Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag busvisslade så ofta jag orkade”

ÖRNSKÖLDSVIK. Mörbultad och öm och med dubbla benbrott. Men vid liv.
– Jag har ätit lite och fått en godis, men visst gör det ont i kroppen, säger piloten Lars-Erik Strandberg, dagen efter flygkraschen vid Mellansels flygfält.

Annons

Han ligger i en säng på intensivvårdsavdelningen på Örnsköldsviks sjukhus. Ansiktet är fullt av mindre skärsår och skrubbningar, armarna likaså. Han är trött av smärtstillande medicin och högerbenet är i gipspaket.
Jag bröt lårbenshalsen häruppe, säger han och visar med handen. Och så det undre vadbenet.
Hustrun Katarina är på besök. Tagen av olyckan även hon, men glad över att det trots allt gick relativt bra.
Efter det som hänt känns det skönt att det inte slutade värre, säger hon och ler.
Även Lars-Erik Strandbergs passagerare klarade sig undan kraschen förhållandevis lindrigt.
Han bröt också ena benet på ett par ställen, säger Lars-Erik Strandberg.

OTURLIG PREMIÄRTUR
Det var i söndags strax före lunch som Lars-Erik Strandberg tog med en bekant upp i luften på en flygtur i sitt tvåsitsiga flygplan. Eftersom hans passagerare aldrig flugit förr var det bara tänkt att bli en kort sväng.
Jag gick upp på kanske 1 000 meters höjd och gjorde en lång sväng över flygfältet, säger Lars-Erik Strandberg. Sedan hade vi tänkt gå ner igen och ta en fika.
Eftersom det var hans premiärtur tog jag det mycket lugnt.
Men något gick snett när flygplanet skulle landa.
Jag fick inte ner planet när vi flög in för landning. Luftströmmarna tryckte upp det så kraftigt att jag tvingades avbryta landningen. Istället gav jag full gas och lyfte igen.
Någon större fara var det dock inte. Lars-Erik Strandberg är en erfaren pilot med uppåt 75 flygtimmar i sitt plan. Han tog ännu en sväng runt fältet innan han på nytt gick in för landning.

PROBLEM MED VINGARNA
Men vindarna ställde till problem igen.
Det var fortfarande svårt att få ner planet, säger han. Det låg också lite snett i luften, och när jag skulle justera det såg jag att vingklaffarna var alldeles för mycket nerfällda.
Vingklaffarna reglerar bland annat höjden. På Lars-Erik Strandbergs ultralätta plan är de eldrivna.
Det är en vippkontakt som man slår på och av, förklarar han. Kanske hade klaffarna gått för långt utan att slå av, jag vet inte. Men när jag försökte räta upp planet gick inte det.
Istället för en lugn landning med avtagande fart kastades planet in i en kraftig sväng med hög fart, bort från flygfältet och ner mot marken.
Då tänkte jag att nu går det åt h-e, så jag drog av gasen. Det är ju onödigt att slå i backen med full gas.

LÅG OCH BUSVISSLADE
Lars-Erik Strandberg och hans passagerare kraschade i den täta skogen strax väster om flygfältet. Planet totalförstördes men båda männen överlevde den våldsamma smällen.
Vi var vid medvetande hela tiden båda två. Han kröp ut ur planet på sin sida, jag på min. Vi låg och pratade så vi visste att allt var okej.
Någon nödsändare fanns inte i planet, det finns inga krav på det i ultralätta plan, och mobiltelefonen kom bort i kraschen. De två männen kunde bara ligga och vänta tills räddningspersonalen skulle hitta dem.
Jag busvisslade så ofta jag orkade, säger han. Det dröjde ett tag, men till slut fick jag svar.
Han ligger med ena armen bakom huvudet och lakanet runt midjan. Tittar ut genom persiennen i fönstret och funderar lite.
Hur jag mår nu? Det är väl sådär, säger Lars-Erik Strandberg och försöker sig på ett svagt leende.



PER EURENIUS

Mer läsning

Annons