Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Ge syrierna en dräglig tillvaro

De senaste veckorna har jag haft nöjet att möta ett antal asylsökande människor, som kommit till Sverige från Syrien. Det handlar om människor vars öden jag aldrig har varit i närheten av – inte ens i mina vildaste fantasier.

Annons

Själv växte jag upp i Sverige på den tiden då det mesta pekade uppåt. Jag minns fortfarande min pappas berättelser när han som tonåring bevakade landets gränser under andra världskriget på en liten ö i Stockholms skärgård. Givetvis matades jag också med upplysningsfilmer i skolan från förintelseläger och annat hemskt.

Sedan dess har det hänt mycket. Inte minst fler hemskheter från jordens alla hörn och numer också en världsekonomi, som gör att egoismen fått fotfäste.

Jag har aldrig varit i Syrien, men jag känner för de människor som har lyckats ta sig därifrån under rådande omständigheter. Det har förmodligen inte varit lätt för dem att lämna släktingar och vänner – och det är inte speciellt svårt att förstå hur de mår. Tänk om det hade varit en motsatt situation och jag hade tvingats fly från Sverige.

Den senaste tiden har jag mötts av många positiva röster när det gäller mottagandet av asylsökande i Örnsköldsvik. Det är väldigt många som ställer upp och som har insett det enorma hjälpbehov som finns. Likväl finns det de som tycker annorlunda – och som inte har förstått att det är regering och riksdag som har bestämt att vi ska hjälpa dessa människor – och att Migrationsverket ser till att det blir gjort. Det är så en demokrati fungerar.

Några av de kritiska röster jag varit i kontakt med senaste dagarna är fega. Det är människor som inte törs presentera sig och förmodligen inte törs stå för sina åsikter. De flesta har tyckt att det är konstigt att en del syrier har kunnat betala mycket pengar för att lämna sitt hemland. Det finns också de som tycker att det vore bättre att satsa pengarna på bättre skolmat eller jobb åt svenskar. Sådant resonemang kallar jag för inskränkthet. En del kallar det också för rasism.

Några har också undrat varför vi journalister inte ifrågasätter mer. Givetvis är vi satta att granska – vilket vi också gör. Inte minst kan jag tycka att myndigheten borde ta hand om dessa asylsökande ännu bättre. Typ se till att det mest elementära tillgodoses, att de får rena kläder, chans att byta underkläder och så vidare.

Senaste tiden har jag talat med syrier, som offrat allt för att kunna fly. Det har de förmodligen inte gjort för att de ska ut på en nöjesresa. Jag har också talat med flera som berättat att de har förlorat allt, inklusive bostad och inte minst släkt och vänner. Jag kan förstås inte veta med 100 procents säkerhet att alla historier är sanna – men det överlämnar jag åt Migrationsverket att reda ut. Hur som helst är de här nu – och då bör vi ge dem en dräglig tillvaro – precis som Ett ljus i mörkret försöker göra.

Vanligtvis brukar inte våra reportrar kommentera nyhetshändelser i krönikeform men ingen regel utan undantag och denna gång anser vi att undantaget är relevant och viktigt.

/Redaktionen

Mer läsning

Annons