Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dramatisk jul för Ö-vikstjej

/
  • 19-åriga Victoria Bäcklund från Gullänget räddade livet på en tvåårig pojke i USA under julhelgen.

19-åriga Övikstjejen Victoria Bäcklund räddade livet på en tvåårig pojke på ett tåg i USA. Hon tackar sin lärare Staffan Blomquist och menar att hon aldrig hade kunnat rädda den lilla pojken om det inte varit för honom.

Annons

När Victoria Bäcklund tog studenten i somras hade hon bestämt sig för att åka till USA som au pair. Hon hade alltid haft en dröm om att bo i New York och nu var det dags att förverkliga den. Genom en au pair-förmedling kom hon i kontakt med en familj i just sin drömstad och i slutet av augusti gick flytten.

Den första julen i det nya landet blev dock väldigt dramatisk. Under en tågresa räddade hon livet på en liten pojke.

– Jag hade åkt tåg till Philadelphia för att fira jul hos en amerikansk kompis familj. När jag skulle ta tåget hem igen fick jag vänta ganska länge på att få gå ombord på tåget för det var oväder. När vi väl fick gå in var det väldigt fullt eftersom det var julhelg.

– Till slut hittade jag platser där det var fyrsitsigt, två och två mitt emot varandra utan ett bord emellan. Till vänster på andra sidan satt en ung pappa med sina två söner.

Efter en timmes tågfärd ser Victoria att barnet som sitter till vänster om henne börjar krampa och skaka.

– Jag tänkte direkt att det förmodligen var epilepsianfall. Det går ganska lång tid och jag märker att pappan till barnet bara kollar och inte agerar.

– Han satt som förstenad och bara stirrade på barnet. Efter ett tag började barnet bete sig väldigt konstigt. Krampande hade minskat men han var helt borta.

Victoria berättar att det var precis som om ögonen hade tappat fäste och att han började sjunka ihop. Det var inte bara hon som såg vad som hände utan en massa andra människor runt omkring, men ingen gjorde något.

– Utan att ens tänka mig för kutar jag över och tar upp barnet i min famn och öppnar munnen på barnet, han är nu helt medvetslös i min famn. Jag ser att tungan på barnet inte alls ligger som den ska, han måste ha lyckats svälja den under själva krampandet.

Det första hon gjorde var att ta tag i tungan och dra tillbaka den så att andningsvägarna inte skulle vara blockerade. Sedan började hon med mun mot mun-metoden för att ge barnet syre igen.

– Personligen var jag så fruktansvärt rädd och visste inte riktigt vad jag skulle göra mer. Det tar inte lång stund innan barnet äntligen börja visa livstecken och börja hosta och sedan gråta, han måste ha varit riktigt rädd.

– Jag försökte bara lugna honom och krama om honom och det hjälpte.

Det var först då Victoria kunde se att en polis och en sjukvårdare var på väg för att ta över.

– De frågade mig vad som hade hänt och jag sa bara vad jag hade sett och gjort. Det var efter att jag börjat agera som andra på tåget började göra något också och inte bara tittade på.

Victoria gick tillbaka till sin plats, chockad, fattade inte riktigt vad som nyss hänt.

– Det var först när polisen och en sjukvårdare kom som pappan till sonen fattade vad som hade hänt och började gråta. Han gick över till mig under tiden att sjukvårdaren undersöker den tvåårige pojken, han gråter och kramar om mig. Efter ett tag får han fram att jag var en ängel som gud hade skickat för jag räddade livet på hans son och han visste inte hur han skulle kunna tacka mig.

Det sista Victoria fick veta var att de hade fixat en buss till pojken. De skulle åka till sjukhuset direkt eftersom det fortfarande inte var bra med honom, men han andades i alla fall på egen hand.

– När vi var framme i New York sa jag hej då till pojken och hans pappa och lillebror och sa att jag hoppades att allt skulle lösa sig.

– Jag vet inte hur det gick för honom men jag hoppas verkligen det gick bra för det var nog den sötaste pojken jag har sett.

Anledningen till att Victoria kunde agera som hon gjorde var för att hjärt- och lungräddning sitter i ryggmärgen, och hon menar att hon har sin lärare att tacka för det.

– Allt beröm ska gå till min idrottslärare som jag hade på Ängetskolan, Staffan Blomquist. Utan hans lektioner i hjärt- och lungräddning hade jag aldrig kunnat rädda livet på den lilla pojken.

– Han hade annars förmodligen dött mitt framför ögonen på mig. Jag minns hur noga och engagerad Staffan var när vi hade dessa lektioner varje år och att alla skulle kunna det felfritt.

Mer läsning

Annons