Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Än svalkar Gullviks vatten

För fyrtio år sedan tog fyra tyska gossar ett tält under armen och begav sig norrut för att söka upp tre svenska flickor som de mött. Tältet slog de upp i ett regnigt Gullvik, där en av dem mötte kärleken och samtliga en överväldigande gästfrihet. I år är tre av ”gossarna” tillbaka, fyrtio år äldre, för att bada och skratta ihop ännu en gång.

Annons

På en gård mitt ute i skogen sitter Peter Voss, Karl-Heinz Volke och Helmut Fahrenhorst skrattande runt kaffebordet, tillsammans med sina hustrur Birgitta, Rolli och Inge. De avnjuter tyskt pumpernickelbröd med ost, kaffe och gamla minnen utanför Birgittas timrade föräldrahem.
Här hör man inga bilar, bara havet. Alla runt bordet är brunbrända och vindrufsiga i sportskor och träningskläder. De ser ut att trivas med livet i allmänhet och Gullvik i synnerhet.
Började 1962
Men sagan börjar inte här. Den började i Hamburg pingsten 1962, då tre sjuttonåriga Gullviksflickor på klassresa gick på Beatleskonsert.
Bandet, som inte var vidare känt vid den tidpunkten, var mindre intressant än de nittonåriga handbollskillar från tyska Soest som också kommit för att lyssna. Flickorna väckte också ett intresse, så stort att fyra gossar samma sommar tog tåget och tältet upp till ett regnigt Gullvik.
Där blev de ypperligt väl mottagna av både flickor, grannar och ortspress. I ÖA kunde man den 28 augusti 1962 läsa om tyskarnas idoga badande, vattenskidåkande och twistdansande.
Efter hemkomsten skrev ungdomarna brev till varandra, men de flesta förlorade kontakten efter ett tag. Alla utom Peter och Birgitta, som gifte sig istället. Birgitta flyttade ner till Soest och bytte namnet Östrand mot Voss, men har sedan dess åkt hem till Gullvik med de tre barnen varje sommar. Den här gången fick hon betydligt mera sällskap.
Vi skulle cykla upp genom Sverige till jubileet, men så regnade det så hemskt! Det blev bara en liten cykeltur mellan Norrtälje och Gävle.
Karl-Heinz ser riktigt besviken ut, han hade sett fram cykelturen i ett helt år. Att gossarna inte är nitton längre, utan snart sextio, har inte minskat deras aktivitetslusta.
Peter, Karl-Heinz och Helmut delar gärna med sig av sina minnen. De berättar hur det regnade på dem den där sommaren, så att Birgittas faster till slut förbarmade sig och lät dem bo i bastun den sista veckan.
Flera återbesök
I år behöver de inte tälta. Helmut och frugan Inge sover i husbilen, Karl-Heinz och Rolli i en liten stuga på Birgittas gård. Den fjärde gossen, Udo, kunde inte följa med i år.
Alla har de hälsat på i Gullvik flera gånger under åren. Men vad är det som lockar dem att göra den 200 mil långa resan upp?
De ljusa nätterna! Och svensk midsommar, utbrister Helmut.
Och surströmmingen kanske? Helmut rynkar på näsan, men Karl-Heinz nickar entusiastiskt. Birgitta ordnar tillsammans med några tyska fruar ett rejält surströmmingskalas i Soest varje år, med papphattar och allt.
I början åt de en strömming var. Nu får jag se till att ta med ordentligt, annars tar det slut!
Samma sommar
Den överväldigande gästfriheten i Gullvik är ett annat skäl till de återkommande besöken.1962 var det flickornas mammor som matade de regnvåta gossarna, pressade deras byxor och borstade skor.
Mamma Greta, mamma Elsa och mamma Bojan har alla deltagit i 40-årsjubileet av de tyska sönernas besök, trots att de nu är kring 90 år.
Så den här gången fick vi bjuda på maten, konstaterar Peter.
Några saker har förändrats sedan pojkarnas första besök i Gullvik.
Ja, vi har förändrats! skrattar de. Men det är samma sommar!
Och samma badtemperatur, kring femton grader. När vi börjar tala om hur de åkte vattenskidor och badade hela dagarna den där sommaren för länge sedan, raskar sig de snart sextioåriga gubbarna ner till stranden och sliter av sig sina sportiga kläder. Här ska badas precis som för fyrtio år sedan.
Badgubbarna springer glatt ikapp i vattenbrynet framför kameran.
Omelett! Omelett! hojtar de entusiastiskt när det börjar knäppas. Men visst huttrar de lite, trots att de inte vill erkänna att vattnet är kallt.
En vecka långt blir återbesöket, sedan bär det hem till Tyskland igen. Ulvön och Ögeltjärnsberget har de hunnit med, och några cykelrundor för att ta igen långturen som regnade bort. Vattenskidor har de inte åkt, än så länge. Men båten är i sjön och Peter lovar att det hinner bli av.
Vid frågan om de kommer tillbaka igen skrattar Karl-Heinz gott:
Ja, om fyrtio år till! Skriver ni om oss då? Äsch, vi hittar väl på något annat som vi kan fira.
Jag tror honom. Amanda Termén

REDAKTIONEN

Mer läsning

Annons