Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flykten svetsade dem samman

/
  • I torsdags kom syrierna Mohammad och Mohammad till Mellansel. De bor tillsammans med en landsman i en rymlig lägenhet, som ännu inte innehåller mycket mer än sängar, bord och några stolar.
  • Flyktingarna från bland annat Syrien har i vissa fall inga ombyten att klä på sig.
  • Med ÖA:s hjälp kunde Mohammad från Syrien i går skaffa ett simkort så att han kom i kontakt med sin fru, som befinner sig i Egypten.
  • Nyckeln till frihet har Mohammad i sin hand. Men i lägenheten i Mellansel har det redan blivit långtråkigt på grund av att männen inte har något att göra om dagarna.

För en månad sedan kände de inte varandra.
Nu säger Mohammad och Mohammad att de blivit vänner för livet.
Flykten från Syrien svetsade dem samman.

Annons

Det har gått tre dygn sedan Mohammad och Mohammad kom till Mellansel utanför Örnsköldsvik. Av rädsla vill de inte uppge sina efternamn, och heller inte visa sina ansikten på bild. Deras familjer och anhöriga finns ju kvar där borta.

I går på förmiddagen besökte männen förläggningens reception som har öppet några timmar i veckan. Platsen där så många flyktingar samlas för att få svar på oändligt många frågor – och för att få hjälp med det som av många kallas vardagsbestyr.

Efter ungefär 20 minuter vid receptionsdisken hade Mohammad och Mohammad berättat att de är i stort behov av kläder. En av dem förklarade också att han ville köpa ett simkort till telefonen.

– Jag skulle vilja ringa hem. Till min fru. Och till min son.

De båda syrierna huttrade ordentligt i regnvädret när de gick över gårdsplanen för att komma till sin lägenhet på översta våningen i hyreshuset. En tredje syrier, Rami, tog rygg. Han sa att han också ville berätta om sin situation i det nya landet.

Mohammad och Mohammad, 28 respektive 29 år gamla, bestämde sig för att lämna Syrien på grund av inbördeskriget. De var jagade av båda sidor, som ville ha dem med i sina styrkor.

– Vi ville inte vara med på någon av sidorna. Det var hemskt. Om man hade tvingats med i kriget hade det kunna leda till att man dödat någon eller några av sina släktingar.

– Allt blev förstört i Syrien. Husen bombades – och priserna på livsmedel blev tio gånger högre än vad som var vettigt.

Flykten kostade männen någonstans runt 40 000 kronor vardera. En minibuss tog dem från Syrien till Libanons huvudstad Beirut. Från Beirut bar det av med flygplan till Alexandria i Egypten, där flykten stannade av.

– Vi blev kvar i Alexandria i fem månader. Hela tiden väntade vi på att komma vidare mot Europa och slutligen Sverige.

Visste ni att det var Sverige som var slutmålet?

– Ja, det visste vi. Det hade sagts när vi bestämde oss för att fly. Vi kände till lite om Sverige, till exempel fotbollslaget.

De två flyktingarna hade det svårt i Egypten. För att få pengar till mat och boende tog de arbeten som fanns att få. Men det var si och så med betalningen.

– I Egypten hatar de syrier som kommer dit och tar jobb för deras invånare som redan har det svårt.

Mohammad fingrar på sin telefon som inte fungerar i Mellansel. En bild han glatt visar föreställer den 16 månader gamle sonen. Den lille killen befinner sig med sin mamma i Egypten.

– I min framtid ser jag att jag får stanna här, och att jag kan se till att min familj också kommer till Sverige, säger han.

Efter lång väntan kunde de båda syrierna komma iväg från Egypten. Ute på havet började det med att 188 personer packade ihop sig som sillar i en alldeles för liten båt.

– Det var trångt och kallt. Vi sov så här, säger de och kurar ihop sig.

Det blev 15 dagar och tre båtbyten på vattnet, där de båda förlorade allt sitt bagage.

– Det vi sitter i här är allt vi har. Vi måste få mer kläder på något sätt.

När flyktbåten nådde land någonstans i Europa var det mörkt. Mohammad och Mohammad gissar att de var i Italien eller Grekland. De 188 resenärerna kastade sig över vattnet som fanns att dricka.

En buss tog en del av flyktingarna till Köpenhamn, där det blev kort stopp innan färden gick vidare till Malmö, Gävle – och Mellansel.

Vad händer nu?

– Vi vill ha något att göra på dagarna. Och så behöver vi en del saker. Det kom kläder, men det var så många som behövde dem – och det fanns inget i våra storlekar.

Mer läsning

Annons