Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jultomten: "Jag behöver allt färre nissar"

/

Inför julen har allehanda.se:s reporter Ulf Häggqvist som vanligt intervjuat jultomten – som haft det stressigt den senaste tiden och gått ned i vikt.

Annons

Hej igen, tomten, nu är det dags för årets intervju!

– Hej på dig själv. Fungerar Face Time bra hos dig också?

Jajamen, jag både ser och hör dig bra. Tänk att både du och jag fixar den nya tekniken.

– Jo, man är inte helt tappad bakom en vagn, ens när det gäller sådana här nymodigheter. Fast om jag ska vara ärlig tar jag hjälp om det blir för krångligt. En av nissarna har fått skola om sig till datornisse. Tidigare var han verkstadsnisse.

Själv brukar jag ta hjälp av en nisse som heter Markus. Så datornissen behövdes inte i verkstaden?

– Nej, tillverkningen blir alltmer automatiserad så jag behöver allt färre nissar. Det berättade jag ju förra året. Jag har fortfarande inte hjärta att skicka hem dem som inte har några arbetsuppgifter. Men det börjar ordna upp sig, de flesta är så gamla att vi får naturliga avgångar.

Ja, tiden går. Minns du när vi snackades vid första gången?

– Jag minns allt. Det var 2001.

Länge sedan, du!

– För dig kanske, inte för mig.

Nej, du är ju så ohyggligt gammal!

– Vet hut pojk. Nog för att jag är lite till åren, men jag är ju inte så gammal som den där familjen ni visar i teve i Sverige.

Hedenhös menar du. Hur gammal är du då?

– Det får du gissa, men jag kan i alla fall säga att jag var kompis med de där tre kloka männen som kom med presenter och vad det nu var till honom som föddes på min dag.

Jesusbarnet menar du. Nu skojar du väl ändå?

– Kanske, kanske inte.

Jag har läst att du egentligen är den där trinde biskopen Nicholaus, som verkade i Turkiet på 300-talet, kan du inte erkänna det!?

– Här erkänns ingenting. Du får fortsätta att gissa. Men det kan jag säga att jag inte har någon koppling till de där pysslingtomtarna, gårdstomtarna som folk ställde ut gröt till förr.

– Julbocken har jag heller inte haft något att göra med. Mer än att jag övertog hans jobb – fram till slutet av 1800-talet var det han som delade ut julklapparna. Fast det har alltid varit jag som stått för tillverkningen.

Okay. Ett år är väl ingenting för dig, men hur har du haft det sedan vi hördes och sågs förra gången.

– Väldigt bra, jag och tomtemor har tagit det rätt lugnt. Fast sista månaderna har det varit lite stressigt, förstås.

Väl stressigt, verkar det som. Du ser ut att ha gått ned i vikt!

– Några kilon har det väl blivit, men det reder sig. Börjar äta upp mig igen nu runt julen, så framåt midsommar kommer jag att se ut som vanligt.

Låter bra. Själv lär jag väl också gå upp några kilon framöver, och det är tveksamt hur det blir med skidåkningen. Mycket till snö är det i alla fall inte just nu.

– Jaså inte. Här är det ett par meter utanför grottan.

Har ni haft en snöchock?!

– Va sa du?

Snöchock. Det heter så när det ska komma snö. Det finns också andra uttryck, till exempel monsterkyla, stormkaos, Afrikahetta och ryssvinter.

– Märkligt. Det är ju bara väder.

Jo, men vi svenskar i allmänhet och media i synnerhet är otroligt fascinerade av väder.

– Ni är konstiga ni! Vädret går ju inte att göra något åt, man får ta det som det kommer.

Så är det nog. Förresten, apropå grottan, bor du i den?

– Inte nu längre. Förr gjorde jag det, men numera bor jag betydligt bekvämare. Men ibland vid den här tiden brukar jag åka över till grottan, göra upp en eld och bli lite nostalgisk. Känna in lite julstämning.

Åka över säger du. Vad åker du då?

– Skidor, det är inte så långt.

Då är det väl lika bra att jag ställer standardfrågan – var bor du?

– Så du tjatar. Talar jag inte om, det vet du ju. Fast som jag sa är det mycket snö, och rätt kallt.

Någon av polerna kanske?

– Kanske det. Inte Rovaniemi i alla fall. Och inte utanför Finspång, som dårfinkarna på SCB påstod häromåret.

Förresten, det slår mig – du låter inte mig komma och hälsa på, men fotograf Wikberg han fick komma och ta bilder!

– Honom litar jag på, han säger ingenting. Du däremot är opålitlig, skulle jag släppa hit dig skulle du skriva var jag bor.

Förmodligen. Ser i alla fall att du höll på att greja i julklappssäcken när Wikberg tog bilderna. Vad kommer att finnas i den i år?

– Trenden är densamma, barnen vill mest ha teknikgrejor, smarta telefoner, läsplattor, laptoppar och sånt.

Men tillverkar ni verkligen sådana prylar i din verkstad?

– Javisst, det har vi maskiner för. Vi gör inte så mycket manuellt numera, som jag sa. Fast det händer att jag syr en docka eller snickrar till en gunghäst, bara för att jag inte ska förlora handlaget.

En del mer gammeldags saker finns alltså trots allt fortfarande kvar på önskelistorna?

– Ja, fast inte på så många. En och annan har också önskat sig Lego och det tycker jag är bra. Bygga med händerna utvecklar det kreativa tänkandet.

Tänk så många människor, framför allt barn, du kommer att glädja. Det var verkligen en bra idé att börja dela ut presenter under julen!

– Ja, fast jag ska erkänna att det från början inte var min egen idé. Jag har utvecklat en gammal sed att ge nyårspresenter, det gjorde man redan under antiken.

Man får lära sig saker av dig. Julgranen var väl ändå ditt påfund?

– Nej, den fanns redan när jag började fara runt, men den blev vanlig först på 1900-talet.

– Och allt ätande är heller ingenting jag kommit på. Det kommer från att man förr fastade under advent och inte fick äta kött. Fastan bröts på julaftonskvällen och då kom köttmaten på bordet.

Det är julaftons morgon när den här intervjun publiceras. Antar att du är på gång då.

– Det är jag. Renarna är ryktade, har fått mat och är spända för släden. Tre dagars intensivt jobb väntar oss.

Tre dagar?

– Japp. I en del länder vill man ha julklapparna på juldagen och det och världens tidszoner gör att jag har tre dagar på mig. Bra det, tror inte att jag hunnit med annars.

Då avslutar jag det här med att önska dig en riktigt god jul.

– God jul själv. Ho ho ho.

Mer läsning

Annons