Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

Tävra – om Tonysjälv får välja

När sexårige Tony Käck, handikappad med benskörhet sedan födseln, hittade
sitt drömhus på Internet klickade pappa Tommy genast bort hemsidan.
– Det uteslöts direkt. Vi skulle absolut inte ha ett suterränghus.
Lille Tony gav sig dock inte.
Så nu bor den före detta Vilhelmina-familjen i Tävra.

Annons

Drygt ett år har gått sedan flytten. Platsen är Tävra, en och en halv mil norr om Örnsköldsvik. Sjuårige Tony sitter på gräsmattan och tittar på en aluminiumburk som är söndertrasad av skotthål. Fascinerad stoppar han in ett finger där två luftgevärskulor har slagit upp ett lite större hål.
Kikarsiktet hjälper mig att skjuta rakt på burkarna. Det är därför jag träffar så bra.
Framför sig har han ett halvdussin buteljer, alla med identiskt deformerade höljen. Han trivs. Med sitt nya hus och med tillvaron i allmänhet.
Den kuperade tomten med tillhörande suterränghus var egentligen ingen idealisk plats för ett rörelsehindrat barn. Ändå var det aldrig något snack när Tony väl fick se sin drömkåk.
Nu flyttar vi in
Föräldrarna Helene och Tommy ler åt minnet när Tony ivrigt knatade runt i huset under en visning och glatt ropade hämta resväskorna, nu flyttar vi in och pekade ut sitt och föräldrarnas sovrum.
Sagt och gjort. De drygt 22 milen utgjorde aldrig något hinder. Huset köptes och flytten genomfördes.
Vi lever för Tony. När vi såg hur gärna han ville hit kände vi att vi bara måste ha huset, förklarar Helene.
Anledningen till att familjen hade börjat se sig om efter ett nytt boende var det ständiga resandet. Med elva mil till närmaste habilitering och 23 till Umeå universitetssjukhus behövdes ett miljöombyte, menar Tommy.
Det blev för mycket åkande. Dessutom trivdes inte Tony. Nu däremot njuter han varje dag.
Men det har inte alltid varit så.
Välmående har aldrig varit någon garanti i sjuåringens liv. Med sin medfödda benskörhet, Osteogenesis imperfecta, är Tony dömd till ett liv med kraftiga begränsningar vad gäller rörlighet. Att förflytta sig ett par kilometer är en näst intill omöjlig uppgift.
Ändå har det blivit bättre. Mycket bättre.
Flera handikapp
På gården utanför familjens hus i Tävra står hans Trax, en sorts terränggående permobil, prydligt parkerad. Strax bredvid står en specialtillverkad, trehjulig cykel.
De här fungerar perfekt när vi ska ner till sjön och fiska. Eller hur, Tony? säger Tommy med passning till sonen som glatt nickar till svar och får hjälp upp i Traxen.
Kolla här! Jag har varningsblinkers!
Stoltheten går inte att ta miste på när Tony, med körriktningsvisare påslagna, kör längs uppfarten.
Nu ska jag göra en burn-out!
Tony är ett så kallat flerhandikapps-barn. Förutom benskörheten har han också DAMP och autism. En livsfarlig kombination, enligt pappan.
Han ser saker lite annorlunda. Tony är överaktiv och har ibland svårt att förstå att han inte kan göra allt andra barn kan, säger Tommy och tänker genast på ett speciellt tillfälle.
Det hände i Vilhelmina när några barn spelade fotboll. Tony visade tecken på att han hade ont men hade så roligt att han lyckades förtränga smärtan. Ett litet snedsteg senare var det kört. Båda benpiporna på ena skenbenet gick av, suckar Tommy.
Skadedrabbad
Den sjuårige gossen har till dags dato en sjukjournal tjockare än de flesta andras. Hans föräldrar hade till en början koll på tillbuden men berättar att de slutade räkna vid 30 brott och sprickor, skador som i bästa fall tar sex veckor att läka.
Då är benen också som allra svagast.
När han är som sämst kan jag bryta lårbenet på honom bara genom att lyfta fel.
Det har hänt att Tony brutit ben av alltför omild behandling. Man lär sig av misstagen, fortsätter pappan som i samma mening förklarar att fel även begåtts på annat håll.
Trots sin ringa ålder har Tony upplevt mycket av sjukvårdens baksidor. Det vittnar bland annat januari månads brott på vänster skenben om. När en ortoped på Örnsköldsviks sjukhus skulle bryta benet tillrätta bröts det åt fel håll. Den skada som skulle lindras blev i stället förvärrad.
Det kändes fruktansvärt. Man tycker ju att man inte ska behöva förklara för en professionell ortoped hur den ska göra. Nu måste han opereras, suckar Helene.
Trivs i Tävra
Även på Umeå sjukhus blev det fel. Åtskilliga gånger. Tommy skakar på huvudet när han berättar om skräckexemplet.
Efter ett benbrott sträckhängde de honom i sex veckor. Ortopeden slog en spik genom knäet och hängde sedan upp benet. Så får man inte göra med en benskör! Han kunde ha invalidiserats för livet!
Tommy och Helene lever med många minnen. Tillvaron i Vilhelmina, där de bott med sonen under hela hans uppväxt, vill de inte flytta tillbaka till.
Vi har bott här i ett år och trivs så bra att vi inte ens åkt tillbaka för att hälsa på, skrattar de.
Tony trivs också. Mer än någonsin. Redan nu längtar han tillbaka till sina skolkamrater på Banafjälsskolan.
De är så snälla allihop, säger han och klappar hunden Texas.
Tony och Texas är ett oskiljaktigt par.
Och båda trivs de ypperligt i Tävra. Jimmie Näslund

REDAKTIONEN

Mer läsning

Annons