.
Med lite tur har det kanske gjort det nu.
Han har förhoppningsvis genomgått sin sista operation och blåsljudet i hjärtat är borta. Det senaste Umeåbesöket var dock ingen trevlig upplevelse.
Jag blev lokalbedövad här, säger han och sveper med handen över bäckenet.
Sedan skar de upp ett hål och gick in med en fiberoptisk kamera i stora kroppspulsådern. De följde den ända in till hjärtat. När de kom till högra kammaren såg man hur luft blåstes ut mot skärmen. Det var det läskigaste jag någonsin sett!
I och med ingreppet för några veckor sedan har han nu tagit ännu ett steg i rätt riktning. Tidigare hade han problem med konditionen, något som till stora delar berodde på hålet mellan den högra kammaren och stora kroppspulsådern.
Jag blev lätt andfådd tidigare. Visserligen kunde konditionen kanske varit bättre nu också, men det kommer med tiden. Jag har fått instruktioner att jag ska gå mycket, förklarar han.
Det finns, enligt honom själv, ett antal faktorer som spelat in för den lyckliga utgången.

HAR FÅTT STORT STÖD
Han betonar gång på gång mamma och pappa. Systern. Och kompisarna.
De har alltid funnits där för mig. Morsan och farsan har lyssnat när jag har velat prata, jag har fått ta det i mitt eget tempo, säger Emil och fortsätter:
Dessutom har min flickvän Marlene varit ett otroligt stöd. Och mina kompisar. De har funnits med hela vägen, från händelsen och ända fram till nu. Utan dem vete tusan hur det hade gått.
Han kommer ofta tillbaka till alla människor runt omkring honom. Hur allt har fungerat, som han uttrycker det, sjukt bra. Och känslan när han såg sin syster stå vid sjukhussängen när han vaknade.
Jag minns att Elenor såg skräckslagen ut. När hon berättade att jag hade blivit knivhuggen blev jag helt paff, säger han och fortsätter:
Jag hade inte en aning. Jag tänkte; hur ska det här gå? Hela
livet är förstört!

ÄR INTE BITTER
Drygt två år har gått. Men livet är inte förstört. Och Emil är inte bitter. Han har träffat flickans pappa och har inget emot denne. Han har inte mycket emot flickan heller.
Egentligen inget förutom att hon stack en kniv i bröstet på mig
Ibland händer det dock att han blir arg för allt som har hänt. Såren i själen är djupa och ibland kommer svackorna. Och ilskan.
Visst blir jag förbannad. Hon har trots allt förstört en stor del av mitt liv.
Han pratar om luckor. Händelser som helt försvunnit ur minnet. Allt ifrån suddiga minnen sex månader innan skadan till de dagar han låg medvetslös. Och just ovissheten är något han får leva med.
Läkaren har sagt att jag förmodligen aldrig kommer att minnas någonting. Det känns faktiskt bra.

FÅR TA OM ALLT IGEN
Trots det inträffade har Emil inte haft ont särskilt ofta. Han åt visserligen smärtstillande de första veckorna efteråt och så även nu efter den senaste operationen, men annars har det gått över förväntan.
Det måste gå bra. Jag ska till fjälls nu och då vill jag gärna ha slutat med tabletterna, säger han och skrattar.
Han är fast besluten om att återgå till allt det normala. De promenader han tar dagtid hjälper till i återhämtningen och dessutom besöker han sjukgymnast två gånger i veckan för styrketräning under ordnade former.
Det känns som att ta om allt igen. Först började jag styrketräna på gym men efter skadan var jag tvungen att börja om från noll. Och nu gör jag det igen. Man börjar bli lite less, säger Emil som endast får lyfta ett par kilos vikter åt gången. Att ta ut sig maximalt är strängt förbjudet.

FUNDERAR MER PÅ LIVET
Men att återhämta sig fysiskt är ingen match. Inte om man jämför med den mentala biten. Ärren i själen sitter djupare än en kniv någonsin kan nå.
Visst händer det att man grubblar. Jag har väl aldrig funderat över livet tidigare. Inte förrän nu.
Än en gång återkommer han till sina anhöriga. Läkaren Hans Lönnroth. Och ambulansmännen.
De gjorde ett fantastiskt jobb. Utan dem hade jag inte levt i dag. Jag har många att tacka.


EN LÅNG KEDJA AV TUR

En lång kedja av lyckade
insatser. Det blev Emil
Janssons räddning en mörk novembernatt 1999.
Ambulanssjukvårdaren Thommy Carlsson var först på plats.
När man tänker tillbaka är det helt otroligt hur allt klaffade.

Strax efter klockan 21 fredagen den 12 november gick ett larm till ambulansen i Ö-vik. En akut knivskada rapporterades och två bilar skickades till Järvsta-
gatan. Thommy Carlsson, ambulanssjukvårdare sedan 25 år tillbaka, var en av de jourhavande. Thommy som, i samförstånd med Emil själv och medicinskt ansvarig läkare, lösts från tystnadsplikten berättar:
Redan vid larmningen fick vi bra information från SOS. Det faktum att två bilar blev beordrade var nog helt avgörande, förklarar Carlsson.

ARBETET KUNDE INLEDAS
Att läget var akut framgick tidigt. Men det fanns också yttre omständigheter som försvårade. Det blåste kuling och var kolmörkt utomhus.
Väl uppe på brottsplatsen var Thommy först tvungen att se till sin och sina kollegors säkerhet.
Eftersom det hade skett ett knivdåd var jag tvungen att få tag i kniven. Jag skrek till dem att de skulle ge mig kniven och då kastade någon den till mig. Med den i förvar kände vi oss lite säkrare.
Arbetet kunde inledas. Men faran var inte över för ambulanspersonalen. Carlsson och hans kollegor Robert Svensson, Hans Schelin och Morgan Johansson visste fortfarande inte vem som hade utdelat huggen.
Det kunde ju lika gärna vara han som stod vid Emils huvud som hade gjort det. Vi visste ju inte. Det var först när polisen anlände som vi kunde känna oss helt trygga.
Från det att ambulanspersonalen anlände var man fullt sysselsatta. Emils kropp visade en fallande skala där kroppsfunktionerna sakta avtog. Han var medvetslös och svävade mellan liv och död. Det handlade om att köpa tid.

FICK DEN HJÄLP VI BEHÖVDE
Det går till en viss gräns. Vad det handlade om var att hålla Emil vid liv. Vid ett så akut tillfälle måste man åsidosätta många av de vanliga rutinerna. Det gällde att säkerställa cirkulation och andning, sedan lastade vi och åkte.
Ända från larmet och till transporten från olycksplatsen hade allt fungerat klanderfritt. Thommy pratar om en kedja som faller med sin svagaste länk. Den här gången fanns ingen svag länk.
Allt funkade. Det var otroligt hur bra vi kunde jobba under rådande omständigheter. Vi fick all den hjälp vi behövde av poliser och människor på plats.
När sedan Emil kom till sjukhuset insåg alla allvaret. Redan när den första ambulansen anlände till sjukhuset mötte en läkare upp innan Emil lyftes ut.
På Ö-viks sjukhus fanns också en stafettläkare, tillika hjärtspecialist på plats. Hans Lönnroth, till vardags kirurg på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, hade strax före händelsen varit på specialistutbildning i USA.
När Emils hjärta stannade kunde Lönnroth få i gång dess verksamhet igen. Han skar upp bröstkorgen och pumpade hjärtat manuellt med sin egen hand.
Man känner en oerhört respekt för läkaren som vågade. Han hade nyligen utbildat sig i detta och tvekade ändå inte en sekund. Det är ju en helt annan sak att göra det i verkliga livet, säger Carlsson med beundran i rösten.
Thommy och Morgan Johansson fick hjälpa till ända fram till operationssalen. Det fanns ingen tid att förlora. När sedan läget för Emil stabiliserats något transporterades han till Umeå universitetssjukhus.
Men det var fortfarande kritiskt.
I flera dagar var tillståndet livshotande för 17-åringen. Händelsen har marlsson, som trots allt varit med om en del under sina 25 verksamma år.
Det känns helt ofattbart. Man känner sig delaktig. Att se Emil prata, skratta och må bra i dag känns helt otroligt.
Emils överlevnad är frukten av sjukvård när den är som allra bäst. Thommy och hans kollegor är väl medvetna om detta.
Ibland funderar man på hur det hade gått om det eller det inte hade fungerat. Men svaret man får är alltid negativt.

JIMMIE NÄSLUND

REDAKTIONEN

Mer läsning

Annons