Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eilert Pilarm on the road

PAJALA-ARVIDSJAUR. Det är när han river av Jailhouse Rock för tredje gången som man förstår.
Pajalas musikintresserade är svultna.
Nu får de – 16 år efter den skotska storgruppen Nazareths besök – Eilert Pilarm.
Föreställ er scenerna på Bykrogen!

Annons

En Chief Pain med sju passagerarplatser landar på Sveriges senast byggda flygplats. In i den lilla byggnaden kliver en mycket välväxt man som en gång i tiden var god för 418 kilo i marklyft.
116 kilo Husum-Eilert har kommit för att skänka Pajala minnen av Elvis Presley plus en ny, lite udda, bekantskap i form av sig själv.
Bykrogens ägare Per Arne Ylipää, kalla honom gärna mister Pajala, berättar att publiken denna afton kommer att bestå av människor mellan 18 och 50 år.
Hoppas vi kommer upp i åtminstone 300 pers, säger Ylipää.
Han ska få mer än så, kommer det att visa sig.
På väg från flygplatsen till hotellet sitter Eilert i baksätet och läser på vägskyltar för sig själv:
Erkkimäki, ja ja. Här har man aldrig varit. Inte kan det vara så långt till Finland, va?
Eilert får ett varmt mottagande på Bykrogen. Rum nummer 21 är så nära man kommer en svit på det hotellet.
Skönt med egen kupé, muttrar Eilert innan han plockar fram mikrofonen och de två cd-skivor som han och Ylipää behöver för att kunna kontrollera ljudet.
En av skivorna är lite repig, du får prova dig fram, tipsar Eilert.
Inne på 21:an packar Eilert upp. En av väskorna innehåller två mycket eleganta scendräkter.
Jag har en i reserv, man vet aldrig. Snart ska jag få en plommonröd också. De är inte billiga men snygga.
Eilert gäspar i ett. Han ser fram emot att få ta en varm dusch och sedan sträcka ut några timmar före spelningen.
Men först macka och kaffe och så den så kallade soundchecken.
Där artister och grupper slösar timmar för att komma så nära det optimala ljudet som möjligt behöver Eilert och Per Arne Ylipää bara ett par minuter.
Eilert sjunger och Per Arne far som ett torrt skinn mellan reglage och dansgolvets centrum. Så sitter det där.
Här blir det varmt i kväll, spår Eilert innan han styr mot sängen.

EILERT PILARM ÄR IDAG en av landets mest bokade artister. Spelningen i Pajala är nummer 133 av 144 i år.
Nästa år blir det bara fredagar och lördagar, man orkar inte hålla på på det här viset hur länge som helst.
När den sista spelningen för året är fixad har Eilert 329 gig bakom sig.
Nästa år är det tioårsjubileum.
Inte konstigt att han är ute och jagar en Cadillac.
Näe, det har gått bra för jag, säger han tacksamt och fundersamt.
Men det har inte alltid varit så lätt.
Som i våras. Eilert hade en spelning i Ljungby, därefter i Malmö - och den tredje dagen var han i Borås.
Det var då han var tvungen att beklaga sig inför publiken:
I kväll är'n Eilert trött.
Så den gången shakade han inte loss.

INGEN VET OM DET funnits någon Eilert Pilarm om det inte varit för det där som hände när Eilert Dahlberg gjorde lumpen 1975.
Helt plötsligt small det i skallen på mig och på båda sidorna. Grabbarna fick
leda mig därifrån.
Eilert hade blivit sjuk.
Han hade blivit med Elvis också, kan man säga.
Klart att jag undrade varför just jag drabbats. Och varför just Elvis kommit in i min kropp.
Eilert var ordentligt sjuk. Ett tag vägde han bara 72 kilo, och det är inte lätt att tro för den som ser honom i dag.
I slutet av 80-talet var det, jag åt pärer och fläsk fem gånger per dag. Det bara rann ur min kropp.
Elvis tog mycket av Eilerts tid och ork. Att läget var allvarligt förstår man när Eilert säger att han ramlade ur sängen samtidigt som Elvis dog, den 16 augusti 1977.
1988 kom vändningen. Eilert fick ny medicin och lyckades med hjälp av den tränga Elvis ur kroppen.
Vad skönt det var. Nu är jag bara Eilert. Jag har varit Elvis och vet hur det är, fy fan!

I BAREN PÅ BYKROGEN är det många Pajalablazers (Helly Hansen) och många kepsar. Höga röster gör att uppladdningsmusiken, Elvis Presleys "Love me tender", knappt hörs.
Uppe på rum 21 blev det inga två timmars sömn för Eilert.
Istället besök av lumparkompisen Kenneth Strandberg och dennes polare Dan Johansson.
Kenneth drar gamla historier om hur Eilert var en riktig spjuver, men huvudpersonen bara skakar på huvudet och påskiner att han inte minns ett dyft av upp och nedvända sängar.
Per Arne Ylipää tycker att spelningen bör börja någon gång mellan tio och elva. Eilert håller med om att det är en bra tid, och att det passar finfint med att köra åtta låtar före och efter paus.
Då hinner jag med ett dräktbyte.

SÅ LÄNGE BYKROGEN håller på att fyllas av glada människor ser Per Arne Ylipää helst att Eilert fortsätter ladda på sitt hotellrum.
Klockan 23.25 behöver de 400 i publiken inte vänta längre. Den skanderar: "Eilert, Eilert, Eilert" så att det hörs över älven och flera mil in på den finska sidan.
Hej, på er, säger Eilert innan "Teddy Bear" drar igång.
Då spelas starka scener upp på Bykrogen.
En kvart senare förstärks de ytterligare när Eilert bjuder "Jailhouse rock".
Nazareth var något speciellt ute på Tannavallen i mitten på 80-talet, men det här är starkare tobak för Pajalaborna.
Han kommer igen om en halvtimme, informerar Per Arne efter första halvleken. Var med då.
Som om någon skulle falla ifrån på grund av annat än det som serveras i baren.
En halvtimme senare dyker han upp på den minimala scenen igen.
Publiken är till och med mer PÅ än tidigare.
Efter konserten är Eilert lycklig.
En av mina bästa spelningar. De gillar att shaka loss här i Pajala. Rock är hejig musik, men man måste dra ett par lugnare nummer också emellanåt.

EN DEL SKRATTAR ÅT Eilert Pilarm.
De menar att han inte sjunger tillräckligt bra. Att han gör bort sig på scenen.
Åt sånt skrattar Eilert.
Folk får tycka vad de vill, bara de inte uppför sig illa. De flesta uppträder fint, men i Helsingborg var det en kille som kastade öl på mig.
Han åkte ut så det bara small om det.
En del påstår att Eilert har fel uttal. Att Elvis sjöng på ett helt annat sätt.
De skriker att jag ska sjunga "Hound dog", men Elvis sjöng faktiskt "Händ dog". Det är lättare att sjunga så.
Man ska inte hålla på och forma munnen så mycket. Gör man det så är man snabbt borta.

EILERT ÄR INTE DEN som tjatar för att få köra bil i okänd terräng.
Så istället för ensamhet i hyrbil tar han plats i ÖA-bilens baksäte på 30-milaresan mellan Pajala och Arvidsjaur, där det väntar uppträdande på Hotell Laponia samma afton.
Men före det ett par stopp efter vägen.
I Morjärv hamnar Eilert, givetvis iförd scendräkt, i slang med en Abrahamsson, som tidigare bott i Örnsköldsvik.
Det går två dosor om dagen, berättar Eilert och köper en ny dosa snus. Jag har snusat sedan jag var fyra, fem år. Man snodde av farsan på den tiden.
I Boden blir det middag på stadens Kinarestaurang.
Eilert äger Boden där han vaggar fram mot entrén.
Det blir ett stort glas mjölk och en plankstek innan det bär av mot Arvidsjaur igen.

NÄSTAN PÅ MINUTEN ett dygn efter incheckningen i Pajala tar Eilert in på Laponia i Arvidsjaur. Vid soundchecken där ser Eilert konfunderad ut.
De har inget riktigt krutpaket. Vi får se hur det går.
Innan han går upp på rum 236 konstaterar han att det återstår nio spelningar det här året.
Sedan får man vila riktigt ordentligt.
Ibland brukar han "sjunga upp sig utav helvete" men det beror på formen. Den här gången räknar han med bra drag utan försång om nu bara ljudet håller.
Och så var det ju det här med scendräkten som sprack i Pajala. Eilert lagar den med en lånad säkerhetsnål.
Exakt på klockslaget blir han presenterad för de cirka 500 på Laponia.
Publiken är med direkt.
Kom närmare, var inte blyga. Shaka loss, uppmanar Eilert.
Precis som i Pajala är det Jailhouse rock som får publiken att glömma allt annat än det som sker i den varma lokalen.
16 låtar, tre sekunders mellanrum mellan varje låt det är inget dåligt tempo på Eilerts konserter. Mellansnacket kan inte bli annat än sparsmakat.
Bara tre låtar kvar nu, varnar han inför extranumrena.
Men Laponiapubliken låter honom inte komma undan med det.
Den vill nej, den kräver att Eilert ska ge mer.
Okej, då får det bli låt nummer åtta. Jailhouse rock.
Då lyfter taket.
Grabbarna i dansbandet "Tommy Bergs" från Torsby i Värmland ser konfunderade ut. De ser ut att fundera över hur de ska kunna engagera publiken bättre.
En i bandet undrar högt hur han ska kunna få tag i en Eilertskiva.

SÄG VAR EILERT INTE skrivit autografer! Hans namnteckning har funnits på kvinnobröst, magar...
I Arvidsjaur viftar publiken med hundringar och till och med pass.
Eilert skriver, skrattar och snackar med sina beundrare.
Ett mycket het beundrare är inne på att han och Eilert borde hamna på samma efterfest, men han får ett nej till svar.
Ännu en lyckad spelning, konstaterar Eilert. Fast det var nyktrare här än i Pajala.
På rum 236 varvar han ner några minuter innan det är dags för en lång, varm dusch och sedan sängen.
Det är tragiskt med de där som verkligen tror att de är Elvis. Jag var med på en Finlandsfärja när två Elviskopior började bråka om vem som var mest lik.
Jag säger så här: Vi är alla lik Elvis på ett ställe. Bak i arslet!



HASSE TAVÉR

Mer läsning

Annons