Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att leva med bipolärt hjärta

/
  • 26-åriga Rebecca Anserud har efter många års kamp valt att se sin bipolaritet som sin tillgång och driver i dag företag.

När Rebecca Anserud beslutat sig för att ta sitt liv så skrev hon det första avskedsbrevet till sin bror. Det var när hon läste upp det för sig själv som hon insåg allvaret, hur mycket det skulle skada hennes familj, så hon valde att ge livet en chans.

Annons

Under psykeveckans föreläsningsserie berättade 26-åriga Rebecca Anserud från Umeå, inför överfull lokal på Startpunkten, om hur det är att leva med ett bipolärt hjärta.

– Man tror att bipolär sjukdom sitter i huvudet, men det är i hjärtat jag känner sorgen när jag är deprimerad, eller flowen när jag är manisk.

Fram till 15 års ålder var Rebecca en väldigt glad och positiv tjej med höga förväntningar på livet, som drömde om att resa och att börja gymnasiet så hon kunde utbilda sig till något spännande. Men sista veckan i nian så förändrades hennes liv, då drabbades hon av sin första depression.

– Jag kunde sitta och gråta i flera timmar utan att veta varför, det gjorde bara så ont.

Rebecca förstod inte vad som hände eller varför hon kände som hon gjorde, hon ville ta sitt liv och började vandra ute om natten. Hon gick gärna till kyrkogårdar där hon kände symbios med de döda.

– För att få bort dödslängtan och ångesten så började jag att dricka.

Hon sov inte om nätterna och i skolan så kunde hon inte förstå vad lärarna sa, hon beskrev det som en betongvägg runt henne. En dag vaknar Rebecca och ser ett vitt tak med starka lysrör, innan hon uppfattat vart hon är så kommer en sköterska dit-skyndande och säger "vet du hur allvarligt det här är?".

Rebecca hade hittats av en man som var ute med sin hund, klockan fyra på morgonen. Hon låg då medvetslös på en skogsväg i minus 14 grader.

– Men reaktion var, jag bryr mig inte.

Efter det påbörjades en lång period av möten med socialtjänsten där de formligen attackerade henne på grund av alkoholen.

– Ingen såg den lilla tjejen som mådde dåligt, jag ville bara ha en kram av någon vuxen som sa att allt skulle bli bra.

En person såg henne, en kvinna i 50-årsåldern som tog sig an Rebecca och lät henne flytta hem till henne. Där bodde Rebecca i ett halvår innan hon kunde flytta till ett elevhem. Där fick hon första hypomanin och panikångestattacken.

– Jag kunde vara vaken flera nätter i rad.

Till hypomanin och panikångestattackerna tillkom även psykoser och djup depression. Det tog lång tid för henne att få rätt hjälp. Efter några tuffa år där hon blev inlagd på psyket 20 gånger varav flera med tvång, så har hon i dag kämpat sig till ett väl fungerande liv. Den skam hon länge kände är borta.

– Jag vill inte att någon ska behöva skämmas.

– Sjukdomen äger inte mig i dag, jag äger den. Även om jag får självmordstankar varje dag så har jag vänt sjukdomen till min tillgång i stället.

Mer läsning

Annons