Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Grisbönder väljer att satsa

/

Den svenska grisbonden lever ett strävsamt liv. Med ständigt stigande foderpriser och låga intäkter är det många som väljer att helt lägga ned sin verksamhet. Vid Långsjön i Trehörningsjö bor paret som väljer att gå i andra riktningen och satsar för att få ekonomin att gå runt.

Annons

Gulnade löv dallrar på björkarna som sticker upp likt eldfacklor i den omringande granskogen. Långsjöns vatten är stilla och septembersolen värmer inte riktigt in i märgen längre. På gårdsplanen framför Jan- Olof och Maria Johansson hus springer några påfåglar omkring. På andra sidan vägen, ned mot sjön, betar korna.

– Vi tog över verksamheten från mina föräldrar 1980, berättar Jan- Olof där han sitter vid köksbordet med en kopp nypressat kaffe i högra handen.

– Då hade vi mjölkkor här. Men när de nya reglerna började gälla, om att korna skulle ut på bete passade ladugården inte längre så bytte vi till slaktgrisar i stället,

Jan- Olof och Maria började hålla grisar 1997. Då var tiderna bättre berättar paret. Stigande foderpriser och ökad konkurens sedan inträdet i EU är faktorer som förändrat villkoren till det sämre för svenska grisproducenter.

– I dag är det så att när man betalat för smågrisen och maten så går man nätt och jämt plus minus noll.

Sedan årsskiftet 2013 gäller numera det så kallade Grisdirektivet för alla EU-medlemmar. I korta drag innebär detta direktiv att djurskyddet ska stärkas. För svenska producenter innebär det ingen förändring alls eftersom det svenska djurskyddet sedan länge är starkt. Tanken med direktivet är att göra konkurrensen mer rättvis. Men Maria och Jan- Olof har ännu inte märkt några effekter av direktivet.

– Problemet är väl att maten är för billig, menar Jan-Olof.

På gården i Långsjön, någon mil från Trehörningsjö, håller paret 280 slaktgrisar åt gången och tre gånger om året töms deras stall helt på grisar som då skickas till slakt.

– Marias bröder föder upp grisar nere i Sundsvall, det är därifrån våra grisar kommer, förklarar Jan- Olof, när de kommer väger de 27 kilo, när de går till slakt närmare 115.

Det finns enligt branschorganisationen Svenskt Kött finns det i dag närmare 1400 grisproducenter i Sverige. Paret Johansson är en av endast en handfull producenter i Västernorrlands län. Bristen på närliggande slakterier har, enligt paret, gjort att förhållandena för norrländska grisproducenter är tuffare än för dem söderut.

– Där finns ju fler slakterier nära varandra, menar Maria, det gör ju att priserna kan pressas lite. Själva måste vi skicka våra grisar till slakteriet i Alvik utanför Luleå.

För att råda bot på detta har de nu bestämt sig för att bygga ett eget slakteri som ska leverera kött till närområdet.

– Vi slipper mellanhänder, menar Maria och säger att det är något det tänkt på länge, ett eget slakteri, men att det inte blivit av förrän nu.

– Det krävs ju för att vi ska få någon ekonomi i det här, påpekar Jan- Olof.

En viktig vinpust i seglen kom när de i början av september fick veta att länsstyrelsen i Västernorrland beviljat dem företagsstöd på en halv miljon kronor. Ett tillskott som kommer att täcka omkring fyrtio procent av kostnaden. Byggnationerna som ska förbättra deras situation planeras att börja till våren.

– Tanken är att vi ska slakta den första grisen till sommaren, berättar en hoppfull Jan- Olof.

– Jag tror vi ligger rätt i tiden med närproducerad mat, fortsätter han.

Mer läsning

Annons