Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Morgonen Östen helst vill glömma

ÖRNSKÖLDSVIK. Livet kan förändras snabbt. Det vet Östen Lundström.
En telefonsignal på morgonen och snabb vetskap om att något fruktansvärt hänt hustru och dotter.
En oerhörd brand i Grisslans fiskeläge.
Många funderingar...
Här kommer Östens berättelse – om tiden som förändrade livet.

Annons

Det är mellan åtta och nio på morgonen den 11 maj. Telefonen ringer hemma i Östen Lundströms lägenhet på Ångermanlandsgatan.
Det är Östens äldsta dotter Malin.
Hon berättar att Östens hemställe på Grisslan har brunnit och att hans fru Kristina, 46, och yngsta dotter Marina, 23, är brännskadade.
Malin är lugn och saklig. På mig bär inte benen när jag får beskedet, berättar Östen.
Då, när Malin ringer, har det gått ett par timmar sedan det brann som värst och Kristina och Marina lyckades ta sig ut ur eldhavet.
Östen Lundström och sonen Per får besked att ambulanshelikopter ska ta de två skadade till Sundsvall, och de kastar sig in i bilen och kör söderut.
Då får vi besked att helikoptern går till Ö-vik. Vi vänder och hinner precis fram så att vi kan hjälpa till att lyfta dem ur helikoptern och in i ambulansen.
Jag får ögonkontakt med Kristina och jag tolkar henne som att hon säger det här går bra.
Så började Östen Lundströms, 50, ojämförligt svåraste vecka hittills i livet.
Hudtransplantationer
Via Örnsköldsviks sjukhus transporterades Kristina och Marina till Gideå flygplats, för överflyttning till brännskadeavdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
De var vid liv, men svårt skadade. Kristina hade 45-procentiga brännskador, Marina 75-procentiga.
Jag ringde till Uppsala efter ett par timmar, och då hade de kommit fram, berättar Östen.
Han ville omedelbart åka ned för att vaka över sin hustru och dotter, men fick rådet av läkarna att stanna hemma.
Jag var beredd att åka ned varje dag, men läkarna sade att det inte var någon mening.
De båda skadade låg nedsövda gör det fortfarande och läkarna jobbar febrilt med dem.
Redan under de första dagarna gjordes hudtransplantationer på dem båda.
Problemet i Marinas fall i och med att man använder den skadades egen hud är att hon har så lite oskadad hud.
Men man tar små oskadade hudpartier och gör odlingar, som växer och som man sedan kan använda, berättar Östen.
Dom är så duktiga där nere, säger han.
Kristinas och Marinas allmäntillstånd har efter omständigheterna varit gott. Kritiskt men stabilt som den medicinska termen heter. Men den direkta faran är långt ifrån över.
Marina har drabbats av hög feber vid flera tillfällen, och Kristina har vid ett tillfälle fått hjärtproblem. Pulsen skenade och pendlade mellan 110 och 180. Läkarna tvingades ge henne en elchock.
Första besöket
Då gick det till sig direkt, säger Östen, som i fredags åkte ned till Uppsala och för första gången sedan olycksmorgonen fick se sin hustru och dotter.
Jag fick en chock när jag kom dit...men vid andra besöket kändes det bättre.
Ansiktena såg inte så skadade ut. Det var rött och mycket svullnader och Kristinas läppar var spruckna, men det var ändå inte så farligt. Marina har inga större ärr i ansiktet.
Det märks på Östen att helgen hos hustrun och dottern varit en lisa.
Det kändes bättre under helgen och känns bättre nu, säger han.
Kristina är satt i en uppvakningsfas och hon nickade när jag talade med henne. Marinas ögon flyger upp direkt när hon hör min röst, och jag tror att hon känner igen den. Men förmodligen ser hon mig inte.
Vad framtiden bär i sitt sköte för Östens nära är i dag mycket osäkert.
Varje gång läkarna ger hopp, garderar dom med ett men och säger att jag måste vara beredd.
När kan faran vara över?
Den frågan har jag ställt många gånger och äldsta dottern ännu fler. Tyvärr kan inte läkarna ge något svar.
Jag klamrar mig fast vid att det hittills gått så bra som det över huvud taget hade kunnat gå.
Östen Lundström vet att även om det hela går efter omständigheterna väl så har familjen en mycket, mycket tuff period framför sig.
Mycket är osäkert
Läkarna har exempelvis sagt att det kan ta ett och ett halv år innan de kan börja använda händerna igen.
Väldigt mycket är osäkert just nu, och när Kristina och Marina kan lämna Uppsala och flyttas till sjukhuset i Umeå eller Örnsköldsvik för rehabilitering vet inte Östen.
Men jag hoppas att dom får vara tillsammans hela tiden, att inte en av dem får lämna Uppsala före den andra.
Frågan är naturligtvis hur man som anhörig klarar av en situation som Östens.
Det värsta jag tror man kan göra är att isolera sig och sitta och älta det hela.
Östen har under våren jobbat hårt med sin relativt nystartade grossistfirma, och det har han fortsatt med efter olyckan. Och gång efter annan får han berätta om olyckan och tillståndet för hur hustrun och dottern.
Visst kan det vara jobbigt ibland att prata om det som hänt, men jag tror ändå att det är det bästa.
Jag tror att man bearbetar sin rädsla då, genom att prata om det gång på gång.
Han säger att han förebrått sig själv för att han inte var ute på Grisslan den där natten. Slumpen gjorde att han och sonen Per stannade på landbacken och jobbade.
Samtidigt är det någon som sagt att det ändå var bra att vi inte var där, att vi klarade oss.
Många funderingar
Han har naturligtvis fram och tillbaks funderat över vad som hände den där tidiga morgonen, när hans hemställe som gått i arv i generationer fattade eld.
Jag har en bild framför mig, att det börjat brinna i det rum där Marina låg. Att hon sprungit genom elden och väckt mamma, och att de sedan sprungit ut. Att Marina på det sättet sprungit två gånger genom elden.
Den enda brandorsak han kan tänka sig är att det hänt något med ett termostatstyrt fläktelement.
Försäkringsfrågorna har han skjutit undan, de har sonen fått ta hand om.
Men myndigheterna har han inte kommit undan. Han berättar upprört om ett brev han fick från polisen i Örnsköldsvik, där det stod Brottsplats Grisslan...målsägande Östen Lundström.
Osmakligt. Jag grät så att tårarna sprutade när jag läste det. Och ingen hos polisen hade ens ringt mig innan. När jag själv ringde och frågade varför, sa man att det var av hänsyn till mig.
Det går ju att ringa på olika sätt, och nog hade det känts bättre att få ett telefonsamtal innan jag fick det där brevet.
Östen Lundström tar en dag i sänder och väntar på d-e-n dagen, när han från läkarna i Uppsala får höra Faran är över.
Jag blir starkare, tror jag, om det går rätt väg. Som det känns nu kommer jag att få en helt annan syn på tillvaron.
Fantasivärld
Det är som att man blivit uppväckt från en fantasivärld. Man tror att man är odödlig.
Platsen där hans och familjens liv så drastiskt förändrades, hemstället på Grisslan som i dag inte är just mer än aska, har han inte sett efter branden.
Dottern och mågen var ju där och har en bild av hur det ser ut nu. För mig står husen kvar där...och jag vet att om jag kommer dit och får se förödelsen kommer minnena.
Det känns som att jag vill slippa det. Jag kanske åker ut när saneringen är gjord, jag vet inte.

ULF HÄGGQVIST

Mer läsning

Annons