Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulan förändrade Peters liv

Örnsköldsvik. Det borde inte ha inträffat.
Men en av killarna utsatte resten av gruppen för rysk roulette.
Fredagen den 13:e blev otursdagen som kunde ha kostat Peter Ingvarsson livet.

Annons

Jag kunde lika gärna ha varit död, säger den 21-årige Örnsköldsviksbon. Jag borde åtminstone vara förlamad, det har läkarna sagt.
Istället är den sympatiske och snabbtänkte Ingvarsson med stormsteg på väg tillbaka mot ett liv utan fysiska skador. Han behöver visserligen kryckor ännu, men han har kunnat återuppta sitt stora intresse för kampsport.
Peter gjorde lumpen som stridsvagnsförare vid I19 i Boden. Han trivdes så bra att han beslöt fortsätta inom det militära.
Han hoppade på en utbildning som skulle göra honom till officer.
Jag trivdes verkligen bra,
säger han. Det mesta passade mig, men mest gillade jag ledarskapet och taktiktänkandet som är så nödvändigt.
Han hade tre veckor kvar på den förberedande kursen inför officersskolan när det hände.
Övningen den 13 juli förra året rymde på förhand ingen dramatik, men faran låg och lurade i en uniformsficka.
Inne på kasernområdet ledde Peter den övning som gick ut på att de övriga skulle inta knästående skjutställning, lägga an och slutligen ge eld.
Med blind ammunition.

SKARP AMMUNITION
Bland Peters elever fanns en
kille som varit på övning dagen
innan. Den gången hade de använt skarp ammunition till Ak 5:orna, och på något sätt hade han lyckats få med sig ett skott.
Peter och de övriga hade
genomfört proceduren tio gånger, och var på väg mot sin elfte när det skarpa skottet kom emellan.
Han befann sig
bara några meter från killen som tog fel på ett blind och skarp ammunition.
Även om det är kolsvart ska man kunna skilja på
blinda och skarpa skott, säger Peter. De är olika i både form och tyngd.
Killen som sköt har sagt att han inte har någon annan förklaring än att han var trött när han laddade sitt vapen.
Med en fart på 930 meter i
sekunden borrade sig kulan in i
Peters högra höft.
Lårbenet gick av det var det första som den vobblande kulan förstörde på sin väg genom Peters kropp.
När jag föll tyckte jag att jag hade ont. Men sedan kände jag att det inte gjorde så ont, utan att jag nog mest hade blivit rädd. Det rann mycket blod efter
benet, och det
kändes ljummet.
Det minst passande avståndet att bli träffad av ett skott från en Ak 5 är just det avstånd som det var mellan
Peter och skytten.
Kulan har inte
stabiliserat sig i sin luftfärd, det är mycket bättre att bli träffad på 30-50
meter, förklarar han.

TUR I OTUREN
Lika mycket otur som han hade när han sköts vid övningstillfället, lika mycket oförklarlig tur hade Peter att kulan inte tog raka spåret genom hans kropp.
Då hade den skadat så mycket att jag troligen inte överlevt. Jag kan inte svara, och ingen annan heller, på varför den tog några svängar innan den kom ut.
Ingångshålet i Peter blev inte större än som spetsen på ett lillfinger. Desto värre såg det ut där delar av kulan lämnade kroppen.
Hålet var så här stort.
Peter tecknar med ett finger runt ena handens hela handflata.
Omedelbart efter olyckan var det ingen som tog det hela på
allvar. Ett befäl som övervakade övningen tyckte att Ö-vikssonen spelade bra.
När en annan kadett kom fram och frågade om jag var skadad på riktigt, svarade jag att det var en skarp skada.
En kvart senare var ambulansen på plats, och därifrån återstod
ytterligare en kvart innan Peter rullades in på sjukhuset i Sunderbyn.
Jag var med ända tills jag
sövdes, jag hade normal puls och normal andning.
Operationen som följde varade i sju timmar.
När Peter vaknade fick han
berättat för sig att han kunde se fram emot en sjukhusvistelse på tre månader.
Vad han tänkte då?
Eftersom jag vet vad det där vapnet kan ställa till med så
tyckte jag inte att tre månader lät särskilt länge.

OPERERADES VARJE DAG
Under de två och en halv månaderna som följde hade Peter
ständigt 41-42 graders feber och han sov dygnet runt sånär som på fyra timmar.
Den andra dagen på sjukhuset opererades Peter i fyra timmar.
Därefter opererades han varje dag i mer än sex veckor!
Under de åtta veckorna på
intensivvårdsavdelningen var
Peter ständigt bedövad nedanför bröstkorgen.
Han tappade 20 kilo i vikt, och vägde ett tag mindre än 50 kilo.
Efter Sunderbyn flyttades Peter till Umeå, sedan till Örnsköldsvik, vidare till Uppsala och slutligen tillbaka till Örnsköldsvik.
Han har fått berättat för sig att hela karusellen allt flyttande kostat ungefär 250 000 kronor.
Mer eller mindre i onödan. Det hade visst gått lika bra att ha mig kvar här i Ö-vik hela tiden.
Peter plockar fram en liten
genomskinlig plastburk ur innerfickan.
Här är en tredjedel av kulan, den har de tagit ur min kropp.
Så det var den militära karriären?
Nej, jag har inte gett upp. Jag siktar på att uppta utbildningen igen.
Egentligen borde jag kanske ha varit död, men snart hoppas jag kunna springa då ska jag väl kunna bli officer också.
Vilka följder tror du det här kommer att få för dig?
Förhoppningsvis slipper jag fysiska men. Psykiskt... jag kan ju prata om det och jag kan se när det skjuts på tv, så jag tror inte att det kommer att sätta sig allt för djupt.
Vad har du hört från det militära?
Vi har haft bra kontakt, i mars ska jag vara med där uppe som åskådare.
Och från killen som sköt?
Jag vet vad han heter, men vi har inte pratat med varandra. Det känns inte som om vi har något att säga varandra.
Vilka rättsliga följder har olyckan fått?
Jag har fått veta att det var mitt fel att jag stod i vägen för kulan. Åklagaren har lagt ner fallet, så det blir inget skadestånd.





HASSE TAVÉR

Mer läsning

Annons