Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En hälsning från Filippinerna

Jag fick ett e-postbrev från Domsjösonen Jan Westin, numera bosatt på Filippinerna. Han hade läst ÖA:s tidning på nätet och undrade om jag ville ”göra en story” om hans liv på Filippinerna.
Det ville jag.

Annons

När jag skriver detta är det en mulen vårvinterdag i Örnsköldsvik, lätt regn och tre ynkliga plusgrader. Trist, riktigt gråtrist.
På Filippinerna skiner solen, det är 35 grader och luftfuktigheten ligger på 80 procent. Varmt, riktigt varmt, alltså.
Där bor sedan tre år tillbaka Jan Westin med sin fru Nanette och dottern Janette. Närmare bestämt i byn Sunrise Village, strax utanför staden Davoa som har cirka 10 000 invånare.
Jan arbetar på barnhemmet House of Joy som drivs i Moder Teresas regi, och där finns omkring 50 föräldralösa barn i åldrarna 6 månader-15 år.
Jag har alltid haft en dröm om att få arbeta med barn i tredje världen. Nu tillbringar jag en del tid med att leka med barnen på hemmet, och sedan jobbar jag med ett projekt för gatubarn, säger Janne Westin.
För det mesta är det positivt, men en del barn är svårt sjuka och man får ofta uppleva döden på nära håll.

Janne Westin är född och uppvuxen i Domsjö, där han bodde tills han gått ut nian på Geneskolan. Sedan bar det iväg till Stockholm och Göteborg för en tid. Janne utbildade sig till kock och har arbetat bland annat på Scandic Hotels och på gamla Cillas i Örnsköldsvik.
I april 1999 fick livet en annan vändning. Janne Westin hängde med en kompis till ögruppen Filippinerna i Stilla havet för en sju veckors semester. Han hamnade i staden Davao där han blev bekant med en taxichaufför som presenterade honom för en vacker filippinska, 24-åriga Nanette.
Janne åkte hem till Sverige igen, men återvände till Landet långt borta efter bara någon månad. Nanette blev hans lagvigda maka i december 1999 och de bosatte sig i byn Sunrise Village.

I januari 2000 kom han genom en kanadensisk missionär i kontakt med barnhemmet House of Joy som drivs i Moder Teresas regi.
Jag var med och byggde en lekplats för barnen, och fick en otrolig respons trots att jag inte kunde språket. All hjälp är välkommen här.
Livet i Sunrise Village skiljer sig en hel del från i Sverige. Maten lagas över öppen eld eller på en enkel kokplatta och sover, det gör man på golvet.
Hur ser en normal dag ut för dig?
Jag kliver upp vid 7-tiden, ger baby Jeanette frukost och städar huset som består av två små rum. Sedan tvättar jag kläder för hand, precis som man gjorde förr hemma. Min fru driver en liten affär där hon säljer bananer, pannkakor och läsk, för vi behöver den extra inkomsten.
Mitt på dagen är det cirka 35 grader varmt, då tar jag en siesta. På eftermiddagen tar jag hand om dottern eller cyklar iväg till barnhemmet där jag ofta arbetar till 21-tiden på kvällen. Sen är det dags att sova.

Det politiska läget på Filippinerna är instabilt och fattigdomen är stor. En del män arbetar med att köra taxi eller jeep-buss och kvinnorna har ofta tvättarbeten. Många jobbar också på stora mangoodlingar, och den genomsnittliga dagsinkomst för en arbetare är 20 kronor. Terrorister anser sig ha rätt till den ö som Janne och hans familj bor på och detta krig har pågått i många år. Våld och korruption tillhör vardagen och Janne berättar om en skottlossning på deras gata:
En vän till mig som var taxichaufför satt i sin bil och väntade på en kund utanför en butik. Då kom en onykter man och ville ta taxi, men min vän sade att han redan var upptagen. För det fick han åtta skott i huvudet. Det blev ännu en begravning att gå på...
När någon avlider på Filippinerna behåller de anhöriga kroppen i cirka en vecka innan begravningen. Den döde läggs i en kista med glasruta så att man kan se ansiktet, och släkt och vänner kommer för att ta farväl.
Jag tyckte att det var lite otäckt från början, men nu har jag vant mig, säger Janne.

I Örnsköldsvik var Janne Westin medlem i EFS, men det var nog lite si och så med övertygelsen ibland. Numera är han trygg i sin tro.
Här nere tror jag att det skulle vara svårt att uthärda alla svårigheter, om man inte kände närhet till Herren.
Att livet inte är som hemma i Sverige blir än mer tydligt när man hör den här berättelsen: En dag kom en man till barnhemmet med en tre veckor gammal babyflicka.
Han frågade personalen om de kunde ta hand om henne, men de nekade eftersom de bara tar emot föräldralösa barn. Den desperate fadern lämnade då över babyn till en kvinna som satt bredvid och sade att han skulle gå på toaletten.
Mannen kom aldrig tillbaka, och där stod vi med en liten övergiven flicka på 1,5 kilo. Jag och min fru bestämde oss för att ta hand om henne, och lilla Janette är nu två år. Adoptionen kan ta flera år, det är extra krångligt för att jag kommer från att annat land, säger Janne Westin.
Det han trivs bäst med på Filippinerna är värmen och människorna, som trots stor fattigdom äger både lycka och glädje. Men han saknar förstås maten och vännerna hemma i Sverige.
I morgon den 7 april fyller du 36 år. Hur ska du fira det?
Inte alls, pengarna räcker inte till min födelsedag. Vi firade nyss baby Janette och min frus födelsedagar i mars, så jag blir nog utan tårta den här gången.

CARIN ERIKSSON

Mer läsning

Annons