Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Det här är mitt liv"

/
  • Keramikern Birger Åström skapar allt, från ax till limpa. De stora ugnarna har han byggt med sina egna händer. I verkstaden i Ås arbetar han fortfarande med stor glöd, trots att han just fyllt 83.
  • De åströmska formerna och färgerna kan kännas igen. Till en början skapade han mest bruksgods, sedan blev det skulpturer och prydnader.

Energin har varit hans livs ständiga följeslagare. Den har både givit och tagit, uppmuntrat och svikit.

I över 60 år har Birger Åström speglat Norrland i sina keramiska konstverk.

– Konsten är mitt liv. Men det har varit en lång väg att gå, säger han.

Annons

När man kliver in i Birger Åströms ateljé och verkstad i Ås upptäcker man att där finns rum för hela skapelseprocessen. På bottenvåningen, arbetsbänk med prydligt uppställda verktyg, ett litet kontor och en fikahörna. Och bakom kulisserna, de maffiga ugnarna.

– Jag passar på att använda dem när det är riktigt kallt ute. Då värmer de upp hela kåken, säger Birger Åström och ler underfundigt.

Långt tillbaka var verkstaden hönsgård men förvandlades bit för bit under hans händer. Ugnarna byggde han för hand; sannolikt med den enträgenhet som är ett av hans signum. Och elden är både hans vän och ovän. Den lovar men sviker också. Ett felsteg i ugnen och godset måste slängas. För Birger Åström är noggrann; är han inte nöjd med ett konstverk kastar han bort det.

Keramikern växte upp i en konditorfamilj och som 19-åring basade han själv över ett bageri i Junsele.

– Pappa var chef på pappret men han kunde nog inte ens hålla i en kavel. Egentligen var det ju mamma som hade kunskaperna. Så var det ju, att det var männen som stod längst fram och syntes.

Han valde att inte följa i fotspåren. Längtan efter den fria konsten kliade, rev och pockade på.

– Att göra gipsfigurer var min stora hobby. Men det var bara en hobby tills jag började skaffa lera och experimentera på allvar.

För det är experimenterandet, i kombination med en aldrig sinande energi, som bäddat för framgång. Någon skolning finns inte.

– Jag läste böcker och skapade, lärde mig eftersom.

Det var svåra år, de första. Han berättar hur han arbetade dag och natt, satt vid drejskivan och formade skålar och koppar till vanvett. Han var nygift, och fattig som en kyrkråtta. Och att hålla till nära E4:an var ett både lyckosamt och energislukande drag.

– Jag hade mycket att göra. För mycket ibland, jag blev helt uppslukad av det jag höll på med.

Och även om den starkaste drivkraften var kärleken till konsten, fanns det även något annat som väste uppfodrade inombords. Att visa fadern att det skulle fungera.

– Han tyckte ju inte det här var något yrke direkt. Jag hade en del att bevisa och ville visa att jag minsann skulle kunna leva på det här. Men jag tror han blev imponerad när jag fick göra altartavlan till EFS-kyrkan i Piteå.

Jo, för plötsligt var den där i tv-rutan en kväll, altartavlan. Och i den tv-sända gudstjänsten zoomades Birgers konstverk in.

– Det jag ångrar är att jag inte hade satt upp någon skylt under tavlan med mitt namn.

Den tidiga produktionen består av bruksföremål i mängder. Med tiden kom han att mer och mer gå över till prydnadskeramik och skulpturer. Hjortrontuvan, äpplet och kottarna är starka varumärken; anspelningarna på den norrländska naturen är tydliga. I dag är Birger Åström upphovsman till utsmyckningar över hela Sverige.

– Jag tar det lugnare nu och har börjat trappa ner. Men jag jobbar disciplinerat i verkstaden och håller butiken öppen för kunderna. Det här är ju mitt liv, jag kan inte sluta.

Och mötena är livsviktiga. Han förklarar att han med det lokala näringslivet som hängiven fan, är privilegierad som konstnär.

– Det är betydelsefullt såklart. När de ska ge bort presenter till kunder och anställda vill de ha något som är unikt och lokalt. Det började med bröderna Ekberg som ville handla av mig och sedan spreds det.

Därför finns Birger Åströms saker i Kina, England och Kanada. Bland annat.

Han gjuter sina egna former i gips. På två hyllor i verkstaden trängs de kärleksfullt i väntan på att bli bär, kottar, katter, skålar eller vaser. Det händer att han drejar, men mer sällan.

Birger Åström skapar allt, från ax till limpa. Grunden till glasyren köper han från Köln. Men sedan gör han om; lägger till och drar ifrån. Och i butiken ska de åströmska färgerna och formerna kännas igen.

– Ja, jag är väl lite unik på det sättet. Men det är en lång väg, från tanke till färdigt verk.

Och bakom varje framgångsrik man står det ofta en lite mindre synlig kvinna. För konsten är inte allt för Birger Åström. Familjen är livsviktig, och i den finns en stark sammanhållning.

– Min fru Lilian har alltid varit ett vanvettigt stöd. Jag kan ingenting om ekonomi, det är alltid hon som sköter det. Hon sätter priser, hon kan allt.

Och dottern och barnbarnen finns nära, i Örnsköldsviks kommun. Sonsonen Simon jagar älg, precis som sin morfar.

– Jakt har varit mitt stora intresse i 40 år. Klart det känns kul att dela det med pojken, säger han och kastar en kärleksfull blick mot väggen med familjefoton.

Personligt - Birger Åström

Född: 1930

Familj: Fru, dotter och två barnbarn

Bor: I Själevad

Jobbar: Som keramiker

Kör: Audi och Saab

Intressen: Jakt och fiske

Semesterdröm: Ingen. Norrland är fantastiskt och jag förstår inte varför folk vill härifrån.

Dold talang: Ingen, alltså jag är en hösäck egentligen.

Bästa egenskap: Min energi som jag haft hela livet

Sämsta egenskap: Jag är usel på hushållssysslor

På nattduksbordet: Korsord

Alltid i kylen: Det vet jag inte, eftersom jag är så usel på hushållssysslor och en hösäck.

Förebild: Carl Harry Stålhane

Äter gärna: fisk och älgkött

Mer läsning

Annons