Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Vart är vi på väg egentligen?

Jag tittar ner i matteboken.
Sträcker mig efter koncentrationen, men når den inte.

Annons

Ljudet av minst tre olika låtar blandat med fnitter och högljutt småprat ekar i klassrummet.

Enligt planeringen, hade läraren sagt i början av lektionen, ska ni vara på fråga åttiofyra idag.

Min trötta blick hänger kvar på sidan. Jag ligger tio frågor efter. Tur att vi i alla fall har en lång lektion idag, tänker jag. Jag jobbar på med frågorna, men det går långsamt på grund av den störande musiken. Till slut hamnar jag på en riktigt svår fråga, räcker upp handen och låter blicken flyga över klassrummet. Vid ett bord ser jag hur det sitter tre tjejer och håller på med Snapchat.

Två av dem poserar med putande munnar medan den tredje tar bilden. Vid ett annat bord sitter en grupp som roar sig med att kolla på vines med högsta volym på. Till slut landar min blick på läraren, som hänger över killarnas bord med ett roat leende. Synen chockar mig: killarna är mitt i ett spel av Grand Theft Auto på en av sina I-pads, och jag hör hur läraren skämtar: Får ni verkligen spela det där för era mammor, pojkar? Hela klassrummet ekar av skratt.

Vart är vi på väg, egentligen? Det sägs att det fanns en tid där man inte hade någon image som behövde levas upp till och då man kunde leva utan bekräftelse av totala främlingar. En tid av frihet, då man inte var beroende av att ständigt vara uppkopplad och uppdaterad om allt och alla. Då var man inte tvungen att veta vad en man i södra Frankrike äter till middag eller när en apa kliar sig i röven. Då var man här och nu. Jag hoppas att den tiden kommer tillbaka någon dag.

Mer läsning

Annons