Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bland artillerikanoner och barnfamiljer

/
  • Från Storråberget kunde artillerikanonerna nå mål på över två mils avstånd. I närheten placerades luftvärnspjäser för att försvara befästningen från flygangrepp.
  • Nya tider för Boforskanonen. Från vänster: Aston Thorselius, Hedvig och Tove Nyström, Cesar Thorselius och Teo Thorselius.
  • 110 trappsteg leder upp till inlastningsrummet för artilleripjäs två.
  • Det enda fältsjukhuset av sitt slag som fortfarande finns kvar i Sverige. De andra skeppades utomlands.
  • Fästningen var byggd för att kunna försörja sig själv i upp till 90 dagar.

Hemsö fästning byggdes för att stå emot en invasion. Under kalla kriget skulle den försvara kustbandet och hålla fienden till havs.
Kriget kom aldrig, men det gjorde invasionen.
Varje år besöker 10 000 turister försvarsanläggningen.

Annons

Louise Bergman står på ett berg och blickar ut mot Bottenhavet. Hon pekar på öar; Ångermanälven till vänster, Härnösand till höger. Bredvid sig har hon en artilleripjäs, framför henne finns åtta turister. Hon är guide och berättar glatt om anläggningen.

– Kanonen ni ser här går 15 meter ned i berget. Det är en 15,2 centimeter torndubbelpjäs, med väldigt hög träffsäkerhet, säger hon.

En barnfamilj klättrar in, pappan knackar lätt på plåten.

Från toppen av berget går gruppen ned för backen, genom väldiga järndörrar och in i djupet. Det blir kallare och kallare i gången, gruppen ska ned på 40 meter. Anläggningen är byggd för att klara ryssangrepp och kärnvapen, berget ska skydda för allt.

Som sista instans finns två pansardörrar, en gång monterade för att hålla atombomben ute. Nu är de barnvagnsanpassade, med ramper av halkfri durkplåt.

Längre in står Monica Roos och studerar logementen.

– Det är häftigt att se, det här. Som tjej har jag ju aldrig gjort lumpen, man försöker ju föreställa sig hur det är att bo och leva här, säger hon och sneglar på de militärklädda skyltdockorna.

Det spelas tidsenlig musik från rummen och gruppen fortsätter gå mot eldledningscentralen. Sommarsandaler trycks mot avfyrningspedalen, besökarna tittar och nickar.

Monica Roos tycker om att fästningen är så öppen. Hon önskar att fler militäranläggningar följde samma mönster.

– Det finns ju mycket runt Stockholm. Där bör det finnas många möjligheter till att öppna upp. Jag har varit i Siarefortet, men den är inte lika fin som den här, där är det nästan så det dryper ur väggarna, säger hon.

Sanna Nyström har precis kommit ut efter en rundtur i berget. Barnen klättrar på en luftvärnskanon, hon njuter av utsikten. Dagen har varit rolig, det tycker både hon och barnen.

– Jag tyckte det var bra, att man fick gå in i rummen, ta på saker. Jag gillade hur de byggde upp med dockor, det ger en visuell bild, säger hon.

Hennes far står bredvid. Han heter Leif Nyström och var en gång med och drev den då topphemliga anläggningen. Nu är han tillbaka och nog känner han igen sig.

– Jag har tittat lite grand på var jag sovit, och allt är som det varit. Det är bra att få visa vad som funnits här. Speciellt nu, när det är så mycket debatt om försvaret.

20 meter därifrån sitter Christer Sefbom på sin restaurangterrass med en kaffekopp. Han är en av ägarna av museet och han är nöjd. Dagen innan slogs besöksrekordet, 240 personer på en och samma dag. Nu är säsongsrekordet nära.

– Det gäller att satsa på helhetsupplevelsen. Har man glömt blöjor ska det finnas, man ska kunna äta, det ska finnas guider. Jag tror att sådant är mer värt än att trycka upp 20 000 broschyrer.

Han vrider på huvudet, fortsätter.

– Det är bara att se sig omkring. Vi behöver ingen kuliss här i Höga Kusten. Men vi måste skapa en turistindustri i området, det behöver inte alltid handla om Hägglunds, så att säga.

Mer läsning

Annons