Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En doft av New York

Annons

Det finns en jazzens Bermudatriangel. Linjerna dras mellan New York, Paris och Stockholm och tiden är 50-talet och några år in på 60-talet. I onsdags befann sig Genebibliotekets källare, Bunkern, i denna triangels kreativa mitt. New York-ensemblen, Dick Oatts Trio, bjöd en entusiastisk publik på en resa genom ett regntungt Manhattan. Melankolin, nostalgin och det känslosamma spelet präglade den utmärkte altsaxofonisten Dick Oatts spel under hela kvällen.

HANS BERÄTTANDE fraseringar klingade av ett nattligt Coletrane-rus, en slags hjärtats bebop som var verkligt gripande, helt borta från plagiaten och mainstreamspelet. Dick Oatts berättade verkligen någonting med sitt musikaliska uttryck. Vid sin sida hade han basisten David Santoro och den imponerande och helt kongeniala unge trummisen James Oblon.
Medan Oatts stod för retrobopen visade Oblon upp ett nyskapande och traditionsbefriat trumspel som fungerade utmärkt ihop. Tradition och förnyelse.
Trion delade konserten med High Coast Jazz Orchestra, länets stolthet i storbandssammanhang får man väl säga. Bunkerlokalen som ganska nyligt fått ett nytt ljuddämpande trätak kunde dock inte stå emot det enorma trycket från ett storband och om inte arrangörerna hade haft vänligheten att dela ut hörselproppar till publiken så hade risken för hörselskador varit stora.
Detta sagt utan att på något sätt anmärka på storbandet i sig. Det var genomgående utmärkt. Kanske var utmickningen på vissa solon i bandet alltför dålig, men den musikaliska helheten var av hög klass. Särskilt imponerade trumpetsektionens Håkan Salomonsson och Hasse Bergfors. Den senare visade hög klass i sina flygelhornsolon som var både intelligenta och långt borta från allfarvägarna av storbandssolon. Pianisten visade också en driven och spännande musikalitet även om han tyvärr inte fick särskilt mycket utrymme under denna kväll.
High Coas Jazz Orchestra består av medlemmar från hela länet och spelar ofta en mer spännande repertoar än vad man vanligen möter, dvs mindre Duke Ellington och mer spännande Mingus och Thad Jones och som under denna konsert, specialkompositioner av Dick Oatts.

DETTA VISADE UPP en nödvändig fräschör och nyfikenhet hos bandet som motverkar den tråkiga slentrianstorbandsjazzen. Utan att klaga på någon av bandets distingerade äldre herrar så bör dock High Coast snarast skola in några yngre musiker i gemenskapen. På detta sätt kommer återväxten säkras och den musikaliska nyfikenheten och kvaliteten bevaras.High Coast Jazz Orchestras program skiljde sig markant i stil, attityd och atmosfär med trions. Det var gladare, mer up beat och även mer traditionellt. Dick Oatts Trio lyfte istället fram andra sidor i jazzbegreppet. Det intima, ensamheten, smärtan och de kyliga dimsvepta gatorna på nedre Manhattan. Helheten var dock mycket lyckad och eftersom trion även spelade med storbandet så skapades en intressant och spännande syntes.
Man saknade dock dansmöjligheterna och detta leder mig osökt att ta upp en av mig inte alltför sällan påpekad önskedröm. Tänk om Örnsköldsviks alla goda krafter kunde samverka till att gräva upp Bunkern under Genebiblioteket och ta med hela organisationen, entusiasmen och kunnandet och ge dessa föredömliga arrangörer av förstklassig musik ett värdigt utrymme i ett nybyggt kulturhus vid den inre hamnen. Då skulle exempelvis Dick Oatts Trio nästa gång spela för trehundra personer istället för sjuttio och då skulle en förföriskt vacker kvällssol över Örnsköldsviks hamn inrama dessa stjärnmusikers prestationer och inte en trång ungdomsgårdskällare i Domsjö.

STEVEN EKHOLM

REDAKTIONEN

Mer läsning

Annons